Jag är förstagångsföderska och jag vet inte hur nånting ska kännas eller så. Men en sak har jag lärt mig de senaste veckorna med många återkommande fler sammandragningar och förvärkar än jag haft tidigare.

Sammandragningar och förvärkar är i det stora hela samma sak men de har olika intensitet. Jag skulle vilja säga att sammandragningar är när livmodern drar ihop sig hård som en boll. Förvärkar är när det känns som mol- & mensvärk, kan även kännas som en huggande känsla.

Jag har haft sammandragningar och förvärkar dagligen sen vecka 35 så jag hoppas att det börjar dra ihop sig, och att vår lille kille snart är redo att komma ut. För vi är mer än redo!

Fast nervös är man ändock, det ska jag inte sticka under stolen med. Rampfeber kanske? ;)

Jaha, nu har jag hittat ytterligare bristningar. På vänstra vaden! Vad är det för ställe liksom? Jag är glad för varje dag som går och jag slipper någon rand på magen, men jag håller andan varje gång jag "går igenom" kroppen efter ev. nya bristningar.

Jag får panik, jag gillar verkligen inte detta! Jag testade även ett par bikinitrosor förut för att se hur mycket av tigerränderna syns när jag har på mig dem. Oj, oj oj, jag tänker då inte ha vanliga bikinitrosor i sommar det är något som är säkert i alla fall.

Jag vill inte ha fler bristningar, det räcker nu! Jag vill att dessa veckor som är kvar ska gå undan fort som tusan utan några fler tillkommande ränder. Kan den önskan slå igenom tro?

Om det fanns något mot bristningar skulle nog inte så många gravida må så dåligt över sin kropp. Varför finns det inget som förebygger och motverkar dessa hatade ränder?

Precis som alla andra dagar och kvällar så har jag gått "igenom" kroppen efter bristningar. De på rumpan börjar bli djupare och fler, fast bara på ena skinkan(!). Konstigt att det är fler på den ena tycker jag. Brösten börjar det också komma fler på, men dem bryr jag mig inte om så mycket faktiskt.

Det dröjer väl inte länge tills jag får en randig mage också, fy fan vad ledsen jag kommer bli om/ när jag upptäcker någon bristning där. Det känns som att har det väl börjat så tar det aldrig slut, så det är bland annat därför som jag vill att graviditeten ska vara över nån gång. Men det finns ju även de som fått bristningar efter förlossningen, det tycker jag är konstigt. Vad beror de på då?

Någon smart jävel borde komma på ett sätt att få bort dessa oälskade och fruktade bristningar. Jag vet att de bleker med tiden osv, men det finns nog ingen som mår bra av dem fast de har fått ett barn som de älskar och prioriterar mer än sin egen kropp.

Jag tackar Gud varje dag som går att jag inte har fått någon på magen, det är min största rädsla som sagt. Då kommer jag vara knäckt i flera dagar :(

Jag tycker det är jobbigt att vara gravid. Det är så mycket jag oroar mig för och så många olika krämpor.

Sammandragningar/ förvärkar har jag inga för livmorden och magen känns inte hård som en boll. Utan det känns mer som mensvärk, "livmodern tränar upp sig" säger barnmorskan. Jag får lita på hennes ord helt enkelt :)

Det är nu 68 dagar kvar till beräknad födsel och jag har gått ifrån livrädd till mindre orolig och nervös inför dagen D. Vilket är positivt naturligtvis för om man går runt och tänker samt oroar sig tar det ju en massa energi till det istället. Men jag hoppas att den minskade nervositeten och oron blir mindre för var dag som går.

Annars rullar livet på som vanligt. Saknar mamma som en tok, tänker på henne flera gånger per dag. Är långtråkigt att bara gå hemma om dagarna och samtidigt vara urfattig.

Nu ska jag försöka sova...

Jag har haft sammandragningar och mensvärk-liknande smärta på höger sida i mer än 30 min snart. Kanske är blindtarmen? :P

har gått in i vecka 18 (17+4)nu och magen syns knappt :( vill ju att hela världen ska veta och förstå att jag är gravid och inte bara har en tjock mage! :P

på fredag ska vi på rul, andra gången vi får se vår lilla bebis men det känns som första ;) hoppas allt står rätt till och ser bra ut. är så orolig att något ska vara på tok :(

Jag hade jättesvårt att somna i natt, så jag låg och vände och vred på mig i x antal timmar. En stund innan det var dags för älsklingen att gå upp så kände jag att nånting hände i min mage, det var sån konstig känsla. Det gjorde inte ont, men det kändes som att varenda sak i min mage skruvades i hop. Det kittlades och jag fick typ en håll/ krampkänsla.

Sen fick jag panikdiarré och var tvungen att springa på toa. Så jag trodde att det berodde på det, men jag har ju sovit några timmar nu. Känslan är fortfarande kvar. Det är en jätteskum känsla och jag blir naturligtvis orolig att något ska hända med bebis. Men eftersom det inte gör ont så kanske det bara är växtvärk, eller? :P

Åh, vad jag längtar tills DU kommer ut till oss. Jag trodde inte man kunde älska någon så mycket man aldrig träffat! Jag längtar tills jag får se in dina vackra ögon, och mysa med dina perfekta händer och fötter. Du kommer vara det finaste som finns, och du är bara vår älskade ögonsten! <3

Idag fick vi se dig för första gången, allt såg bra ut och verkade normalt. Ditt lilla hjärta slog fina starka slag :)

Vi längtar så efter dig, är så nyfikna på vad du är för liten krabat ;) Liten kan man verkligen säga att du är nu, så du får att stanna kvar fram till sista oktober åtminstone och äta mycket mer av min mat ;) men det vore väldigt snällt om du lät mamma behålla maten också, så hon orkar äta och göra lite saker här hemma ;)

vi älskar dig så oerhört mycket redan vår älskade bebis!! <3<3<3

Fy fan i helvete vad ont i halsen jag har!! Det känns som jag har rakblad i den. Kräktes för första gången under graviditeten hittills, jag hatar att spy men känslan och lättnaden efteråt är så skön. Nu är jag inte illamående längre, men det kommer väl :P Nu skulle det sitta fint med mammas kalops som jag har tjatat om i 100 dagar snart... Men jag får nog ringa mormor och be henne laga det istället ;)

Ska försöka sova/ vila lite nu, tills nästa eventuella spy-attack. Det tar på krafterna att kräkas och tårarna bara sprutar, varför gör de det?

Jag tycker synd om mig själv faktiskt. G är på jobbet och jag mår dåligt och är orkeslös. Jag vill ju att han ska vara hemma och ta hand om stackars mig ;)

illamåendet är lika envist som de senaste dagarna. jag har ätit två mackor och älsklingen var så snäll och go som gick och köpte kebabtallrik åt mig, bara för att jag skulle få i mig nånting som jag vanligtvis älskar.

men icke sa nicke, jag fick i mig typ 10 pommes och sen blev jag "tvärmätt" och om möjligt ännu mer illamående :( men hellre illamående än ont säger jag bara ;)

Detta har varit den värsta dagen hittills!! Har mått konstant illa fast jag har tryckt i mig 2 st postafen utan resultat. Var tvungen att sjukanmäla mig från jobbet pga det tom :(

Så jag har sovit hela dagen, mest för att slippa känna av illamåendet men ju mer jag har sovit desto tröttare har jag även blivit. Så jag tycker synd om min älskling, det är ingen rolig flickvän han har just nu. Jag bara ligger och sover och mår dåligt, jag vill kunna njuta av graviditeten, träffa folk, vara glad och positiv som jag alltid varit.


Jag hoppas att det endast håller i sig till vecka 12, som det gör för de flesta. Men bara för att det är jag så sitter det väl i under hela graviditeten :P

Nu ska jag kolla på melodifestivalen, fast jag inte ens är intresserad. Sen blir det nog sova igen :D

Har de senaste kvällarna inte kunnat somna pga den träningsvärksliknande känslan i ländryggen. Vill ha massage nu!!

Är så klart orolig, tycker synd om barnet som antagligen kommer få mina anlag för oro och ångest :P Jag är iaf jätteorolig för missfall. Har sökt lite om smärta i ländryggen vid tidig graviditet och ca 50/50 har resulterats i missfall.

Men jag har ju som sagt ingen smärta, utan det känns mer som träningsvärk. Så det kanske bara är så att min kropp och livmoder börjar anpassa sig efter fostret :)

Nu ska jag försöka sova igen, hade tänkt att jobba imorgon men vill hellre vara hemma med min underbara älskling, gå ut och njuta av solen istället för att sitta i telefon i 6 timmar :D

Jag är så orolig, vi är så oroliga. Vi har ingen anledning till att vara oroliga egentligen då detta är vår första graviditet så vi vet inte hur min kropp fungerar. Men bara för att det är just jag så skulle det faktiskt inte förvåna mig om något olyckligt skulle hända, Gud förbjude!!

Ända sen stickan visade ett plus har allt varit så ofattbart men samtidigt underbart att veta att ens kropp fungerar som den ska och att man faktiskt lyckas med att avla sig. Äckligt ordval där, men kom inte på nåt bättre i stundens hetta :P

Kanske var det dumt och naivt av oss att gå ut med graviditeten så pass tidigt? Eftersom risken finns i minst 6 dryga veckor till. Men å andra sidan kände vi att vi ville dela med oss av vår otroliga lycka och glädje. Om det skulle hända något så är det inget någon av oss kan påverka egentligen, då jag har förändrat min livsstil ofantligt mycket. Jag har rökt sen jag var 16 år - alltså 6 år. Att sluta röka är inte det lättaste varje dag. Jag är ju så van att ta första morgonciggen + kaffet, cigg efter maten osv.

Inte nog med att hormonerna spelar mig spratt, har jag en oerhörd nikotinabstinens... Jag tycker så synd om G som får stå ut med både det ena och det tredje, men innerst inne vet han att jag inte menar illa och att jag älskar honom och vårt embryo ;)

Jag önskar av hela mitt hjärta att hela graviditeten kommer vara smärtfri och utan några som helst komplikationer. Det är allt jag begär!!