Hej tjejer! Gör ett försök att skriva nu när lilla Arvid sover hos pappa sin 
Det är väldigt mycket amning, blöjbyte och försöka hinna med att äta och så själv också. HUR ska jag klara mig själv när maken börjar jobba igen!? Nu är Philip hos sin mamma så i helgen blir de bara vi tre...
I onsdags var han väldigt missnöjd mest hela tiden, insåg att de nog beror på att min mjölk inte hänger med i hans behov, han var väldigt tuttig så hoppas han får igång det. Igår och idag har det varit bättre. Än så länge! På nätterna går det bäst för då äter han sista gången vid 23 ca och sen har han bara vaknat vid 3-4 tiden och ätit sen sovit till 7 ungefär. Så det är jag glad för! Men jag sover inte så bra, vaknar ofta och vet knappt var eller vem jag är...men det blir säkert bättre när man slappnar av lite mer.
Så...tänkte försöka skriva en förlossningsberättelse också då, för det tycker jag själv är kul att läsa så.
Det började på fredagen. Vi var och tittade på hus (vilket vi inte fick btw...) och skulle äta mat vid 18 tiden. Kände att de blev lite blött i trosorna, gick på toa och såg slempropp och vattniga flytningar (va jag trodde). Satte mig vid bordet igen och då kom de en skvätt till, så pass att de vart blött på stolen, gick mot toan och då fick jag en sammandragning och "plask" det rann vatten längs hela benen och ner på golvet. "Jaha, nu är det dags då..." Ringde förlossningen som sa att vi var välkomna in när vi ville. Jag ville invänta lite mer värkar dock...Skjutsade Philip och Freja till min pappa och sen satt jag här och väntade medan värkarna ökade.
21.35 skrevs vi in på förlossningen. Fick lov att ta ett nytt blodgrupperingsprov eftersom de stod fel namn på de som jag hade med mig. *suck* SOM jag tjatat på min BM om det...BM trodde nog inte riktigt att mitt vatten gått så pass som det gjorde, hon tjatade iaf flera ggr på mig om det...jag gick runt inne där och tog värkarna stående, sittande på knä och huk medan maken masserade mig på ryggslutet. Jag var öppen 5 cm och cervix var helt utplånad (så nån nytta hade värkarna gjort!) Har lite dålig tidsuppfattning men med journalen som hjälps så...CTG visar normala hjärtljud.
03.05 Får jag lustgas (trodde i efterhand inte att det dröjde så länge innan jag fick det!) Vet att de sa att jag var tvungen och kissa, men då var jag tvungen att ta en eller två värkar utan lustgas "Hur ska det gå?" Jag vet att jag laddade och sa till maken "Kom nu så springer vi...fort" Jag tyckte att jag sprang som värsta 100 meterslöparen, men kan tänka mig hur det såg ut! 
Vankade nog snarare...väl på toa va det OMÖJLIGT att kissa, alldeles för spänd. Så de fick tappa mig på urin istället. Är nu öppen 8 cm och de sätter CTG på bebisens huvud.
05.00 Öppen 10 cm.
05.40 Låga hjärtljud och ingen ökad styrka i värkarna. Nu sjönk han ner vid spinaetaggarna och jisses vad jag kände att jag behövde spy! Såg makens stackars förvirrade blick när han febrilt letade efter en spypåse, som han hittade och hann fram med, och jisses vad jag spydde sen! Tömde hela magen. Maken trodde att det var för jag sugit i mig för mycket gas eftersom jag hade ögon stora som tefat och såg helt galen ut
06.40 Ny BM, världens gulligaste och jättebra! Huvudet sjönk inte ner något på flera timmar och därför fick jag stå på knä en sväng och ligga på sidan med ben i stöd, för att hjälpa bebisen att sjunka. Det hjälpte litegrann men när hans hjärtljud sjönk vid värkarna så satte de in värkstimulerande kl 08.15. Det hjälpte lite och bebisen sjönk ytterligare men det tog tid!
10.45 Började jag känna en del krystvärkar, en del av värken men inte hela och därför ökades droppet ytterligare. Dessutom hotade BM med sugklocka eftersom bebisen var så trött. Men då jäklar tog jag i och krystade fast de inte var några riktiga krystvärkar och det hjälpte! Tillslut fick jag de där riktiga krystkänslorna och då äntligen kunde jag känna hur det varma vattnet kom som en skön lättnad och när jag sen hörde en bebis skrika och fick se den lilla, lätt blåaktiga men helt underbara lilla gossen komma upp på min mage så var allt jobbigt som bortblåst! Han hade kort navelsträng så inte förrän maken klippt av den fick han komma till mitt bröst. Hur mysigt som helst! Han blev lite blek i ansiktet så de tog ut honom för att kolla syresättningen, den var bara fin och så småningom blev han rosig även i ansiktet.
När moderkakan skulle ut krystade jag bara en gång så gled den ut så lätt som ingenting och jag förlorade bara 4 dl blod allt som allt. BM hade hållit emot huvudet lite och därför fick jag bristningar invändigt men inget utvändigt, hon sydde några stygn medan jag låg med vår fantastiskt perfekta lilla son, så det kändes inte alls! Sen duschade jag och efter det var det vägning och mätning: 3580 gr, 52 cm och huvud på 35,5…helt perfekt med andra ord!
Den första tiden på BB var verkligen värdefull, jag fick hjälp med amningen så det kom igång som det skulle och jag fick massvis med tid att bara knyta an till vår fantastiska lilla son, fortfarande gråter jag flera gånger varje dag bara jag ser på honom, håller honom eller tänker på honom. Livet har fått en helt annan innebörd och plötsligt vet jag varför man lever. Inget ont ska nånsin få hända lilla Arvid, som jag kommit att älska så som bara en mor kan älska sitt barn. Jag ska göra allt för honom!
Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst, men jag ger mig här…
Hoppas allt är bra med alla! Kommer väl inte hänga här så mkt en tid nu gissar jag J Har liksom annat för mig!
Kram på er!
