Hur ofta pratar ni om uppfostran osv??

Ja vi pratar hela tiden om det. Hur vi ska lösa konflikter bäst, vad vi tycker är ok eller inte, vad som kommer att dyka upp framöver osv. Dt händer ju saker hela tiden som gör att man måste prata.

Vi pratade ofta om sådant åren närmast innan vi fick barn. Nu blir det några gånger i månaden, ofta på makens initiativ.

Vi pratar jättemycket om barnet och framtiden och båda är lika intresserade. Vad som kan tänkas dyka upp och vart man står i olika frågor.
Sen vet man ju aldrig hur det blir ändå, men dialogen finns och det känns bra för då kommer det förhoppningsvis bli lätt att ta upp saker längs vägen.

Vi har många vänner som har barn och många av våra diskussioner startar efter möten med dom.

Nu blir jag lite avundsjuk när jag läser era svar faktiskt...:/
När vi väl pratar om barn är det jag som pratar, om jag blir tyst så fyller han inte i med egna tankar och han kommenterar som inte vad jag sagt...vet inte om det gått fram, sen kan han gäspa eller blunda när vi pratar...
Har provat prata på olika tider på dagen, tänkte att han kanske är lite trött senare på kvällen..men det spelar som ingen roll..
Försöker prata om massa olika saker för att hitta vad han är intresserad av att prata om, men...det är som jag som sköter allt här hemma, det är jag som får vår värld med mat, handling, djur, vänner att snurra...så han tänker väl att jag ska sköta barnfrågor oxå...kanske..
Jag vet att han gillar att tjuvlyssna när andra pratar så ibland kan jag parta i tfon med nån kompis och ta upp saker som jag tänkt på och DÅ minnsan, då har han lyssnat :P
Fast han kanske har lyssnat när jag partat och han kanske är intresserad, men bara lite dålig på att visa det?

Finns det ingen där ute som känner igen sig i MIN situation??

FLYTTA från honom!
Han skulle inte märka du finns där.

Prova börja prata om att flytta isär då vet du om han lyssnar eller inte.
När du vet du har hans full uppmärksamhet så kan du passa på fråga om varför han inte pratar om det du pratar om.

Nu till TSs fråga...
Jag och min man pratar en del innan vi bestämde oss att bilda familj.
Men för det mest tar vi det som kommer.

Vi har bestämt att visa barn att vi föräldrar stöder varandra.
Det gör vi även om en av oss tycker det var onödig eller barnsligt.
Sen därefter disckuterar vi vatrför vi tyckte olika. Så på ett sätt hittar vi en bra lösning som vi båda tycker är bra.
Så när det händer igen så vet vi vad vi båd atycker.

Ni kan göra så när det kommer nåt du tycker inte om.
Det är omöjligt att prata om alla situation så det kan vara bra att "ta det som kommer"

Lycka till.

Men gu...min man som är så underbar, världens snällaste och blygaste, gör allt mellan himmel och jord för mig. Flytta ifrån finns inte.
Jag undrar bara om någon har tips på hur man kan få sin karl att vilja prata mer? Han vet väl bara inte hur man ska göra :P Det är väl allmänt känt att det oftast är kvinnan som har lättare för att prata..
Vettiga tips någon?

Min man gillar inte heller å pratar, vilket jag gör... jag älskar att diskutera fram och tillbaka om saker och ting och kan hålla på i en evighet. Medan han mest ger ifrån sig ett ehm, mjo, jaaa...

Jag störde mig fruktansvärt på det i början när vi träffades, innan jag insåg att även fast han inte inflikar så mycket, så lyssnar han. Och när han inte håller med om det jag säger, så styr han diskusionen, eller mitt tankesätt in på en annan bana.
Så det som utifrån sett kanske ser ut som att jag håller en monolog, är egentligen en tvåvägs kommunikation som i slutändan är väldigt givande.

Dock älskar han att förklara saker för mig, konkreta saker som "hur en motor fungerar", saker man kan läsa sig till ett svar i en bok. Sånt går fin fint...

Men de måste väl ha att göra med att vi har olika sätt att tänka? kvinnor och män... han är mer praktiskt, vill ha givna svar medan jag mer vill komma fram till en lösning för utom den självklara som "alla andra använder"

jag tror även att män är ganska bekväma av sig, "hon gillar ju att laga mat, hon gillar ju att ha snyggt omkring sig så varför ska jag lägga mig i? hon gör ju allt på ett speciellt vis, å så får jag skäll för att jag gör fel om jag försöker"
För det är vi kvinnor OTROLIGT duktiga på, "du tog ut soppåsen, varför satte du inte i en ny? Nej, så här gör man...."


Min man är dock lättare att prata med precis när vi gått och lagt oss, innan tröttheten har tagit överhanden. Vi har lampan på hans sida av sägen, så att han får lov att släcka den, på så vis ser jag när han börjar tröttna på att lyssna, för han börjar vända sig sakta mot nattduksbordet =) jag vet inte om det är ett nått bra tips men... jag brukar försöka börja diskussionen med saker jag VET att han har  en åsikt om och sen fortsätta med det jag egentligen vill diskutera...

Åh tack det var ett bra svar! Jag känner igen mig otroligt mycket :) Tror det är precis som du säger, ska testa!

Tips: Om du har läst nån särskild bok i ämnet som du vill diskutera, lägg den då inne på toaletten. Där blir det mesta läst

Om ni inte har barn sedan förut är det nog helt enkelt så att han inte tänkt så långt ännu och inte funderar på sånt. Jag tyckte inte riktigt att min man var med i matchen förrän alldeles i slutet av första graviditeten när det blev uppenbart att ett barn skulle komma ut inom en rätt snar framtid. Men om vi träffade andra med barn blev det ofta en bra ingång till samtal om vissa grundläggande ting, vi kunde t ex säga efteråt "usch, det där tyckte jag var helt fel" eller "vad fint de verkar ha det och vad bra de löste det när det där hände, så vill jag också göra när vi får barn".

Han är en jättebra pappa till vår son men kör mest på magkänsla vilket oftast funkar bra eftersom vi har så lika värderingar. Själv har jag nog annars mest diskuterat fostran med folk som har barn, särskilt då dem som verkar trivas med sitt liv och föräldraskapet och alltså borde ha nåt vettigt råd att komma med. När det sedan har dykt upp någon specifik situation där jag tycker det är viktigt att liksom ta ställning i något avseende, så har jag och min man diskuterat det då.

Min sambo och jag diskuterar det ganska ofta faktiskt. Till en början förstod vi inte varandra, man har ju olika åsikter. Men vi har kompromissat och diskuterat hit och dit och vi är ändå ganska lika i vårt tänk och sätt att vilja uppfostra våra barn. Tror det är viktigt att prata om hur man själv hade det när man var liten, för man kommer ju från två olika familjer och har säkerligen olika värderingar vad gäller olika saker

De va goda råd :)