Oj, vilken sits. Jag kan bara råda utifrån ett vännineperspektiv.... För det första så tycker jag att du var oerhört stark som bröt. Låter som att relationen sakta men säkert bröt ner dig, att du inte fick utrymme i er relation, utrymme som man har rätt till i en jämställd relation.
Sen måste man få må dåligt. Båda parter kan inte alltid vara på topp och då tycker jag att den andra måste hantera det. Stötta varann i både gott och dåligt. Men det får alldrig bli på bara den enes villkor. Jag tycker att ditt ex hade ett ansvar gentemot er båda att ta itu med sin depression. Föst då tycker jag att du kan acceptera att det finns en period i er relation som inte är bra. Du måste ju få se att han vill åt samma håll som du. Inte bara ställa upp.
Så. Bra att du lämnade! Starkt!
Men förstår att det kom som en chock nu att du är gravid. Har du berättat det för honom? Har ni kontakt? Det bästa vore om ni har en såpass stabil grund att ni skulle kunna sätta er ner och på riktigt prata igenom detta. Att bara välja att gå tillbaka känns inte som ett alternativ, du har tagit dig ifrån ett destruktivt förhållande och låter inte som att det bara skulle vända för att du blivit gravid?
Men, han kanske inser att han behöver hjälp om han inser att han ska bli pappa?
Om det inte hjälper att tala bara ni två, så finns det en massa hjälp att få. Jag har själv gått i kognitiv terapi vilket var fantastiskt. Via mödravården kan man också få samtalshjälp. Ring mödravården snabbt och få en tid. De kan hjälpa dig i beslutet....
Stort lycka till.
