Hur har eran relation förändrats?

puff någon?

Vi har mognat. Jag är inte längre lika bitchig om att ha millimeterrättvisa på allt, och min man är mer närvarande i familjen och har blivit lite mindre tidsoptimist.

Förhållanden utvecklas och förändras med tiden det hör som till vare sig man är gift eller har barn. Men att få barn är ju så klart en stor och underbar förändring, plötsligt så är det någon annan som kräver ens uppmärksamhet och den går inte att putta undan på samma sätt som man kan be ens partneratt gå undan för en stund.

Vi har båda förändrats en hel del genom åren men största och bästa förändringen kom med vårt första barn. Visst det tar en tid att ställa om förhållandet men så länge man kan prata med varandra om det, vilket vi kunde, så hittar man balansen och tack vara att vi fick vårt lilltroll så kände jag ännu starkare för min sambo och han med så vi gick och gifte oss.

Håller med Sonic om att den största förändringen kom efter första barnet...

Från att bara ha varit två, med mycket tid för varandra blir det ju ett helt nytt fokus. Det är inte konstigt att många förhållanden tar slut under småbarnsåren för det är tufft...  Samtidigt är ju barnet något som gör att man kommer varandra närmare. Vi gifte oss också efter att ha fått barn.. och i dagarna kommer tvåan.

För oss är det viktigt att försöka få kvalitetstid utan barn, tex. genom att äta och dricka gott varje fredag då vår dotter har somnat. Eller att åka iväg på en övernattning, vilket vi gör åtminstone varje kvartal.

Har så svårt att förstå hur förhållandet kan ta slut när första barnet kommer. Vi såg det snarare som att sonen flätade oss samman mer. Vi såg på varandra med andra ögon efetr sonen kom......tittade på min sambo och tänkte shit har du och jag skapat det här!

Man måste verkligen hjälpas åt oxå..................vet många som har en man hemma som inte hjälpte till någonting när första barnet kom, för kvinnan var ju ändå bara hemma hela dagarna!!

När vi gifte oss förändrades ingenting egentligen, det var ju fortfarande bara vi två och vi fortsatte att göra allt som vi gjort innan, tillsammans och på var sitt håll.

Nu när vi haft barn i tre år (väntar tvåan nu) så är vår relation i stort sett detsamma som innan men det har tagit lite tid att hitta jämvikten igen. Den största skillnaden är tycker jag att man inte har så mkt egentid. Är man van vid det så blir det tufft eftersom i början går ju all tid till att ta hand om barnet, både natt och dag.

För mig var det väldigt viktigt att få gå iväg och vara för mig själv ibland och även att vi fick (och fortfarande får) tid för bara varandra. Barnvakter man själv och barnet känner sig trygg med är guld värt! Det är så lätt att man blir "bara föräldrar" och glömmer hur det vara att vara två individer som kan njuta av varandras sällskap och har massor mer gemensamt än bara vårt barn! (Sedan har jag bekanta som aldrig under sitt barns första år varit ensamma eller tillsammans bara de två och aldrig kännt behov av det heller så det är klart att det varierar!)

Vi har inte haft någon tuff period i vårt förhållande under denna tiden utan kunnat prata om sånt som känts svårt och vi har delat på ansvar för både hemmets skötsel och dottern. Något annat hade aldrig fungerat.
Det viktigaste är nog att man har en trygg relation där man kan prata med varandra och uttrycka sina önskningar och förväntningar på varandra och det gemensamma livet/familjen. 

Jag tror på att diskutera lite innan barnet kommer hur ni ser på den tiden som kommer att komma, föräldraledighet, nattvak (det är inte säkert att den som ska till jobbet har mest nytta av en god natts sömn tex, det kan vara lättare att vara trött på jobbet en dag än att underhålla ett litet barn en hel dag utan att ha sovit...), vem ska jobba deltid/heltid i framtiden osv. Jag tror att det är mest sådant som gör att man grälar. Det kan vara svårt för partnern att förstå tex hur krävande det är att vara hemma hela dagarna med ett litet barn och hur trött och lättretlig man blir om man inte får en enda oavbruten nattsömn på ett helt år om de inte får prova på det livet också!

Att dela ansvaret (och därmed föräldraledigheten!) gör att man får ökad förståelse för varandras vardag och då kan man utvecklas tillsammans!

Vi var tillsammans i 9 år innan vi fick barn. Och vi har haft bra och dåliga perioder men kärleken är stark och viljan att forsätta vår relation har alltid funnits. Vi fick barn och nu har ett år gått.

Det är definitivt en prövning för relationen att få barn. Man har inte lika mkt ork för varandra. Det blir lätt att man fokuserar all sin energi på barnet. Det är lätt att säga att man i relationen bör göra si och så för relationens skull men när det kommer till kritan så är det lätt att glömma. Det tar ett bra tag att finna sina nya roller som föräldrar och det kan krocka med det gamla livet. Helt plötsligt kan man inte bara se till sig själv. Det kan kännas som man förlorar en del av det gamla sociala livet eftersom man inte längre kan vara lika spontan. Man blir lätt irriterad på varandra pga sömnbrist, olikas syn på rutiner och oro för barnets välmående. Det är jobbigt för relationen.

Men:
Det finns glädje också. Man glädjs tillsammans åt sitt barns framsteg. Och så småningom lyckas man vända på den negativa spiralen. Man får liksom syn på sig själv. Man finner sig i sin nya roll. Lagar det som brustit tidigare i relationen sedan barnets ankomst. Och försöker finna strategier för att må bra som en familj.

Jag tror det är viktigt att dela ansvaret för barnet på hälften. Det är lätt att som mamma börja ta det största ansvaret och nästan underminera sin sambos ansträngingar. Båda måste få försöka. Båda måste komma överens om relevanta rutiner gällande barnet. Det är viktigt att våga lämna ifrån sig barnet en kväll och bara ägna sig åt sin sambo. Det är viktigt att ge varandra närhet och bekräftelse...

Självklart är det min livssituation jag utgår från i detta. Men jag tror inte att jag är unik och jag tror att väldigt många känner igen sig i det jag beskriver. Tror det är få relationer där det går smärtfritt med första barnet. Hur som helst, efter 1 år har det åtminstone för mig och min sambo blivit ganska bra. Men visst, vi söker fortfarande former för att må bra i relationen. Men vi är lugnare nu...

Tack för alla svar!
Jag tror att det är en fördel för min mans och min relation att vi känner varandra så väl.
Är själv skilsmässobarn så jag vet vad det innebär när kärleken tar slut för två människor men mitt perspektiv är ju sett från barnets sida.
Tror det är mkt därför jag funderar på sånt här...
Det är konstigt att tänka att vi inte skulle klara det...just nu känns det som om vi skulle kunna klara allt!

Vi har "bara" varit tillsammans i 5 år och varit gifta i snart 2, jag tycker bara att vår relation blir starkare och starkare, bättre och bättre. Vi är lika kära, men har mkt mer trygghet i vår relation till varandra och i oss själva. Att gifta sig var för oss en stor grej och det fördjupade och förbättrade vår relation också, även om det kanske inte var någon jätteskillnad egentligen.

Nu väntar vi vårt första barn och jag ser fram emot att få se hur vår lilla familj ska bli, även om jag såklart ibland oroar mig för att vår relation ska få "stryka på foten". Men just nu känns det inte som det, vi har gått igenom svårigheter och tuffa perioder med glans och bara kommit ut starkare så jag har svårt att se att det skulle bli annorlunda denna gång. Bara att vänta barn tillsammans har flätat oss samman en massa, det är helt otroligt att vi kan ha skapat den där lilla krabaten i magen tillsammans :)

Jösses vad trött jag blir på alla "Vänta bara tills..."-människor! De har inget att säga om något annat än sina egna liv. Varför vill de försöka göra sin erfarenhet till andras framtid? Det är inte hugget i sten hur saker blir när man går in i ett nytt stadium i livet, inte heller hur de blir för att man varit i en relation en viss tid. Det beror på individerna, tillfälligheterna, omgivningen etc. Vi är inte alla klippta och skurna i samma mall, hur gärna "tyckarna" än vill tro det.

precis va jag vill säga till dessa människor  men jag kniper snällt käft eftersom det skulle bara bli fler predikningar...
Verkar vara nåt tvångsbegär för en del att ge bittra råd...
men har alltid tyckt det varit intressant med levnadsöden och vill mer än gärna höra om andras erfarenheter.

Jag tror på riktigt att människor är mer lika varandra än vi vill tro. Det är ingen hemlighet att första året för väldigt, väldigt många sliter på relationen. Annars skulle väl inte ens ämnet komma upp så ofta? Jag trodde för tusan också att våran 9 år gamla relation skulle klara vad som helst och att dom som sa: "Vänta bara tills..." skulle ha fel när det gäller oss. Men nej, vår relation var inte tillräckligt rustad för det totalt livsomvälvande som sker när barnet väl är där. Jag skulle till och med våga påstå att det är väldigt ovanligt om en relation flyter på smärtfritt. Men visst, man ska va lite naiv innan man får barn. Hoppas ändå  det går smärtfritt för er som snart ska få ert första barn och att jag har fel. Prove me wrong, God damn it!

Vi har varit ett par i snart sju år. Vi flyttade ihop på stört. Vi båda kände att det var rätt.
Vi blev gravida snabbt (testade positivt efter en månad) och förlovade oss.
Vi fick barn i sep-04 och gifte oss på våran ett årsdag.

I början var jag ganska så egoistisk. Jag satte mina behov först och var nog ganska så gnällig av  mig. Vår dotter kom och jag växte något enormt som person. Vår relation blev djupare och mer speciell. Den blick jag fick av honom då dottern låg på mitt bröst sa allt. Hur innerlig och djup hans kärlek är.
På vår ett årsdag gifte vi oss.
Inte för att vi blev kärare av det utan för manifestera vår kärlek.
Vi har vuxit ihop, blivit tajtare. Blivit de allra bästa vänner. Som känner varandra utan och innan. Jag skulle aldrig vilja leva utan honom och han har sagt att han aldrig skulle vilja leva en dag utan mig.

Vårat andra barn kändes toppen och nu väntar jag vårat tredje barn. Det känns som om det efter detta kommer vara komplett. Vi är helt överens om det. Vi är jämnspelta, där den ena visar svaghet tar den andra vid och tvärtom.

Vi har gått så långsamt fram med alla saker att det aldrig har känts som några plötsliga förändringar och vi har liksom vuxit ihop med tiden (snart 18 år tillsammans, vi träffades tidigt). Jag kan inte se att vår relation egentligen har förändrats nämnvärt av varken giftermål, hus eller barn, men däremot har vi fått prioritera lite annorlunda rent praktiskt. En del personliga intressen har vi valt bort helt för tillfället. Men samtidigt är det ju vanligtvis en rätt kort period i livet man har små barn och om man bara är överens om att dela ansvaret under den tiden och har liknande värderingar o s v går det mesta att lösa.

Så nej, jag tycker mer att det är vardagen och livsvillkoren som ändras och det behöver inte nödvändigtvis inverka så mycket på relationen i sig och känslorna man har för varandra. Möjligen känner jag på något sätt idag en större ömhet eller vad jag ska säga, att vi inte bara älskar varandra som personer utan också varandras roller i familjen. Jag älskar min man även som pappa till våra barn, så på så vis kan man kanske säga att relationen fördjupats. Men den har alltid varit väldigt stark oss emellan generellt.