Jag och min pojkvän har haft distansförhållande sedan juni 2007, 130 mil...
Vad vi gör... Vi bestämde oss för att det ska gå. Vår inställning har från början varit att det inte finns en chans att distansen ska få ta död på vårt förhållande. Vi var övertygade om att om man tänker "vi testar på och får se hur det går", så kommer det förr eller senare att leda till att det inte går. Då skriver man in ett kryphål redan från början, och har man ett kryphål är det lättare att ge upp. Nu måste vi kämpa oss igenom det när det är tungt, att ge upp finns inte på kartan.
Vi ska inte ge upp. Skulle vårt förhållande ta slut skulle det i alla fall inte bero på avståndet. Den här regeln funkar dessutom bra som ett mantra när det är skitjobbigt och man inte vet vart man ska ta vägen. Då är det bara att tänka på att det inte finns några hinder som är tillräckligt stora för att stå i vägen. För det ska gå.
Att ge upp verkar ju inte vara ett alternativ för er då ni väntar barn, men jag tänkte ändå berätta detta =)
I början sågs vi varannan helg, sen blev det längre och längde mellan gångerna (kostnadsfråga, delvis tidsfråga också), nu har det blivit som så att vi inte har setts sen i början på januari. Jag ska till honom i 2 veckor nästa tisdag, ska bli så underbart =)
Mitt råd till er är att ta en dag i taget, eller en vecka i taget. Planera in träffar, och se fram emot dem, men försök att fokusera på annat också medan ni är ifrån varandra.
Något som också har funkat för mig är att göra skillnad på att sakna och att längta efter.
Saknad är konstruktivt och driver framåt. Längtan är destruktivt. Det tär och man tappar fokus från det man borde göra. Längtar man går tiden mycket långsammare, eftersom man blir uppslukad av dessa tankar.
Hoppas att detta var till någon hjälp, lycka till =)
