ojojoj

såklart du kan. behåll dom om du känner minsta lilla oklarhet! klart du klarar det.

Jag har aldrig suttit i din sits och övervägd abort med tvillingar. Bara med ett barn.
Men vad vill du? vill du ha dessa barn?  Jag är övertygad om att du mkt bra kommer klara att vara ensam med barnen. Man klara så mkt mer än man tror.

Det kommer att både bli svårt och lätt. Har du familj i närheten som kan ställa upp?

ja, jag som satt och tänkte, kände på att, klara av ett barn praktiskt, det gör vi ju, han vill ju finnas där (som det låter nu) Det va mest den sorgsna känslan att behöva gå igenom den här fantastiska tiden när magen växer, att det ska finnas någon käresta bredvid. Att gå igenom det själv gör mig bara så ledsen.
Det praktiska klarar man ju alltid!
Men nu,
nu flyttades fokus! Att behålla ett barn är ju super lätt, men två!
Hur ska jag göra! vem kan komma kl 04 på natten efter att den ena lidit av magont och den andra tar vid med annat skrik, hur klarar man en sån sak själv?

vad har jag att vänta mig?
JAg har ingen aning om hur det praktiska ska kunna ordna sig.
Men, vilken gåva jag fått!
nu känns det som om jag måste göra abort, inte av känslan att det va ju inte så här det skulle bli, jag vill inte vara ensam i det här. Till herregud, det här går ju inte ens rent praktiskt.
el, hur ska jag tänka.....

Men du! Man kan vara slutkörd med ett barn även om det finns pappan med i bilden.
Shit kvinna, vilken gåva du fick. Inte alla får uppleva den lycka att få två.
Jag får inte sova mycket men mina flickornas leende överträffar allt!

Jag tror absolut att du kommer att klara det väldigt bra, man klarar mer än vad man tror.
  Jag förstår absolut den sorgsna känslan av att vara ensam om både det roliga och det jobbiga, det har min mamma sagt till mig när jag blev vuxen ( min pappa stack när han fick reda på att mamma var gravid ) att det var jobbigt att vara själv, inte bara för att det kunde komma tuffa stunder utan också att hon inte kunde dela glädjen över allt härligt med min pappa.
  Men jag hoppas att du har andra omkring dig, vänner, släkt som också kan vara ett stöd för dig och hjälpa dig. 
  Många kramar,

Man ar starkare an man tror!!! Tvekar du det minsta - tror jag att det ar kroppens satt att visa att du vill men inte riktigt vagar. Vaga - som sagt, det ar inte manga som far chansen att fa tvillingar! Det ar en gava!!

Visst kommer det bli jobbigt, visst ar det sorgligt att forhallandet inte holl, visst finns det mycket som snurrar i huvudet och klart att du undrar herregud vad ska jag gora! Men det kommer sakert att bli alldeles underbart ocksa.

Nu sitter jag inte i din sits, och vet inte nagot om din omgivning och om du har stod eller liknande runt omkring dig med vanner och familj. Jag ar lyckligt gift nu och vantar tvillingar, men nar min forsta tjej foddes var jag sjalv.

Ett mycket jobbigt forhallande urartade i misshandel nar jag var gravid och jag fodde min dotter alldeles sjalv utan nagon hos mig pa sjukhuset. Det var den varsta dagen i mitt liv - sa hjalplos och utlamnad kande jag mig. Men det var aven den mest fantastiska dagen da jag fick min friska underbara dotter!! Han var aldrig intresserad och fran dagen hon foddes fanns han aldrig dar till hjalp. Dygnet runt utan hjalp, bodde utomlands redan da och hade inte familj i narheten, var jattesvart, men man klarar det!! Jag ramlade ocksa ner i ett hal ekonomiskt da landet jag bodde i inte hade varken barnbidrag eller underhallshjalp som man far i Sverige..Lyckan och karleken till ett barn (eller som i ditt fall tva) ar sa stor att man klarar allt!!!! Trots allt sa kommer det en natt da dom sover mer an 3-4 timmar i strack och man kanner sig helt plotsligt som en manniska igen! ;)

Jag vet ocksa att jag tyckte sa synd om mig sjalv och onskade att jag hade nagon som kunde dela graviditeten med mig och allt runt omkring, men jag upptackte snart att aven i andras forhallanden ar det manga blivande pappor som inte tar det ansvar som man "begar" eller "forestaller sig". Det blir latt att man ser det svarta hos sig sjalv nar man ar ensam, men det kan vara jobbigt aven i ett forhallande!!

Jag onskar dig Lycka till med ditt beslut, som ju bara ar ditt! Men jag hoppas att du kan se bortom nackdelarna och vaga lita pa att du klarar det!

Stor styrkekram!

Nu komer nästa..
När jag väl har kommit dit att tänka, formulera i min mun - ja, jag vill behålla dom..
då blir det svårare. Vi kan inte prata med varandra utan att hamna i missförstånd och tjaffs.
När jag sa att mamma komer att ställa upp den första tiden och att jag kan flytta dit 35mil, blev han så stött. Trotts att det bara är en B plan, att jag måste tänka på alla möjligheter och hjälp som finns, ser han det redan som om jag tar ifrån honom den redan så svåra möjligheten.. så lägger han gärna till, jag kan ju inte säga nått, jag vill ju inte ens det här...

så nu hamnar jag i ånger. Kommer jag bära skam över det resten av deras liv, att jag gjorde deras far till, ofrivillig pappa?!

usch,
Jag har känt så starkt att det kommer att bli bra, min familj finns där, och han säger ju att han gör det samma, men, det blir ju en aning dubbelt...
nu får han mig verkligen att tveka..

gud vad svårt det är att vara själv och säga högt - jag vill bli mamma, jag vill behålla barnen.!!
När pappan inte vill, men kommer att vara där (väluppfostrad som han är)

jag är tvilling och min mamma har alltid sagt att det var lätt med två då vi ofta var nöjda tillsammans...lekte, somnade brevid varandra etc. min mamma separade med vår pappa innan vi var två....så hon tog hand om oss mest själv.

Om octomum klarade det klarar du också det. Hemligheten är att skaffa hjälp helt enkelt. 

vi ska behålla dom!
ja,
vi gör det, och det helt sjukt!
men, han är helt grym, säger han att han ställer upp till 100, då gör han det!
Det svåra är att jag vill känna trygghet, veta vad som kommer att hända i framtiden,
kommer det bli bra?, kommer jag att få den där familjen jag så länge längtat efter?
ja, frågor som måste tystas, velandet blir man tokig av.
Nu gör vi det är :)

önskar använda det här forumet mer med frågor och funderingar!
:)

Grattis!
Vad kul att ni ska behålla dem!
Vi försökte skaffa barn men blev chockade att få veta att de var två i alla fall. Kan bara tänka mig hur ni kände. Jag storlipade i några veckor tills jag vande mig vid tanken. Nu är jag bara överlycklig att det blev två samtidigt. Tycker det är helt underbart med tvillingar! Självklart är det jobbigare ibland men tycker allt går mycket bättre än jag hade trott.
Ville bara önska dig lycka till med dina små!

linda j, hur gamla är dina?
hur va graiditeten, förlossning och första tiden med amning, sömn etc.?
sånt tänker jag på hela tiden..

en osäker dag i det tysta.

Mina tvillingar har nu hunnit bli 3 månader :)
Graviditeten var jag orolig för eftersom alla sa att det är så mycket jobbigare än att vänta ett barn men jag har ju inget att jämföra med. Tycker att det var en bra graviditet. Hade mycket blödningar under v 5-15 och v 30->. Magen växte väldigt fort och tryckte på revbenen vilket gjorde rejält ont. På slutet var magen så stor att det var svårt att sova. Jag fick också klåda på kroppen. Tyckte inte det var så farligt men bad dem kolla för säkerhets skull. Det var tur det för min lever var påverkad och jag snittades tre veckor före BF. Båda barnen låg i säte och förlossningen gick jättebra. De var då 47 och 48cm och vägde 2768 och 2770g så vi behövde inte ligga på neo. Jag tycker att allt gick väldigt bra och det var mysigt att vara gravid men på slutet blev jag så klart trött på det.

Jag delammade dem varje mål de första 10 veckorna sen gav jag upp. Dubbelammade ibland men tyckte inte att det var så mysigt. Ammade en och hade den andra i babysitter och gav ersättning och sedan bytte jag. Avslutade med att ge båda ersättning. Det tog lång tid att ge dem mat i början men nu går det mycket fortare. Slutade amma helt för de blev arga när inte maten kom lika fort som med flaskan.

Första veckorna var de pigga på kvällarna och förnätterna. Därför började vi hålla dem vakna några timmar före de skulle sova. De var lite svårt att underhålla dem men sen sov de gott hela nätterna med ett nattmål. Sedan de var ca 2 månader sover de hela nätterna 22- mellan 5 och 7. Efter de har fått mat går vi och lägger dem i sängen (de delar fortfarande säng) och de somnar själva med hjälp av napp. När den ena vill ha mat väcker vi den andra och de får mat ca var 4:e timme på dagarna.

Du har en mysig tid framför dig! :)

Tack tacck tack för din berättelse.
Känner att jag vill höra mer av verkligheten. Känns som om jag kommer närmare mitt , vad som nu känns som hittepå liv, försöker se hur det kommer bli för mig/oss.
frågar dig gärna ien om ok. :)

Tack!