Fler som är singel och gravid/mamma? DEL 3

Ja det är inte lätt med exen alltså. Men skönt med en sån här tråd då vi kan prata med fler i samma sits.
Ja folk rynkar bara på näsan och undrar hur ska du klara detta?? Varför skulle jag inte klara det här själv. ÅHH irreterad. Är ni oxå vana vid sånna reaktioner över att vara gravid å själv?

Hej, är helt ny här och bara i vecka 8... har  precis som någon annan skrev här letat efter ett forum som passar. Känner stort behov av kontakt med andra som är i liknande situationer. Har inte skrivit något i presentationen eftersom jag ärlite nojig över att pappan till barnet ska googla och hitta ngt jag skriver. Han beslutade att detta med barn inte är hans väg att gå i livet när jag vetat att jag var gravid i två veckor. Två veckor av bråk och tjat om att jag är egoistisk och att han ville att jag ska göra abort. Fram tills graviditeten var det helt andra ord, då var jagen underbaraste han träffat, och han ville absolut ha barn med mig, kanske bara inte just nu. Men ibland blir det just nu och är man som jag 34 och alltid längtat efter barn så är inte abort ett aternativ. Skulle jag döda det som växer i min mage för att DU inte mår bra just nu, för att det inte passar i ditt perfekta liv, för att du helt enkelt. Så han hotade med att han kanske inte klarar det här, indirekt hotar med att ta livet av sig. Klart jag blev ledsen när han beslutar att dra men jag blev mest förvånad och förbannad. Så han menar på allvar att han kommer att klara av tankarna på att han har ett barn han aldrig får se? Det skulle jag aldrig göra. fullkomligt otänkbarn och underligt. Men läser att det finns fler som han. finns till och med en mottagning här i göteborg för såna som mig. Och dom nämner i telefon att dom stänge dörren till dem som  blir lämnade efter barnet är fött. För att dom skulle bli nerringda. Så många idioter till män finns det alltså.
Men är inte bara arg utan också ledsen, trött och illamående. Shit så ensam jag känner mig. 
Trots "vanliga" vänner är det tungt. Men som någon skrev så mår man så dåligt att man inte riktigt hinner tänka för mkt på ngt annat än det så alltid ngt bra med att må fysiskt uselt. 

Så kram till alla som behöver det! 

Känns bra att det är fler i samma sits som man kan prata med iaf eller hur?

Jag kan känna sån ilska över att det blivit som det blivit... hur hamnade jag i denna situation liksom..?? Jag möte inte så många som tvivlar på min förmåga men jag skäms... skäms för att visa upp magen i denna lilla lilla stad. Vet inte vilka som känner pappan o vad de isf tycker om mig.. jobbigt..

Kram till er alla

Du ska absolut INTE skämmas över din mage.. det är ngt helt underbart som finns där i.. Den som ska skämmas är pappan som inte är beredd att ta sitt ansvar.. Nej, börja med att stolt visa upp din mage och njut av att ha ett växande liv därinne.. Vad andra tycker är deras eget problem..

Tack :) Han kommer nog ta sitt ansvar när barnet väl är här.. hoppas jag! Men han är så otroligt osäker på sig själv... hans osäkerhet gjorde att vårt förhållande inte klarade av förändringen som blev hos mig när jag blev gravid. Hormoner som rusade o trötthet, illamående osv. Så nu sitter han o är sårad, lessen och bitter. Och elak mot mig. Verkar inte förstå att om jag mår dåligt och är stressad så mår barnet dåligt också... han pressar mig till det yttersta hela tiden. Jag blir ledsen, stressad och deprimerad.

Men ska försöka känna lite mer stolthet över min fina mage :) Det är ju han som beter sig dumt som sagt.

Hej tjejer,
vi är några i en annan tråd som pratar om samma grejer, men rubriken till tråden kanske är lite "luddig". Kom gärna in där så vi är samlade på ett ställe :)
Tråden heter "Vi som blivit gravida med killar som inte vill ta sitt ansvar":
www.familjeliv.se/Forum-11-237/m51350467.html

Kram till er!

Jag tror också att det handlar om osäkerhet hos männen  - det var likadant för mig; hormonerna rusade o jag blev hemsk, o pappan fixade inte det utan han blev kränkt, sårad o ledsen. O så stack han.
Sen läser o hör man om andra par där männen bara garvar åt flickvännens/frugans taskiga graviditetshumör, o tar det för vad det är. Det går ju allt som oftast över!
Då känns det verkligen som att man lyckades träffa fel man att få barn med...

Du ska hur som helst inte skämmas, utan det ska den som smiter ifrån allting göra isf, tycker jag.

Ja man valde fel man helt klart.. men bara han gör sitt allra yttersta efter barnet är fött. För att de ska ha en bra relation och för att inte bråka med mig så är jag nöjd. Jag vill inte ha det så att mamma o pappa inte kan prata med varann.. det är inte så jag funkar. Kanske är det ett av mina största bekymmer just nu.. Han är så himla egoistisk.

Har varit hos en psykolog idag och pratat... känns bra iaf.

Vill gärna fortsätta i denna tråd.. vill ni?

Hej tänkte dela med mej några rader med här eftersom jag känner igen mig vad alla skriver. Går igenom detta helvete med :(

hej och hallå:) heter malin är 20 bor med tre katter i en tvåa. och är gravid är i vecka 21 (20+3) och min kille lämnade mig för 3 månader sen.. vill ha nån att prata med:) kramar lilla mamma malin:)

Läst lite av andras inlägg och känner igen mig med många! Jag är 21 år och har en liten pojk på snart 2 år samt gravid i v.5 med 2a barnet. Jag genomgick en abort i nov förra året pga "fel pappa" ... men nu är jag gravid igen.. men en "kompis" till mig. Inte denna pappa som te 1a barnet. Jag missade att ta 2 p-piller och sitter här alltså nu, pappan vill att jag gör abort.. han vill inte ha barn! Jag har sagt åt mig själv att varför ska han få lida över att jag missade piller? ... och var 90% på abort förra veckan.. nu över midsommarhelgen säger mitt hjärta åt mig att "behåll det" .. jag har ännu inte kommit över förra aborten och en te abort nu skulle knäcka mig totalt. Han kommer nog bry sig om barnet när det väl är fött. Jag tvivlar på att kunna orka med ett andra barn, men många andra kan ju.. varför inte jag? .Har fått illamående, trötthet och världens humör..vilket jag känner dåligt samvete över inför sonen. Jag bor i en 3a med min katt och min son.. jag tog studenten - fick barn och har nyss avslutat min mammaledighet.. alltså lever jag på soc. Men jag VET jag skulle klara det ekonomiskt! Finns ingen chans att pappan och jag skulle bli ihop. Men vad skulle hans familj tycka? .. hans vänner? ... mina vänner? =/

Hur går det för er alla? Här går det väl efter omständigheterna bra.. M är nu 5 mån, träffar sin pappa 2-3 ggr/vecka i ngr timmar tillsammans med mig.. Har flera ggr frågat om pappan vill vara själv med honom eftersom jag inte ammar längre, men det finns det inget intresse av.. Har oxå bett om hjälp ngr ggr med passning av Melvin om jag ska iväg eller när jag behövt avlastning men det är nej direkt.. Så nu frågar inte jag honom längre, utan vänder mig till andra istället.. Pappan valde att inte stå med i fotoannonser å inte närvara vid dopet (dopet var i överenskommelse med mig så det visste jag om att han inte skulle komma på).. Men det som känns riktigt tråkigt är att M än inte träffat ngn släkting på sin pappas sida, trots att jag frågat om han vill ta med M dit eller när det varit bra tillfällen.. men jag orkar heller inte kämpa mig grön.. Har insett att jag måste släppa det, och sen får pappan göra som han vill.. Jag kan inte tvinga honom till det.. Ska väl kanske nöja mig med att han träffar och håller i sin son ngr timmar/vecka.. Men ngt överstort intresse tycker jag inte han visar.. Inga kort tar han när de träffas, han frågar inte speciellt mycket om M tex hur han tycker om att sova, vilken som är hans favoritleksak/maträtt osv.. Inte heller om det är ngt jag behöver hjälp med i inköp.. Men det är klart, han betalar sina 1273:-/mån ;).. Det är aktuellt med en bilbarnstol snart, men den lär jag få skrapa ihop till själv..