Vi som blivit gravida med killar som inte vill ta ansvar kan samlas här!

Kände verkligen att här hörde jag hemma >.<
Utredningen sätter i gång i morron (Y) Och barnet som var beräknat 19/12 har fortfarnade inte kommit ut.
Fadern till barnet vill att JAG lägger ner utredningen, som ni kanske förstår så kommer jag inte låta han slippa undan för detta.

Jag trodde att jag skulle vara en av "er", men plötsligt ändrades den blivande pappans inställning från "jag ska försöka ställa upp, men du kan inte räkna med mig, utan måste vara beredd att klara detta helt på egen hand" - varpå jag med hans goda minne och (muntliga) godkännande gjorde en massa stora och kostsamma livsomställningar så att jag skulle kunna klara av ett liv som ensamstående mamma och kunna ge barnet en så bra start som möjligt trots omständigheterna - till "men varför ska barnet bara bo hos dig, det är väl mitt barn också, det kan väl bo växelvis?".

Det är väl förvisso kul att han börjar intressera sig och engagera sig för barnet och det uppmuntrar jag, men att låta mig göra hela grovjobbet och sen bara vilja kamma hem vinsten för egen del känns inte alls lustigt. Jag har ju utgått från den deal vi hade d.v.s. att jag tar på mig ALLT ansvar inkl. det enkonomiska, men då också får de största rättigheterna och beslutsfattandet, vilket han var helt med på för bara några månader sedan. Men nu gäller det uppenbarligen inte längre. Just nu känns det faktiskt, som att jag hellre skulle ha en blivande pappa som struntade i allt, än en som börjar bråka och river upp gamla löften och vill rasera den trygghet som jag med mycket möda har byggt upp under graviditeten! Det låter kanske knäppt, men så känner jag iaf just nu. Helst av allt hade jag naturligtvis haft en partner vid min sida, som ville bilda familj med mig och som jag kunde dela både glädje och sorg med, men hellre en frånvarande än en som inte tar något ansvar, men som ändå kräver en massa saker. Förhoppningsvis tycker Familjrätten som jag, att barnets rätt är lika rätt till båda föräldrarna, men att det är vi som får anpassa oss så att detta blir så smidigt som möjligt för barnet (alltså den ursprungliga lösningen: jag bygger upp ett tryggt liv, han får ta sig dit barnet finns och jag understödjer att de träffas på egen hand och utvecklar sin relation) och inte att barnet redan från späd ålder ska behöva flytta mellan sina föräldrar. När det blir större är det såklart en helt annan sak, då kan jag väl visst gå med på växelvis boende. Men inte första året/åren!

Usch, jag hade inte valt att fullfölja graviditeten om jag hade vetat att det skulle bli såhär... Hoppas det löser sig för er andra!

Jag känner mig mest bara förvirrad. Vet inte alls hur sånt här går till. Antar att man får ringa en del och ta reda på det när det bärjar närma sig.

Hur tidigt kontaktade ni familjerätten? Ringde ni själva?

Jag har en liten misstanke om att den blivande pappan till mitt barn också kommer att ställa allt på ända när jag kommer till slutet av grav eller när barnet är fött.
Klart att han ska få vara delaktig, men eftersom han nu avsäger sig allt så hoppas jag också att jag har lite att säga till om den dagen han börjar strula.

Ja, den risken finns ju att de börjar tjafsa senare i graviditeten, även om de är ointresserade i början... det var ju vad som hände mig.

Nej, vi har inte kontaktat familjerätten än, men jag kommer i kontakt med dem en del genom mitt yrke, så jag har rätt bra koll hur systemet funkar. Men man kan kontakta dem för samarbetssamtal eller rådgivning även innan barnet är fött, annars blir ni ju automatiskt kallade ett par veckor efter förlossningen.

Känns lite som om man vill ha ordnat lite innan barnet föds så man slipper börja tjafsa när man väl har sin lill*. Då har jag ju annat att tänka på.

Känner igen mig i detta, pappan till mitt barn har helt sagt upp kontakten sedan jag var i vecka 12 (nu v 36).

Själv har jag tänkt väldigt mycket på hur det blir när barnet blir större och börjar fråga, vad man ska säga osv, det är nog det jobbigaste! Emellanåt har jag haft fruktansvärt dåligt samvete gentemot barnet i magen och ofta varit så vansinnigt arg på pappan - det är helt obegripligt att förstå hur man kan veta om att man har ett barn och så helt ignorera det! Planerat eller inte, det är bådas ansvar att ha satt ett barn till världen.

Annakatta: som jag förstått det så kan man i princip aldrig få delad vårdnad det första året åtminstone, om föräldrarna inte bor ihop redan från början så får mamman ensam vårdnad automatiskt, åtminstone 1:a året. Förstår din frustration även om det är positivt för barnets skull att pappan vill vara delaktig men då skulle ju han ha varit med mer från början, absolut.

Blev ett långt inlägg..det är skönt att bli påmind om att man inte är ensam om att ha det såhär..Det känns för det mesta bara helt fantastiskt att få barn, stundtals hopplöst för att situationen är som den är. Men det positiva överväger ändå tycker jag!

Jag räcker upp handen och ansluter mig..;)

Får skriva lite mera senare, nu måste jag tyvärr rusa iväg till ett möte. Hoppas att allt är bra med er och era vackra magar!

Kärlek från Gotland

Håller med dig Lotten08 ibland är jag arg på honom. Han visste om att det kunde bli barn ooch ändå när det väl blev ett faktum så har han inte ens vett nog att prata civiliserat med mig. Han svarar inte i telefon och öppnar inte dörren om jag åker dit. Det är väl bådas ansvar att det blev som det blev. Sen att han ville att jag skulle göra abort har inget med saken att göra. Prata med mig kan han väl åtminstonde göra.

Om han väljer att inte ha någon kontakt med barnet i framtiden så kommer jag ändå att berätta för barnet vem som är dens pappa. Tycker att alla har rätt att veta vart dom kommer ifrån.

Själv är jag bara i v.10 än så läge så allt kan hända, men man vill ju ändå snart börja planera lite.

Lotten08: Jo, du har helt rätt i att mamman automatiskt får enskild vårdnad om man är ogift och icke sammanboende och det gäller tillsvidare, men däremot får pappan under "faderskapsbesöket" frågan om han vill ha gemensam vårdnad om barnet och information om hur han isf går tillväga för att ansöka om det, om inte mamman vill det. Är båda överens kan man skriva papprena direkt och vårdnaden blir gemensam. I annat fall måste pappan vända sig till Tingsrätten (tror jag), men får hjälp av Familjerättsbyrån att göra det om det inte är helt uppenbart olämpligt (dokumenterad misshandel av kvinnan och/eller barnet eller dokumenterat missbruk). Men om föräldrarna är oense blir man alltid erbjuden samarbetssamtal för att försöka lösa tvisten, utan att behöva gå till domstol.  

Jag vågar absolut inte ropa hej än, men barnets far, som tro det eller ej, faktiskt fortfarande är någon form av pojkvän, var närvarande när jag skulle berätta för min pappa om mitt nya boende, eftersom han undrade varför jag valt att flytta just dit. Då passade jag på att bre ut mig ordentligt om att anledningen var att jag vill kunna ge barnet de absolut bästa förutsättningarna, med några av stans bättre förskolor och skolor, barnvänliga och lugna omgivningar med mycket natur, jämfört mot där jag bodde innan (och definitivt jämfört med där min pojkvän bor, men det sa jag inte). Att det var därför jag ville bo där, inte för min egen skull, eftersom det är längre för mig från allt och alla; jobb, vänner, familj, träning, billiga mataffärer etc... Och det är alldeles sant, för som ensamboende utan barn skulle jag aldrig i livet bosätta mig i ett sånt "präktigt" ytterområde, men om jag ska ha ett barn är det självklart att barnets behov går före mina och då bor jag gärna så! Och om jag ser att jag kan ge barnet något bra kommer jag också att vara lycklig och glad. Dessutom är det ju enklare att vara förälder i ett barnanpassat område.

Min pojkvän satt alldeles tyst och lyssnade, sen sa han tankfullt: "men det låter ju jättebra..." Och sen började han dessutom försöka hitta fördelar för mig med att bo där och peppa mig för att jag inte skulle känna att jag gjort ett nerbyte. Då skämdes jag nästan för att jag brett på så mycket   Fast allt det jag sa var ju helt sant och tyvärr känner jag att jag måste ligga steget före hela tiden, för han är otroligt lynning och kan helt plötsligt ändra åsikt och förneka att han sagt eller lovat saker som han klart och tydligt gjort. Just nu känns hela situationen som att den väger mellan ytterligheterna antingen vårdnadskonflikt eller en hyfsat fungerande särborelation/föräldraskap. Det kan sluta hur som helst och det är mycket stressande för mig att inte veta! Men nu känns det iaf som att han kanske inte kommer att börja bråka om att barnet ska gå på ett dagis i sitt bostadsområde eller ett område mitt emellan oss. Och blir det bara inskrivet på en förskola är det ju inte helt lätt att byta, framför allt inte om barnet redan har börjat där! Det är ju dessutom direkt olämpligt för barnets trygghet.

Gud, vad jag håller på! Jag vet att jag har ett ENORMT kontollbehov, men jag är bara så rädd att han ska komma och sätta käppar i hjulet och försvåra min redan ganska jobbiga situation. Det är inte lätt att vara ensam gravid med alla saker som händer i kropp och själ och dessutom sitta med hela ansvaret. Även om han de senaste veckorna, börjat intressera sig alltmer för barnet, så betyder ju inte det att jag får så mycket mer stöd.

Gott nytt år på er tjejer! Och hoppas ni har det bra ikväll med era fina magar

Ja tänk vilka olika  situationer en graviditet kan resultera i! Det verkar ju vara vanligt att pappan kommer tillbaka någon gång under graviditeten, eller efter att barnet fötts - jag hoppas fortfarande på det även om det inte känns som det kommer hända, tyvärr.

Lilla JJ:Hoppas att pappan i ditt fall kommer tillbaka, det finns ju tid kvar iaf!

Annakatta: Ok, på så vis! Det visste jag inte..Hur långt har du kvar? Verkar som sagt vara en himla trixig situation men om det är en stund kvar kanske mycket hinner hända. Tänk om ändå män kunde bli gravida, då skulle de förstå mer. Det är obegripligt hur så många verkar fullständigt oförstående inför att det med att gå igenom en graviditet inte är en piece of cake direkt.

Har ni som har helt frånvarande fäder funderat på hur/när/om ta kontakt? Jag har sagt till honom att han är välkommen att ta kontakt när som helst och även informerat honom om vissa saker som vilket datum bebisen är beräknad till och att jag har flyttat osv. Jag vill inte höra av mig för ofta för då är jag rädd att han känner sig för pressad och att jag ruinerar den lilla chans som finns för att vi ska kunna ha normal kontakt längre fram..Svårt att veta såhär vilket som är det bästa!

Men hoppas vi får en bra nyårsafton nu! Gott nytt år = )