Vi som blivit gravida med killar som inte vill ta ansvar kan samlas här!

che: Tack för tipset. Känns som att det är ett mycket bättre alternativ även för föräldrar som är två. Då kan man ju skriva dit det man vill och få in bilderna snyggt. Vi gjorde en sån till min mormor när vi hade varit å¨semester och det var uppskattat.

Hmmm ja vad ska du egentligen tala med honom om? Tror nog att det löser sig när ni väl träffas. HAn kommer nog att ha en del att säga. I bästa fall lite frågor.

Min syster kommer idag. Så hon ska få ta lite magbilder. Känns som att man vill ha llite bilder från graviditeten också. Min mamma har bara en och det tycker jag är synd. I och för sig fanns det ju inte lika fina kameror då på 70 taet.

Flippan, det låter som om att det har "ordnat sig" till något mer rumsrent för dig. Skönt. Men vad är det för osäker kille som måste ha med sina föräldrar i allt. Där kan man snacka curlingföräldrar i stora mått. Tänk att vara svärdotter till dem!!! HEMSKA tanke ...

Haha ja det kan man verkligen fråga sig. Han sa att "hon ville träffa mig" men då följer man väl med in eller? Hon ville väl bara se hur denna elaka häxa ser ut som förstör sonens liv. Men ja, nu är det nya tag, nu ska jag oroa mig över andra saker. Som varför jag har haft mensvärk och ONDA stickningar i magen idag. Visst vet jag att man har växtvärk men idag har det gjort så ont, och jag är så himla rädd för missfall! Men jag ska googla runt här på FL, här får man ju reda på allt möjligt .

Nä för f-n surfa inte runt för mycket här på FL ... man blir bara helt knäpp av att läsa allt skit som folk vräker ur sig ;) Det är bara i den här tråden vi är vettiga :D
Jag surfar o läser för mycket tror jag ... inbillar mig allt möjligt o så läser man helt tragiska händelser och ... nä ... det gör iallafall inte mig gott att läsa allt - men vi är ju alla olika :)

Oroliga jag ringde födeavdelingen idag och frågade om jag skulle oroa mig för att jag egentligen inte kännt några rörelser i magen sedan i går kväll. Så jag var där o allt såg fint ut. Kände mig otroligt dum och överkänslig och överorolig! För när jag väl låg där i 10 minuter och lyssnade på det lilla hjärtat som slog 140 slag i minuten så blev jag lugn och kände mig som sagt pinsamt löjlig och dum som tog upp deras viktiga tid. Fick göra ett vanligt UL också och såg min lilla bebis "andas" där inne (iallafall öva sig för den yttre världen). :) ... innan jag åkte därifrån grät jag en skvätt o kände mig sååååå PINSAM! Men nu känns det ju mycket bättre så jag kan nog slappna av lite i helgen ...

Tack tjejer. Ni är fantastiska...

Har läst på lite bland mina gravidböcker och hoppet känns mer och mer ute. Bebis borde vara 7 cm mot som nu 4 mm så jag är ganska säker på att detta är en ofostrig graviditet samt att smärtan börjar tillta. Om det nu är meningen att bebis inte ska stanna kvar så hoppas  jag att naturen sköter detta själv så jag slipper åka in för skrapning.

Ville detta så gärna... men ödet ville något annat! *suck*

Orkar inte kommentera just nu men jag tänker på er alla och läst alla inlägg.

Stor kram till er!

Nämen inte är du pinsam! Det är ju kärlek ju!! Åh jag önskar att man kunde ha ett litet eget stetoskop som man kunde lägga på magen redan nu och ligga och lyssna på hjärtat, så mysigt det hade varit. Hej lilla kompis liksom, när allt känns ensamt och jävligt.

Men du har rätt, man blir hysterisk av allt man kan läsa här. Har redan slutat surfat runt och får hålla mig till den enda vettiga tråden så gott det går ;) det finns ju ändå inte en människa som kan veta vad som händer. Antingen så är det helt normalt med stickvärk eller så är det ett missfall. Men jag tänkte faktiskt få mig en liten unge den här gången! 

Skönt att du kan slappna av lite! Jag har två veckor till KUB och fram tills dess tänkte jag försöka hålla mig cool.

Beklagar verkligen! Jag hoppas för din skull också att naturen sköter detta av sig självt men jag måste bara varna för att kroppen visst brukar hålla hårt i en ofostrig. Däremot så brukar det inte finnas något foster ALLS vid en ofostrig... Jag valde att skrapa bort min men då fick de inte bort allt och det gjorde skitont. När jag sen fick MA så lät jag kroppen sköta det själv vilket den gjorde också med jättefint resultat.

Men du, stor stor kram och jag är övertygad!! om att du kommer få det barn du längtar efter, och dessutom under kanske bättre förhållande än det här. Återkom när du orkar!

Skönt att ni delar med er av era sorger och såpor tjejer, vi är inte ensamma ju...
Jag är i vecka 23 nu och kan inte längre gömma badbollen i några jackor... Varför känns det så jobbigt och pinsamt? Står det skrivet i min panna att "denna bebis borde inte finnas, pappan vill inte ha den"?
Eller "kolla den här tjejen, hon är LÄMNAD, fy så pinsamt"!!
Är det normalt att känna så, att det är pinsamt och liksom syns?
Jag vill vara stolt över min jättestora mage!

Och Aroma: Fruktansvärt tungt, usch! Men som Flippan sade, kanske ska du då se din chans att hitta någon som är värd dig... Allt har en mening, får man hoppas.

Natt 2 där jag vaknar och inte kan somna om ... allt bara surrar i huvudet och nu har jag en gråtattack utan dess like också. Jippi. Vet fan inte hur jag ska få till flytten utan att vända ut och in på mig själv, be folk om näst intill orimliga tjänster och så. Känns inte som om att jag har någon som kan hjälpa mig och känner mig så fruktansvärt ENSAM! Det enda sättet man kan ta sig hem från Oslo dit jag flyttar är med buss och den tar 9 timmar och man sitter som i ett skruvstäd. Att vara höggravid och sitta rakt upp och ned i 9 timmar kommer verkligen ta knäcken på mig. Det efter en dag med flyttbestyr. Med bil tar det 4 timmar.

Jag vet inte hur jag ska palla med. Från början när jag började planera flytten hem så sa min syster att hon skulle givetvis hjälpa mig etc. etc. Till att hon plötsligt inte kan för hon ska åka utomlands till killen hon är störtförälskad i. Jag blev så otroligt besviken att hon plötsligt inte kan hjälpa mig alls och har inte kunnat säga någonting till henne för jag förstår känslan att vara så förälskad att man går över lik för att få till att träffas. Han bor i ett annat land och Påsk är ju perfekt att åka någonstans när man inte behöver ta ledigt etc. etc. Men jag är såååååå ledsen att hon bagatelliserar min flytt och bara har till svar att allting ordnar sig. Men det verkar fan inte som om att det kommer att ordna sig. Jag kommer bli illa tvungen att sitta på helvetesbussen. Hade en här som kan skjutsa mig (!!!!) - men hon kan bara skjutsa mig den dagen hela flytten ska gå av stapeln med urstädning och allt. Så där skiter det sig. Att bara be någon att skjutsa mig 30 mil känns otroligt magstarkt. För att inte tala om att de måste köra tillbaka också .... Det kanske skulle eventuellt kännas lättare om jag blev skjutsad till gränsen och hämtad där av någon, men syster är ju ute ur bilden och min pappa är sjuk och ska gå igenom operation (er?) inom de närmsta veckorna, så man vet ju inte hur hans tillstånd är efter det. Så det alternativet går ju också bort. Flytten går en vanlig veckodag så man kan ju inte få nån att hämta mig hur som helst. Flyttfirman kunde inte ta min flytt helgen innan och inte ens en dag innan ... Kollade med AVIS vad det kostar att hyra en bil en väg - det går lös på den nätta summan av nästan 6000 NOK! Det är ju för fan hutlöst! 2000 kr pr 10 mil. Jippi. Och då är inte bensin inkluderad.

Är det jag som krånglar till allting och gör mig själv till martyr? Skall jag bara skylla mig själv att jag flyttar mitt uppi den här graviditeten eller har jag "rätt" att känna mig så besviken på min syster för att hon väljer att åka till sin förälskelse istället för att stötta mig? Jag känner mig så fruktansvärt utlämnad och svag!!! Jag har verkligen INGEN som finns där för mig känns det som. De som säger att de ska ställa upp trillar ju bort och tankar på framtiden kommer upp där man hamnar i liknande situationer där det plötsligt inte passar att vara där för en trots löften om det motsatta.

Hur ska jag kunna stressa ner när jag inte får ihop allt som bara måste lösas på något sätt? Sen ligger min oro för min pappa som eventuellt kommer att bli kallad på operation av hjärtat i samma veva och allt vad det innebär. Jag orkar inte med detta ...

Aroma: Mod och kärlek till dig! Hoppas och tror verkligen att allt ont har något gott med sig. Var själv otroligt rädd för att just det skulle hända mig i början av graviditeten, men bestämde mig då för att se det som naturens sätt att en gång för alla få slut på relationen med barnafadern om det skulle hända. Sen förstår jag ju att när det väl händer så fungerar inga sådana argument, iaf inte just då, då vill man bara att barnet ska finnas och allt annat är oviktigt. Men jag hoppas att allt ska ordna sig på bästa sätt för dig till slut!

Che: Usch, förstår din oro och osäkerhet så väl! Förlossningen börjar närma sig och din pappa är inte frisk, samtidigt som hormonerna lever loppan i din kropp just nu. Inte konstigt alls att du freakar ut! Och det är helt ok att känna sig besviken och ledsen på din syster. Visst, alla kan vi förstå att hon vill rusa iväg i sin förälskelse och att hon har rätt att göra det valet. Men förmodligen har hon inte riktigt koll på vad din siutation innebär (antar att hon inte själv gått igenom en graviditet och kan föreställa sig hur det skulle vara att göra det på dina premisser??) och hon väljer att inte heller fördjupa sig i dina känslor just nu, för då kommer det ju att grusa hennes härliga påskplaner!. Svårt att klandra henne för det, samtidigt som det såklart blir ett taskigt agerande gentemot dig! Är säker på att hon kommer att skämmas rejält den dagen det går upp för henne vilken sits hon försatte dig i. För jag tror nog du måste prata med henne för att rensa luften mellan er, sen kan du förmodligen inte  påverka det som hon redan har bestämt...

Bussturen låter ju itne som nån höjdare, men finns det inga "gravidförmåner" man skulle kunna få, t.ex. dubbla säten eller nåt som skulle kunna underlätta resan lite grann? Kan vara värt att höra med dem iaf om det är det enda sättet som återstår! Sen tycker jag att du FÅR lov att be om "orimliga" tjänster av dina vänner just nu, de har ju alltid möjlighet att säga nej, eller hur? Och kanske är det någon som faktiskt inte skulle ha något emot att ställa upp för dig eller någon som skulle kunna be om en motsvarande gentjänst någon gång. Man vet aldrig! Hoppas det löser sig för dig, skönt att bebben andades iaf  

Hej tjejer!

flippan: Det låter ju som att kuratorsbesöket gick så bra som det kunde gå. Konstigt att mamman var med och sen inte gick med in.
Ja visst är det synd om barnet när pappan välljer att inte vara med i bilden. Men samtidigt så får det ju oss som mammor att må bättre då vi slipper det dåliga samvetet som papporna gärna vill få oss att känna.
Vad gäller värk så har jag haft det mycket av och till. Vissa dagar har det varit sm molvärk och andra som kraftiga stickningar. Jag har resonerat som så att så länge jag inte ser en kraftig blödning så är de lugnt.

che: Inte är det pinsamt att åka in till förlossningen det hade jag också gjort om jag inte känt av den på så länge och varit i v.32. Det hade varit mer pinsamt att komma in efter två dyng och få frågan varför man inte kom in tidigare. Eller? Att du kommer in visar ju bara att du bryr dig om din bebis.
Jobbigt läge med flytten. Och att inte få nån hjälp av någon gör ju inte saken lättare. Tycker att du har lite rätt i att tycka att det är tungt just nu.

sladdispåg: Klart du ska vara stolt över din mage. Det är pappan som ska gå med svanesen mellan benen och skämmas över att barnet inte har någon engagerad far. Inte du.


Hoppas jag inte glömt nån nu. Massa kramar på er alla!

Länk til tråd 2 vi går över dit nu.

www.familjeliv.se/Forum-2-116/m51350467.html