MollyAlex
Ja du, jag har ju mamma och pappa här i stan men dom börjar bli till åren och orkar inte heller släpa kassar och sånt :( Dom kör mig när jag behöver handla och sånt, hjälper till att köpa lite saker till bebisen. Men igentligen hjälper dom inte med sånt som jag behöver hjälp med, tex bära kassarna, kanske hjälpa med nån tvätt i veckan, lite städhjälp. Asså jag vet, jag är ju vuxen och SKA klara sånt här själv, men just nu i läget jag är i så orkar jag inte. Har massa sammandragningar och känner mig helt gråtfärdig ibland. De är samma med mina närmsta vänner som sa att dom skulle finnas där, självklart finns dom där om jag behöver prata ut eller som tex en vän som ska vara med under mitt planerade snitt, de är dom kanon på. Men just de där små sakerna som att erbjuda sig att hjälpa med saker jag faktiskt har svårt för.
Urs känner mig som en gnällspik och de är absolut inte meningen, jag uppskattar verkligen mina nära o kära, men ibland önskar jag att dom kunde tänka ett steg längre.
Pappan till bebisen och jag hade en ytligt förhållande under ett par månader, när jag blev gravid ville han absolut inte att jag skulle göra abort. Jag behöll barnet (jag ville behålla) och veckan där på så stack han och sedan har jag inte hört ett ord förutom några dryga sms eller mail. Två veckor efter så flyttade han in hos en ny tjej och nu bor han med henne, roligt va...fy för karlar!!
Jag är så lycklig över bebisen och tycker att jag mått ganska bra under graviditeten, men ensamheten är jobbig..
Tack för ditt svar och MASSA kramar
