Lämnade och boende i Sthlm, i behov av att träffa någon i liknande situation?

Hej, här är en till som känner sig lite ensam, pappan lyser med sin frånvaro....

Hej!
Jag gick igenom graviditeten själv och har nu en underbar dotter på 6 månader. Känner inte heller någon i samma situation, vore trevligt med kontakt med någon som vet vad man går igenom!
Bor 20 min från City.

Va härligt att man inte är själv med denna situation! Kändes som om man var själv om att vara själv och gravid, men skönt att det finns andra. Eller hur jag nu ska uttycka mig. :)

Vart i Stockholm bor ni?
Skulle ni ha intresse av att mötas upp och skapa en eventuell stark kontakt? :)

Här finns en till, har bf i mars. Hur gamla är ni andra? Jag är 29 år.

Hej tjejer,

men, det finns alltså, ni som har valt att behålla barnet.
Jag sitter här och inte vet hur jag ska göra.
33 år, och singel. Tror att pappan kommer att finnas där, han är bra, men vi klaffade inte, mer än i sängen ;)
Iaf, hur fasen tog ni besltet???
Hur ska jag våga ta ett sånt beslut? - ensam och barn? har inget bra jobb heller.
Hur fasen ska man våga det?
Jag vill verkligen inte göra abort igen, (tror jag inte) det skulle vara att "ta den enkla vägen ut" att åter igen inte ta mitt ansvar
Nu borde jag vill jag ju!!!

Jag bor också i Årsta.

Jag visste redan innan jag blev gravid att jag utifrån tidigare händelser inte skulle vilja göra abort om jag blev gravid, något som pappan kände till. Klart det blir tufft att vara ensam med barn men jag tror också att det kommer att bli alldeles underbart med barn.

Pappan och jag har just pratat och gråtit..
tänk om det bara vore annorlunda. Ingen av oss hade ju tänkt få bran så här.
Hans känslor till mig tror jag (vet jag) är slut, men mina... Gud vad jag önskar att vi va tillsammans.
Det blir visst en dagbok här, sorry.
Men jag vill våga ta steget och välja liv!
Men, hur fasen gör man det? Fan att "mamma pappa barn" samhället prägrar och tar över mina tankar så!
Antar att när ni tog era beslut sket ni i allt runt om och lyckades få kontakt med den sanna känslan!?
Jag har så svårt att våga känna - JA jag behåller det! Jag klarar det!
När allt praktiskt, drömmar och önskningar bara skriker - Nej, så här skulle det ju inte vara!
Men, en abort till! Fan! Nej, det vill jag inte!

Hur tänkte ni andra när ni väl tog beslutet att behålla barnet?

Dagarna går och det lilla är inte längre en samling celler..

Tack för era röster!