Hur ska jag göra? Behöver råd

Startsidan

Logga in med Facebook

Ensam gravid - Gravid

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Hur ska jag göra? Behöver råd

Tis 23 feb 2010 12:00 Läst 783 gånger Totalt 12 svar

Piggy
Visa endast

Har blivit oplanerat gravid, trots att jag gjorde allt för att inte bli det då jag precis börjat min utbildning på 3 år och har en dotter sen tidigare med en kille som inte är någon aktiv pappa.

Pappan till detta barn har jag känt i 11 år snart, även om vi inte haft kontinuerlig kontakt alla dessa år, men vi har det senaste året träffats och vad jag anser varit mer än bara vänner. Känslor har funnits och vi har pratat om att vi kan tänka oss att ha barn ihop, men inte just nu och min dotter har även frågat honom om han kan vara hennes pappa och han har svarat ja på frågan.

Men tyvärr blir det ju inte alltid som man tänkt sig och den 12 feb fick jag svart på vitt att jag var gravid i 6+4, förstår inte hur detta kunde inträffa…jag har tidigare haft ett utomkvedshavande som gjort att jag bara har en äggledare kvar och han är 33 med ett tufft förflutet och jag skulle inte ha ägglossningen förens 1 vecka efter att vi hade sex senast…vilket gör att vi max kan ha haft 1% eller mindre risk/chans att få till en graviditet.

Helt otroligt…..men nu blev det så och i början sa han att det var mitt beslut och att det trots allt är ett liv och han vet ju hur barn blir till så han får ta sitt ansvar. Under samtalet sa han även hur mycket han tycker om mig och har tidigare sagt att han är glad för att jag finns.

Tre dagar senare ändrades allt….han börja spy galla över mig om hur hemsk jag är och att om jag behåller det kan han inte tänka sig att umgås med mig längre, utan han ska då ignorera mig helt….men om jag tog bort det kan han tänka sig att fortsätta träffas, men han kan inte lova på vilket sätt.

Vilket gjort att jag känt mig jättehemsk som ens kunnat tänka tanken på att behålla det för att jag redan försökt göra en abort men klarade inte av det, bröt ihop totalt. Fast nu under helgen har tänkt på det han skrev på msn i torsdags och då skrev han att han kunde lova att vara med vid aborten. Messade honom därför i söndags och frågade vilken dag som passade honom…fick då följande svar igår kväll via msn:

” www.aftonbladet.se/wendela/article6645054.ab läste den och kom på att du ens funderat på att göra mig till ofrivillig pappa gör att jag aldrig vill prata med dig mer”

Han har ingen aning om vad som snurrat runt i mitt huvud senaste veckan eftersom han inte har pratat med mig på telefon eller ansikte mot ansikte och sett hur söndergråten jag är. Jag har heller inte sagt verken ja eller nej på frågan om jag ska behålla.

Så vad gör jag nu?

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »
1. chrystal
  Visa endast
  
  Tis 23 feb 2010 14:51
  
  #1
  
  Åhhh känner verkligen med dig... Tyvärr kan jag inte råda dig till vad du ska göra, jag kan inte besluta mig själv... Har skjutit upp aborttiden i flera veckor nu, bara grät och grät och var absolut inte redo för det. Den sk pojkvännen (eller ex är det nu) går inte att prata med, förutom om det är om aborten, då kan han minsann följa med och ställa upp. Men inget annat. Han skulle ta sitt ekonomiska ansvar sa han men han var inte intresserad av att få veta nåt om graviditeten etc etc.
  
  Jag är 33 och har inga barn.
  Känns som om jag fegar ur nu så kommer jag aldrig skaffa barn :( Har gjort en abort tidigare, och då kändes det helt rätt. Men nu, fy fan! Jag vill inte, men de logiska tankarna säger mig att det kanske vore det bästa :(
  
  Mitt ex kontaktar mig iallafall inte aktivt och försöker få mig att göra abort, han är närmast okontaktbar. Enda chansen att få honom att svara är väl om jag skriver att jag gör aborten, kan vi åtminstone prata om det? Men han har sagt att han kommer att hata mig om jag behåller.
  Vet inte alls vad jag ska råda dig till, annat än jag sitter i en liknande sits...
2. sophiaan
  Visa endast
  
  Tis 23 feb 2010 23:38
  
  #2
  
  Hur går det för er?
  Fan att det ska kännas så, som att varaa i en rondell, runt runt runt.
  Jag sitter i 7veckan snart. Vi gjorde slut efter en kost, stormig,, karusell. En månad senare visad provet positivt!!!
  Han är den bästa man kan gå igenom det här med, men det är ju upp till mig! Och vi är ju inte ihop!
  Han kommer att finnas,ställa upp till 100 men, hur vet man vilka känslor som skapas, när man inte är ihop? Han tycker inte om mig längre, känslorna är borta (tror jag)
  Så, ska jag behålla barnet, veta att jag kommer att bli ensamstående. Gå igenom den här tiden som gravid, som ska vara så fantastisk, "själv". bara tanken på att lägga sig på kvällen själv, med sin kropp och täcke och tankarna som enda sällskap gör mig så ledsen.
  Det va ju inte så här det skule bli!
  Man ska ju älska varandra, sen blir det barn!
  Det bara snurrar runt runt. Hur kommer det att bli? den ensama känslan skrämmer mig mest. Det praktiska löser väl sig?! (är snart heltid arbetssökande :( )
  
  Vad säger ni?
  Hur tog ni beslutet?
  Har ni varit i liknande sitts?
3. sophiaan
  Visa endast
  
  Tis 23 feb 2010 23:51
  
  #3
  
  förlåt
  skrev och kopierade.
  ni är ju däääääär!
  så j-la mkt oxå!
  Jag tycker att, som andra tjejer har skrivit - om han reagerar så är han INTE mogen!
  men, kommer man klara att gå igenom det här själv, med vänner etc. vid sin sida, inte Han?
  jag är också 33, men, sista ggn. kan det verkligen vara det? har ju några år till på mig.. el?
  Jag vill så gärna ha sagan - mamma pappa barn. Vet att jag måste tänka bort det. Vet att vi skulle fixa det utmärkt, praktiskt. Men känslomässigt?
  han läste oxå aftonbladet. och det är verkligen en viktig fråga, men tyvärr inget man kan sia om..
  jag vill inte leva själv med ett barn! kan ju träffa en ny.. ja, men, shit, gör man det?
  tänk om han träffar en ny kärlek, och får barn.. huuu vilken jobbig tanke.
  Jag har fan ingen aning om hur jag ska välja.
  Har gjort 2 aborter tidigare, inge kul alls, men ett behövligt beslut, (enligt vårt samhälle)
  
  tiden tickar..
  jag vill våga känna - gud vad underbart! Jag/vi är gravida. Jag har fått en gåva!
  Jag klarar det här! Tänk att kunna vända tankarna till styrka istället för osäkerhet..
  kram
4. chrystal
  Visa endast
  
  Ons 24 feb 2010 11:10
  
  #4
  
  Sophiaan, mina tankar är precis som dina... Jag vill ha min älskade vid min sida, att han ska tycka att min mage är vacker, trösta mig om jag är ledsen, glädjas med mig då jag är glad....
  Han har iallafall varit ärlig och sagt att han inte är redo, han är inte ansvarsfull, men också att han är rädd att sabba allt för det var det han gjorde med sitt förra förhållande (där han har ett barn på snart 1,5 år!!!) Så jag fattar ju att han inte är redo varken känslomässigt eller praktiskt... MEN om han springer och gömmer sig från det här pga att han är rädd att sabba det, då är det så sorgligt. Han kunde väl iallafall ge det en chans?
  Jag mår skitdåligt när jag tänker på att jag "tvingar" på honom ett barn till, hur misslyckad kommer han inte känna sig när han har två små barn som han inte bor med/med mamman?
  Men å andra sidan, hur misslyckad kommer jag att känna mig när jag är 33 med 2 aborter bakom mig? Hur stressad kommer jag inte att känna mig att träffa nån som vilol samma sak som jag, och även om man träffar nån så finns det ju inga garantier på att det funkar, även om man båda vill samma sak... Man ska ju liksom trivas ihop också, man kan väl inte bara fösas ihop som avelsdjur? :-s
  
  Piggy, har du kommit något närmare ett beslut? vet inte om alla mina snurriga tankar hjälper dig på något sätt.... Men du är inte ensam i din vånda ialalfall! Jag har alltid tänkt att det måste vara lättare om man redan har barn, men det kanske är ännu värre, då vet man ju hur underbart det kan vara och kanske ser "det i magen" mer som en person... För mig är det ju så totalt främmande...
  
  Nästa vecka går jag in i v 12, har aborttid på måndag, det är sista chansen (för kirurgisk, och senare än så skulle jag inte klara det).
5. Piggy
  Visa endast
  
  Ons 24 feb 2010 11:44
  
  #5
  
  Crystal: Jag kom fram till mitt beslut idag....jag ska behålla det!
  Jag är bara så arg över hur mycket jag har ställt upp för pappan när han har haft det tufft och han kan inte ens föra en diskussion med mig om detta.
  Så nu är jag egoistisk...jag har tänkt på mig själv, hur jag skulle må oavsett vad jag gjorde och kom fram till att jag skulle bryta ihop helt om jag gjorde abort. Skulle hamna på psyk och inte kunna ta hand om min redan underbara dotter...ingen bra utgång alltså så jag valde att kämpa själv.
  
  Har fått så många styrkeord av släkt och vänner att jag känner att jag kan fixa det här...en gång till.
  Visst trodde jag också att jag skulle få en familj...en hel familj, men jag är tydligen inte värd att älska av en man...usch låter jättedeppigt...men känner inte alls så. Mina barn kommer alltid att älska mig då jag sen jag var 23 alltid tänkt på min dotters bästa och det kommer inte bli annorlunda med denna lilla krabat....dom kommer vara mitt allt och då behöver jag ingen kille/man....och sen vill jag bara ge er lite styrka på vägen...det är inte så hemskt att vara själv. Klarar ni det ekonomiskt kan jag bara säga att ni ska dokumentara alla underbara stunder för det kommer ligga er varmt om hjärtat sen att kunna se alla fram steg ni gjort och att ni klarat det SJÄLVA utan några svin till killar.
  
  Barnet kan aldrig sakna något den aldrig haft läste jag nånstans...sant tycker jag, allt krabaten behöver är kärlek, kärlek och åter kärlek.
  
  Massa kramar till er!!!
6. sophiaan
  Visa endast
  
  Ons 24 feb 2010 18:39
  
  #6
  
  Grattis!
  Måste kännas underbart!
  Starkt av dig!!!!!
  
  Ang. att ha en pappa.
  För min del kan jag se väldigt tydligt min egen brist på tilltro, på kärlek, till män, pga min egen relation till min far.
  Som efter 15års åldern krackade helt.
  Att inte ha en trygg fadersgestallt gör sina avtryck på en mängd olika sätt.
  som mina abopterade vänner, den biologiska känslan finns där oavsett kärlek från alla andra.
  Att vara, att bli förälder, det är något enormt stort.
  Själv vill jag vara så "klar" fri som jag bara kan innan barn, för att jag absolut inte vill föra över mina rädslor till en ren och fri kärleks människa.
  
  Antar och tror att det händer enormt mkt med sig själv när man flyttar fokus, men, över mänskligt att tro att det som ligger som lagrade känslor bara ska försvinna utan att själv arbeta aktivt med det.
  Det tror jag jag måste göra.
  Livet allså. Vad är det för vägar som finns där framför att välja mellan???
  
  7e veckan - 150hjärtslag i sek. den lilla ärtan kämpar på.
  Vad kämpar jag med?
7. Piggy
  Visa endast
  
  Mån 1 mar 2010 18:20
  
  #7
  
  chrystal och sophiaan, hur har det gått för er?
8. sophiaan
  Visa endast
  
  Mån 1 mar 2010 19:22
  
  #8
  
  Tankar, ta bort dom!!!!
  varför ska det vara så svårt att gå ner i magen, känna med hjärtat.
  
  Jag har ju två små hjärtan som dunkar där inne. går runt runt.
  Det praktiska tar över, men jag börjar förstå nu, att det kommer att ordna sig! allt det praktiska löser sig.
  Om det inte blev som man önskat sig, just nu, så får man ju ta/acceptera det näst bästa ;)
  Jag har ju två i magen!
  Universum gav mig två, kanske för att en gång för alla få mig att fatta - det är den här vägen jag ska gå! (33 år och två aborter tidigare gör det ju så mkt svårare)
  
  Han kommer att finnas där, jag måste fatta det. Han kommer inte kunna leva med sig själv om han inte kan göra allt han bara kan.
  Sorgen över att det inte blev som han tänkt, ja, den kommer att finnas där.
  
  Berättade för mamma i går och det finns så mkt kärlek i familjen!
  ensam, jag är inte ensam, bara själv!
  
  Gud, jag tror att jag vet vad jag vill...
  aaaaaaaaaaaaaaaaa
  
  jag tror jag kommer att säga JA!
  Jag vill bli mamma! :)
9. Perssonlund
  Visa endast
  
  Tis 2 mar 2010 19:51
  
  #9
  
  Piggy. Jag har sett ditt inlägg om att du ska behålla barnet. Vad glad jag blir =), nu har jag i och för sig en sambo som vill ta sitt ansvar, men kunde inte låta bli att skriva när jag såg vad han hade skickat på msn. Det där med ofrivillig pappa!!!! Mamman kanske inte heller vill bli mamma, men kanske inte klarar av en abort. Båda två har gått med på att ta risken att få ett barn vare sig man vill eller inte. Åååh det är alltid så synd om pappan, för pappan har inget val....Jo det har han, han hade inte behövt ha sex överhuvudtaget. Varje gång tar dom risken men finns inte där när det väl händer. Jag blir så arg. Hoppas att allt kommer att gå bra för er alla i denna tråd...ELLER rättare sagt JAG VET att ALLT kommer att BLI BRA!!!!
  
  Ni är verkligen kämpar... ${#lang_emotions_laughing}$
10. oliven10
  Visa endast
  
  Ons 3 mar 2010 09:16
  
  #10
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Crystal: Jag kom fram till mitt beslut idag....jag ska behålla det! Jag är bara så arg över hur mycket jag har ställt upp för pappan när han har haft det tufft och han kan inte ens föra en diskussion med mig om detta. Så nu är jag egoistisk...jag har tänkt på mig själv, hur jag skulle må oavsett vad jag gjorde och kom fram till att jag skulle bryta ihop helt om jag gjorde abort. Skulle hamna på psyk och inte kunna ta hand om min redan underbara dotter...ingen bra utgång alltså så jag valde att kämpa själv. Har fått så många styrkeord av släkt och vänner att jag känner att jag kan fixa det här...en gång till. Visst trodde jag också att jag skulle få en familj...en hel familj, men jag är tydligen inte värd att älska av en man...usch låter jättedeppigt...men känner inte alls så. Mina barn kommer alltid att älska mig då jag sen jag var 23 alltid tänkt på min dotters bästa och det kommer inte bli annorlunda med denna lilla krabat....dom kommer vara mitt allt och då behöver jag ingen kille/man....och sen vill jag bara ge er lite styrka på vägen...det är inte så hemskt att vara själv. Klarar ni det ekonomiskt kan jag bara säga att ni ska dokumentara alla underbara stunder för det kommer ligga er varmt om hjärtat sen att kunna se alla fram steg ni gjort och att ni klarat det SJÄLVA utan några svin till killar. Barnet kan aldrig sakna något den aldrig haft läste jag nånstans...sant tycker jag, allt krabaten behöver är kärlek, kärlek och åter kärlek. Massa kramar till er!!!
  vad glad jag blir för din skull piggy ${#lang_emotions_laughing}$
  pappan till mitt barn va hemma hos mig igår och var allmänt deppig, han tjatar att jag sa göra en abort...men jag har bestämt mig att jag INTE vill göra en abort ${#lang_emotions_laughing}$ .
  
  SHIT ska jag bli mamma?! helt oslagbart....jag e såå glad men oxå otroligt rädd.
  
  ska på inskrivning på måndag...lycka till piggy
11. sophiaan
  Visa endast
  
  Ons 3 mar 2010 17:58
  
  #11
  
  sa till en tant igår, påfrågan - har du brn?, nej, inte ännu, men dom kommer i okt om allt går vägen! :)
  Så häftigt och sånt glädje rus genom kroppen! Ja!
  men idag, efter att ha pratat med han, så känner jag bara sån ågren. han vill ju inte!
  kommer jag att kunna förlåta mig själv från att ha "förstört" hans liv?!
  
  fasen, det går ju inte att sia om framtiden...
  vad ger jag mig in på - tvillingar och själv!!!! (ensam, inte själv)
  
  men jag vill ju ta det vuxna ansvaret nu, inte bara smita undan..
  och två små, stora som druvor nu :)
  
  fan...
  ta bort tankarna
12. Perssonlund
  Visa endast
  
  Ons 14 apr 2010 08:48
  
  #12
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  sa till en tant igår, påfrågan - har du brn?, nej, inte ännu, men dom kommer i okt om allt går vägen! :)Så häftigt och sånt glädje rus genom kroppen! Ja!men idag, efter att ha pratat med han, så känner jag bara sån ågren. han vill ju inte!kommer jag att kunna förlåta mig själv från att ha "förstört" hans liv?!fasen, det går ju inte att sia om framtiden...vad ger jag mig in på - tvillingar och själv!!!! (ensam, inte själv)men jag vill ju ta det vuxna ansvaret nu, inte bara smita undan..och två små, stora som druvor nu :)fan...ta bort tankarna
  Men ärligt talat förstört hans liv?
  Detta börjar bli lite för mycket.. Jag förstår hur du känner dig.
  Men varför ska "papporna" alltid få slippa undan och få alla "mammor" att må dåligt?
  "Papporna" kan sputa sin avkomma hej vilt och tror att "mammorna" självklart ställer upp på att göra en abort... HAN var med på detta,annars hade det aldrig hänt han tog risken annars hade det aldrig hänt!!!
  
  Min sambo och jag vi ville ha det lite spännande och slutade skydda oss, det hade ju gått så bra innan. Han frågade mig om det var okej,och jag sa för mig är det..Det är upp till dig. Rätt som det var fick jag svart på vitt att jag var gravid,men jag blev ändå chockad eller ja vi blev chockade...Men varför göra abort och minska risken för att kunna få barn om vi själva har tagit risken att bli föräldrar?
  
  Oftast är man två om samlag och då är man fan två till att ta en risk att bli föräldrar vare sig man skyddar sig eller inte. Det finns inte ett enda preventivmedel som håller till 100%...inte mer än att man ger fan i samlag. Att hans hjärna ville mer och inte tänkte efter det kan inte du hjälpa!!!
  
  Hoppas allt löser sig!
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »