Jag kan inte säga att det varit en lätt tid detta, men jag antar att den mest akuta smärtan är över även om man självklart mår, tja det går inte att beskriva. Även om det var väntat att Alexis skulle somna in så gör det inte saken bättre för det, och man väntar sig inte på kuppen att bli ensamförälder. Jag vet heller inte vad jag egentligen kan säga till mina söner, de förstår inte vad döden innebär, det gör det extra jobbigt eftersom de tror att pappa och syster snart kommer hem igen och allt blir bra, tänk vilken drömvärld barn lever i, ser allt gott i det mesta av saker och ting. Men utan min familj så tror jag inte att jag skulle ha klarat det, det är nog svårt att gå upp på morgonen, men det som driver en är att emellanåt få se det där vaga leendet på sitt barns ansikte som lyser upp tillvaron, om än bara för någon sekund, för att de klarat av någonting, eller bara helt enkelt är, lever och växer. Det finns till och med vissa unika dagar som man nästan kan glömma bort smärtan efter bara denna korta period och leva för sina barn som ni har sagt. Och det stämmer, de har rätt till, och skall få en så normal och kärleksfylld uppväxt de kan få, även om vi alltid bär med oss vetandet av att två familjemedlemmar inte längre är där och delar vardagen med oss. Men så är det ju också det faktum att man måste komma ihåg ännu en liten individ, jag vet fortfarande inte om mina krafter orkar för att ägna barnet i magen nog med uppmärksamhet samtidigt som man själv faktiskt måste få sörja för att kunna bearbeta, för att kunna gå vidare. Där spelar mina och min makes föräldrar en mycket stor roll, ibland kan man behöva avlastning även om tiden gått, även om man lever för barnen sina. Ibland måste man helt enkelt bara få gråta ut, även som vuxen, ung som gammal.
