Nybliven singel och gravid!

För det första så är det egentligen bara du själv som kan känna om det är rätt eller inte att behålla barnet och om du kommer klara av att gå igenom graviditeten "själv" och bli ensamstående mamma. Men som du säger så har du en stöttande familj och vänner så du kommer ju inte att vara ensam om det isåfall, ellerhur?


Jag känner två tjejer som varit i liknande situation. En av dom blev lämnade när hon bara hade två månader kvar av graviditeten så där valde hon ju inte situationen själv. Men det har fungerat väldigt bra. Pappan valde att vara en del i barnets liv också även om hon (idag är flickan 2 år) fortfarande bor mestadels hos sin mamma. Hon saknar tvåsamheten, det medger hon. Men de har ett väldigt bra liv, hon och dottern.

Den andra tjejen blev gravid efter ett tillfälligt förhållande och hon valde att behålla barnet (var lika gammal som du) trots att pappan sa att han inte ville vara delaktig överhuvudtaget.  Hon hade mycket stöttning av föräldrar och vänner och graviditeten gick jättebra. Pappan till barnet kontaktade henne ungefär halvvägs in i graviditeten och hade väl bearbetat tanken på att bli förälder. Ville absolut vara en del av barnets liv helt plötsligt och är idag (barnet är 5 månader) en väldigt engagerad pappa.  Så även om ditt ex säger nu att han absolut inte vill bli pappa så är det inte säkert att han kommer känna så om några månader. Eller när han väl träffar barnet. Ibland behöver män bearbeta tanken på föräldrarskap då det kan kännas alldeles för stort och överväldigande först. Om du ger honom lite tid så kanske han ändrar sig. . .

Och det här med vad folk ska tycka och tänka om att du är gravid och singel är ju inte ett dugg relevant. Ett barn är en gåva och att bli förälder är det största man kan vara med om. De som inte skulle vara glada för din skull ska du inte lägga nån energi på.  Herregud, det finns så många ensamstående förädrar idag så det är inget konstigt med det. Och så länge du är trygg i ditt beslut att behålla barnet och bli mamma så är det det som är det viktigaste och framförallt avgörande att du kommer bli en jättebra mamma   


Lycka till!       

Tack för svaret! (: jag vet att jag egentligen inte behöver vara orolig över ensamheten eftersom jag har världens bästa familj+vänner! Men det är så himla svårt, för det är så himla många känslor på engång.. Om jag känner mitt ex rätt så tror jag att han kommer vara jäkligt arg och förbannad till en början, jommer antagligen få ett och annat mindre roliga sms.. Men det är väl sånt man får ta kanske, tror att han kommer vänja sig vid tanken när det inte är lika nytt längre.. Men det jobbiga just nu är att när jag pratat med mina närmsta vänner och min mamma så känns det bra och att jag absolut vill behålla.. Men sen så ringer han och puschar på om jag har tänkt nå mer och att jag ska testa tänka med huvet nångång så kanske det går bättre osv.. Efter ett sånt samtal med han känner jag mig helt förstörd ist, inte att jag vill göra abort men lite den känslan att jag borde :S Just nu i denna stund känner jag iaf att det inte kommer bli nån abort, för det är verkligen inte det jag vill innerst inne!

Oj, är han så upprörd.

Kanske du ska förklara att beslutet är ditt och att han inte behöver ta något ansvar om du behåller barnet om han inte vill. Man kan inte tvinga någon att vara pappa, utan behåller du barnet så kanske du ska räkna med att du blir ensamstående. Om han sen kommer självmant (vilket jag tror är rätt vanligt) och vill vara delaktig i barnets liv så är det ju toppen, men räkna inte med det och pressa honom inte till något.

Kanske det bästa just nu skulle vara om ni inte hade kontakt överhuvudtaget(tills de värsta känslostormarna lagt sig). Förklara att du är glad för det lilla livet i magen, att det är mycket känslor och att du behöver lugn och ro just nu. Det han gör mot dig är inte snällt, men det handlar om hans egna rädslor. Han har det säkert jättejobbigt rent känslomässigt, men det får inte gå ut över dig.  

Ta hand om dig. Och Grattis!   

       

Mjaa, jag vill ju inte att vi ska höras nåt nu för jag vet ju att hans humör är inte (och har aldrig varit) att leka med.. Det han är mest arg över är att jag låser upp hela hans liv, men förklara ju som du skrev att det är mitt beslut och det är mig själv jag låser upp och inte han.. Men han säger att han aldrig skulle kunna strunta i att jag går och bär på hans barn och inte bry sig när det väl kommit heller. Som du skrev så kommer han nog lugna sig med tiden och inte känna likadant som han gör nu, men jag är absolut inställd på att göra detta själv, räknar inte med något annat. Har ett litet glädjerus i magen just nu, men det vet jag kan ändra sig fort med tanke på hur många blandade känslor jag har i kroppen just nu (: Taack för svaren jag har fått :)

Jag har samma problem. Pappan till mitt barn terroriserar mig bokstavligt talat med manipulerande samtal. Han blir arg, skriker och säger elaka saker till mig. Och jag blir krossad efter varje samtal och tänker att jag klarar inte det. Men poängen är att hans samtal är det enda som får mig att tänka så. Bortser jag från den delen så kommer jag klara detta hur bra som helst. Jag har slutat att svara på hans samtal för jag orkar inte mer. Mitt barn betyder mer för mig än vad han gör så vad han tycker spelar inte så stor roll i sammanhanget.

Det låter precis som att du har det som mig :/ men hur ser din situation ut, har ni varit tillsammans och hur långt gången är du? Jag vet ju att när han ringer så är det ju bara för att trycka ner mig och känna mig världssämst och att jag verkligen inte kommer klara det.. Känns verkligen jättedåligt i magen efter man har pratat med han, och man börjar undra vad man håller på med egentligen :/ men nu är jag så bestämd att jag ska behålla det och vi kommer klara det galant (: igår ringde han faktiskt igen och var inte otrevlig utan det sluta med att han skulle stötta mig i allt, men det kan ju ändra sig över en natt om jag känner han rätt! Men som sagt jag tvivlar inte en sekund på att jag klarar detta med min familj och mina vänner! Grattis till den lilla i magen också :)

stå på dig!.. gör det du själv vill..  mitt ex lugnade ner sig efter ett tag. och han och hans familj gjorde en heldel skumma saker när jag blev gravid. men nu är det ganska lugnt. stödet från familj och vänner är jätte bra.. och för varjedag som går uppskattar man det mer och mer. var rädd om dig

Jag kämpar på med att stå på mig, fick ett nytt elakt samtal av mitt ex som jag kände på mig skulle komma.. Det är lite hotelser och nertryckningar som avslutades med ett mindre trevligt sms :/ men känns som att jag kommit så långt att jag bara kan tycka synd om hur han beter sig! Jag är helt inställd på att behålla barnet och det enda jag ser när jag går utanför dörrn är barnvagnar och bebismagar :) Jag hoppas verkligen att mitt ex lugnar ner sig tillslut också, det tror jag ju.. Men kommer nog va ett helvete några månader till först :S

Usch, han borde skämmas över sitt agerande. Jag tror säkert att han kommer att lugna sig med samtalen och sms när det gått så lång tid att en abort inte längre är möjlig. Nu finns ju fortfarande hoppet om att han kan få dig att ändra ditt beslut och han trycker ner dig tillräckligt. När det hoppet är borta så kanske han kan acceptera situationen istället eftersom han inte har något att välja på.