Placentaavlossning (moderkaksavlossning) - jag söker andra mammor som drabbats.

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Du är här:
Familjeliv.se
Vantar barn
Forum
Gravid
Grav. komplikationer
Placentaavlossning (moderkaksavlossning) - jag söker andra mammor som drabbats.

Grav. komplikationer - Gravid

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Placentaavlossning (moderkaksavlossning) - jag söker andra mammor som drabbats.

Tors 18 mar 2010 21:51 Läst 2300 gånger Totalt 12 svar

Olivblomma
Visa endast

Egentligen kanske denna tråd inte passar under "gravid" -för gravid är jag inte för tillfället..men det var forumet "grav.komplikationer" jag ville åt.

Jag drabbades av placentaavlossning i vecka 33 (med första, och än så länge enda, barnet). Hade inga riskfaktorer, tillhör ingen riskgrupp. Dottern förlöstes med katastrofsnitt, förlossningen och tiden därefter var oerhört traumatisk och omtumlande.

För oss gick det bra, idag mår både jag och min dotter bra (vi fick dock bo en månad på neonatalen), vi klarade oss utan kvarvarande komplikationer.

Dock skulle jag så hemskt gärna vilja utbyta tankar och funderingar och bara få älta lite med andra mammor som drabbats av detta. Och ni alla som vill är så välkomna att svara oavsett hur det slutade i erat fall..

Hur hanterar man oron att det ska hända igen vid nästa graviditet?
Ni som fått flera barn, vad för uppföljning fick ni under graviditeten?

Jag ska i slutet av denna månaden på ett möte med läkare från spec-mödravården och få svaret på analysen av själva moderkakan, eventuellt en förklaring (om någon finns) till varför det hände.
Många tankar snurrar..

Skulle vara SÅ tacksam för svar från er som drabbats av detsamma!
Barn är nycklarna till paradiset.

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »
1. Javah
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 22:05
  
  #1
  
  Min syster fick moderkaksavlossning med sitt första barn i vecka 35.
  Hon akutsnittades och allting slutade bra. Efter det har hon haft 3 normala
  graviditeter utan komplikationer. :)
2. Olivblomma
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 23:18
  
  #2
  
  Javah skrev 2010-03-18 22:05:29 följande:
  Min syster fick moderkaksavlossning med sitt första barn i vecka 35. Hon akutsnittades och allting slutade bra. Efter det har hon haft 3 normala graviditeter utan komplikationer. :)
  Så väl att allt gick bra för din syster, och skönt att höra att det gick komplikationsfritt de andra graviditeterna.
  
  Jag hoppas givetvis att detta var en olycklig tillfällighet för mig, att orsaken inte är kvarstående inför (förhoppningsvis) kommande graviditeter.
  Barn är nycklarna till paradiset.
3. Mari80
  Visa endast
  
  Fre 19 mar 2010 10:24
  
  #3
  
  Hej!
  
  Jag drabbades av moderkaksavlossning i v. 33+4 med min första flicka! Jag hade placenta praevia, alltså helt föreliggande moderkaka och det var orsaken till avlossningen enl läkarna.
  
  Hade även infektion (GBS) som visade sig redan i v 22 när mitt vatten gick. Hade en mycket jobbig graviditet (låg inne på lassarettet till och från i över tre månader) som sedan då slutade i ett katastrofsnitt då vattnet gick igen samt störtblödning i v 33+4. Min flickas hjärtlud försvann och man sövde mig.
  
  Ut kom hon efter några min. Då hade hela min livmoder börjat fyllas med blod. Jag
  blödde väldigt mycket och låg på op.bordet i över två timmar. Precis när man skulle börja planera för att helt ta bort min livmoder fick man stopp på blödningarna.
  
  Hade hb på 59 efteråt, fick flera blodtransfusioner och mådde väldigt dåligt. Fick även en förlossningsdepression. Vi låg på neo i tre veckor och förutom lite c-pap, solning och problem med att få igång tarmarna mådde min lilla tjej bra.
  
  För mig tog det lång tid att komma över allt som hänt psykiskt och mådde dåligt länge. Blev sedan gravid igen 1½ år senare och då kom allt över mig igen. Jag fick jätte jätte bra stöd under graviditeten. Gick både på spec mödra och hos MVC/BVC psykologen. Fick massa kontroller och val om jag ville föda vaginalt eller med snitt. Jag valde snitt och efter 9 månaders helt normal graviditet kom min andra dotter ut =)
  
  Nu är jag gravid igen =) Går på extra kontroller. Oron finns där i bakhuvudet men den är inte lika påträngande som under förra graviditeten. Nu vet jag ju att allt kan gå bra också och att det faktiskt gör det i nästan alla fall...
  
  Såg föresten att du är sjuksköterska... Det är jag också. Jobbar som kommunsköterska. =)
4. Noemi
  Visa endast
  
  Fre 19 mar 2010 13:07
  
  #4
  
  Hej!
  
  Jag drabbades av en liten avlossning på moderkakan vid min förra graviditet. Födde min son i v 32+5. Min förlossning startade spontant dagen innan och det kom en liten blödning. Man försökte stoppa förlossningen i två dygn för att ge kortison men han kom ut efter ett dygn. Min son mådde ganska bra, hade cpap 12h och lite gulsot och vägde 2 kg. Vi fick komma hem efter två veckor och hade sedan hemsjukvård i ytterligare två veckor. Han är var ikapp efter ca 6 månader och har inga men.
  
  Jag hade en väldigt liten blödning och analysen visade en avlossning på 6%. Men man gissar ändå att det var detta som var orsaken till den för tidiga födseln. Jag var inte i någon riskgrupp för detta. Har mycket lågt blodtryck och hade ingen hf. Dock hade jag massor av sammandragningar från v 22 och smärta i magen. Känslan var att något var fel så jag var inte jätteöverraskad när förlossningen startade. Man hittade heller ingen infektion.
  
  Nu är jag gravid igen, v 24+0 idag. Och jag har precis samma symptom, dock startade sammandragningarna i v 17 den här gången. Jag är givetvis orolig för att detta ska hända igen och att en större avlossning ska ske. För jag hade trots allt en lugn och fin förlossning förra gången. Blödningen var så liten att ingen var så orolig över den.
  
  Är också jättenyfiken på andra som upplevt liknande! Lycka till!
5. engeln83
  Visa endast
  
  Fre 19 mar 2010 13:35
  
  #5
  
  hej
  jag hade oxå placenta avlossning, v 37. blev urakut snitt, förstod absolut ingenting om vad som hände allt gick så fort.
  men allt gick ju bra.
  det var med barn nr 2 det hände.
  nu väntar jag barn nr 3 så vi får se hur det går :-S vet ju vad jag ska göra om det händer igen.
6. 7 michelingodingar
  Visa endast
  
  Fre 19 mar 2010 13:47
  
  #6
  
  Hej!
  
  Jag drabbades av en moderkaksavlossning när jag väntade barn nr 4, han föddes i v 36+5. hade haft struligt i graviditeten då jag blödde till o från fram till v 17 men sen inga blödningar alls.
  började med sd som tilltog o vart värkar ,på kvällen när vi bestämde oss för att nu måste vi åka in så reste jag mig ur sängen o kände att nånting började rinna trodde ju vattnet gick men döm om min förvåning när jag kom in på toan o det fullkomligen forsade blod, var blod överallt maken ringde ambulansen som tog 40 min på sig att komma sen bar det iväg i en jävla fart in har 10 mil in till sjukan o det brukar ta lite mer än en timme o åka men nu var vi framme på knappt 40 min!!
  kom in på fl o blödningarna hade avtagit, allt såg bra ut med killen o man trodde det var en kraftig teckenblödning, man kollade noga med ul,vul o ctg hela tiden o så vart jag inkörd på ett FL rum men där tilltog smärtorna som vid det laget var helt obeskrivbara o hjärtljuden började gå ner på sonen då valde man o ta hål på fosterhinnan o ut forsade ännu mer blod, hjärtljuden dök och man såg att hela moderkakan lossnade, dom slog bara på larmknappen o sprang, dom hade 2 min på sig o få ut honom.
  
  hur som så slutade allt väl men det var omtumlande o man mådde ju som om man blivit överkörd av tåget
  
  man kunde inte finna nån orsak till varför moderkakan lossnat annat än att den låg knappt 2 cm från "utgången" och att jag fått 3 barn innan, man har tydligen sett ett samband mellan många barn o avlossning men som sagt man kunde inte ge nån förklaring utan det var bara gissningar.
  
  hur som så sa vi efter att aldrig mer vi skulle absolut inte ha fler barn eftersom jag höll på att dö oxå men snacka om att bli överraksad när jag 5 mån efter katastrofsnittet upptäckte att jag var gravid igen, vi hade fullständig panik o funderade fram o tillbaka på om vi skulle behålla eller inte, fick träffa läkare m.m o till slut sa vi att vi kör på och nr 5 föddes o så föddes även nr 6 och nu väntar vi även nr 7 och allt har gått bra inga som helst problem o inga flera avlossningar har vi varit med om än iaf
  jag fick heller inte gå på extra kontroller eller nånting sånt alls!!
7. kroko
  Visa endast
  
  Tors 25 mar 2010 18:52
  
  #7
  
  Jag fick en placentaavlossning (50%) i vecka 27, sonen är född med akutsnitt. Han var ordentligt tillväxthämmad när han föddes, vilket innebär att moderkakan inte fungerat som den skulle på ett bra tag innan den lossnade. Är nu gravid i vecka 25, och under den här graviditeten har jag fått Trombyl, som tydligen kan förebygga underfunktion och avlossning av moderkakan, sedan vecka 10 ungefär. Dessutom ska jag göra tillväxtultraljud och flödesmätning i nästa vecka, och därefter i vecka 28, 30 och 32. Ska dessutom kolla blodtrycket extra noga, även om jag inte hade jättehögt förra gången. Det känns skönt att vara så noga övervakad, fast lite läskigt är det såklart ändå...
8. EmVic
  Visa endast
  
  Tors 25 mar 2010 20:55
  
  #8
  
  Jag fick en 70%-ig avlossning i vecka 32+2 med min dotter.Hela graviditeten var mkt jobbig,började med underfunktion av sköldkörteln i vecka 10.Högt blodtryck redan från början av graviditeten som stegrade.From vecka 28 slutade magen/barnet att växa det konstaterades att hon var tillväxthämmad.En morgon i v 32+2 kände jag lite molvärk på högra sidan i magen sedan blev magen som en spänd fotboll som aldrig "vilade" efter tre timmar av spänd livmoder och känslan av värkar som aldrig avtog började jag plötsligt störtblöda.De gjorde katastrofsnitt på mig,när hon kom ut andades hon inte själv de fick massera henne till att börja andas.Hon lades i en kuvös med C-pap hon hade RDS i lungorna dvs underutvecklade lungor med alveoler som inte kunde förse hennes kropp med syre,vilket resulterade i att hon samlade vätska i lungorna och hela hon svällde upp som en ballong och det blev oerhört dramatiskt.Hon lades in direkt på Neo IVA-vårdavdelning. Det tog 5 timmar innan jag fick se henne på ett kort första gången.Jag var i chock totalt!!
  
  Resultatet blev två månader på IVA med 3olika bakteriella infektioner,7 st blodtransfusioner samt 3 upplivningsförsök.Hemsjukvård i 4månader efter detta. Jag halkade efter rent känslomässigt efter alla upp o nergångar på IVA så när hon väl var hemma ,kom en stark depression där jag i princip tyckte det var omöjligt att närma mig henne. Jag tappade vikt och kollapsade tillslut så jag blev inlagd på sjukhus en tid.Sedan dess 1,5år har jag gått till psykolog.
  Orsaken i mitt fall vet de ej,de svarade mig att de tyvärr glömde ta prover om jag ev hade haft en toxikos.Jag hade i alla fall stora koagel(klumpar) av blod i moderkakan och 70%-ig avlossning med blodet i buken.
  Nu är jag gravid i vecka 27 och denna graviditet äter jag blodtrycksmedicin samt Trombyl 75mg sedan vecka 8.Jag mår bra men är så otroligt oroad över att detta skall hända igen.De har gjort NOTCH-test dvs kollat flödena till barnet i bukartärerna samt navelsträngen och dessa såg bra ut denna gång.Skall be min BM om tillväxtultraljud i vecka 32 denna gång.
  
  Jag tycker mest att jag hela tiden får hävda mig och be om alla kontroller denna gång eftersom jag är så oroad.Försöker att inte låta oron ta överhand utan ta kontroll över oron och njuta av att vara gravid denna gång.
  Jag har heller inte upplevt att ngn riktigt förstår hur man som mamma kan känna efter ngt sådant här Trauma som det verkligen är.Många har svarat mig när jag sagt att jag fortfarande mår dåligt av det som hände,att du skall väl vara glad att hon överlevde.Det är jag ju,men tänk....tänk om ngn hade kunat fråga Hur mår du mitt i all oro över Angelina på IVA-avd....Ngn som kunde ha kramat en och bara funnits där (min man fanns ju såklart men han var ju i sin chock så att säga).. ${#lang_emotions_cry}$
  
  Min man ville absolut inte ha fler barn pga detta men jag ville det och fick som jag ville tillslut,beräknad nedkomst är 30/6 och jag vill sikta på att föda vaginalt...
  Känner sån stolthet om min kropp vill fixa detta denna gång..
  
  Stor kram
  EmVic
9. Maly
  Visa endast
  
  Ons 9 jun 2010 11:37
  
  #9
  
  Jag drabbades av delvis moderkaksavlossning under min första graviditet. Jag fick småblödningar från vecka 30 och frammåt. Vid varje blödning fick jag åka till förlossningen och göra ett ultraljud och en CTG- kurva. Jag berättade för flera läkare att jag har en mamma som också drabbats av delvis moderkaksavlossning och frågade om det kunde vara ärftligt. Svaret jag fick var att det INTE var ärftligt och att jag inte behövde oroa mig. V. 40+0 fick jag en blödning igen och fick stanna kvar på förlossningen och de satte igång mig eftersom blödningen inte avtog. När jag var fem centimeter öppen lät det som någon hällt ut en hink med vatten på golvet vilket visade sig vara blod. Jag fick ett kejsarsnitt och barnet klarade sig bra. I efterhand har jag förstått vilken tur vi hade som faktiskt fick en levande son.
  Efteråt sa läkarna att ja det kanske var ärftligt iaf. MORR!
  
  Nu har jag precis fått reda på att jag är gravid efter 4 års försök och min läkare har skrivit ut trombyl för att öka blodtillförseln till moderkakan. Hoppas att detta hjälper! Den här gången tänker jag stå på mig om något inte känns rätt och kräva det som jag har rätt till.
  
  Jag tror att jag kommer få spec. mödravård denna gång men vet inte.
10. Isabelle Kristin
  Visa endast
  
  Ons 16 jun 2010 09:03
  
  #10
  
  Hej!
  
  Har läst allas. Känns verkligen bra att läsan om andra som upplevt samme sak som en själv... Min historia kopierade jag från min presentation eftersom jag inte orkade skriva om allting. Jag har typ 1 diabetes men är välregulerad så min förlossningsläkare menade att det inte var på grund av den att moderkakan lossnade... Hela graviditeten mådde jag bra, motionerade och åt extremt nyttigt på grund av att jag ville hålla blodsockrena nere...
  
  Gabriels födsel
  
  På grund av min diabetes blev jag igångsatt fredagen den 9 oktober. Jag hade fått 1 stickpille dagen innan men värkarna startade inte och jag blev vurderad som omogen. Fredag morgon fick jag 2 extra piller.
  
  Senare under dagen mådde jag bra. Solen sken och jag åt lunch med min pojkvän Poul som jobbade 5 minuter från sjukhuset. Vid 13:00-tiden kom två av mina väninnor på besök, Eva och Kristina, och vi satt och pratade om den framtida födseln. När Eva och Kristina gått ringde jag Poul och vi diskuterade om vi skulle äta middag hemma istället för på sjukhuset eftersom värkarna inte kommit. Jag hade också läst att en förstagångs födande, speciellt om man blev igångsatt, kunde ta lång tid. Vi beslutade att Poul skulle komma och hämta mig så kunde han köra mig hem.
  
  Poul kom till sjukhusrummet vid 16:00-tiden. Då hade jag börjat få menstruationsliknande smärtor och lite ont i ryggen. På grund av detta tyckte jag det kändes skönare att stanna på sjukhuset under kvällen, jag var också trött efter alla besök och gåturen under eftermiddagen.
  
  Vid 17-tiden fick jag plötsligt värkar. Det startade utan förvarning och varade en minut vilket för mig var 9 andetag. Mellan varje värk var det en paus på 3 minuter. Jag trodde innan att det kunde vara upp till 15 minuter mellan värkarna för förstagångsfödande men det var ingen lång paus. Plötsligt kände jag ett "plopp" och vätska mellan benen -vattnet hade gått. Jag kollade blodsocker mellan två värkar och hade 6 mmol/l. Poul ringde på en sjuksköterska som genast kom in i rummet. När hon såg mig och fick veta att vattnet gått ringde hon på en barnmorska som skulle göra en vurdering om huruvida jag skulle flyttas till förlossningen eller stanna i sjukhusrummet tills jag var mer öppen.
  
  Barnmorskan kom efter 20 minuter och hade en studerande med sig. Hon undersökte mig och märkte att jag bara var 1 cm öppen. Jag började spy mellan värkarna och kollade blodsocker igen. Nu var det nere på 3,8 mmol/l och jag kände mig lite svag. Barnmorskan försökte få mig att dricka juice men jag spydde upp det igen på grund av smärtorna. Hade också bara 3 minuter på mig att spy, kolla blodsocker och försöka dricka juice. Min pojkvän Poul blev stressad över mitt blodsocker och sa till barnmorskan att jag behövde ett sockerdropp. Det jag innan varit mest orolig för var att få lågt blodsocker under värkarna eftersom jag då inte har energi att klara dem. Barnmorskan sprang iväg och hämtade CTG apparat och sockerdropp medan den studerande var kvar hos mig och försökte förklara att det var normalt för några födande att värkarna startade väldigt starkt och plötsligt. Jag frågade hela tiden om det verkligen var normalt att det gjorde så ont och man inte hade längre paus i början.
  
  När barnmorskan kom tillbaka och jag fick sockerdroppet och CTG:n på så lugnande allting ner sig. Jag fick krafter igen till att orka värkarna och det var inte lika jobbigt att spy mellan dem. När CTG:n kört 20 minuter (med normalt CTG) så hade barnmorskan och sjuksköterskan gått ut för att diskutera om jag skulle flyttas till förlossningen eller inte när jag nu bara var 1 cm öppen. Då kommer barnmorskestuderanden in till mig för att säga att hon ska hem eftersom hennes vakt var slut. Då ser hon hur Gabriels hjärtljud plötsligt faller ner till 65 slag per minut. Hon tror att CTG:n visar mitt hjärtljud och ringer alarm på barnmorskan. Jag hade svimmat. Poul har berättat för mig efteråt att barnmorskan kom in och såg att det var Gabriels hjärtljud som plötsligt sjunkit. Hon hade ropat alarm till receptionisten på avdelningen och receptionisten ringde således till operations läkarna. Sjuksköterskan gjorde sängen lös och sedan sprang hon, barnmorskan och den studerande med sängen till operationslokalen. Poul bröt samman. Hulkade av rädsla.
  
  9 minuter senare kom Gabriel ut med "urakut kejsarsnitt". Moderkakan hade lossnat halft så Gabriel inte fått tillräcklig syre försyning. När sängen kom till operationslokalen stod kirurgerna redan klara och skar i mig utan sprit och sådant man vanligtvis har vid kejsarsnitt. Jag blev sövd. Gabriel skrek när han kom ut vilket är fantastiskt så trots all stressen hade han det fint. Hans apgar score var bara 4 vid första undersökningen men kort tid efter var den helt uppe på 9. Barnläkaren berättade för mig senare när jag låg inne på intensiv avsnittet att "inget neuron på den pojke är skadad".
  
  Under denna första operation satt Poul och storgrät utanför operationslokalen.
  
  När jag vaknade efter operationen gjorde det ont i magen och jag var fruktansvärt törstig. Tydligen har jag pratat med några av sjuksköterskorna och bett om vatten med det är inget jag har minne av. Plötsligt kände jag hur vätska strömmade ut ur underlivet. Det var blod. Poul kom in för att se mig efter att han följt Gabriel till barnavdelningen och han såg hur blod började rinna ur mig samt från såret där jag fått kejsarsnittet.
  
  Jag hade bara ont här och regestrerade ingenting. Poul och några av sjuksköterskorna har berättat att det kom fler och fler läkare in i rummet och började fysiskt försöka stoppa blödningen genom att kompromera aorta. De tryckte med andra ord på magen med knytnävar och en läkare hade tydligen suttit med knät pressat på min mage. Det gjorde mycket ondare än värkar eftersom det varade 30 minuter. Läkarna var tvugna att göra detta eftersom en portör skulle hinna hämta blod och plasma för att ersätta allt jag förlorade. En läkare sa att det var som en öppen vattenkran med blod som bara forsade... Jag har aldrig tidigare känt en större fysisk smärta. Orsaken till blödningen har jag fått veta efteråt var att min livmoder inte drog ihop sig efter kejsarsnittet. 1,5 timme efter det hyper akuta kejsarsnittet blev jag således opererad igen. De gjorde något som heter B-lynch. Det betyder att de syr ihop livmodern och således får stoppat blödningen.
  
  Lørdag morgon vaknar jag upp efter operationen. Jag blir flyttad till intensiv avdelningen eftersom mina njurar slutade med att producera urin. En fysioterapeut kom in till mig och hjälpte mig upp ur sängen så jag kunde vägas. Jag vägde 1 kg mer än innan jag gennomgick det akuta kejsarsnittet. Har aldrig varit så tørstig i hela mitt liv. Bad hela tiden om vatten men sjukskøterskorna fick inte ge mig något eftersom allt vatten bara fløt ut i min kropp. Jag fick isbitar att suga på istället.
  
  Under lördagen fick jag gennomgå CT-skanning, röntgen och ultraljud av njurarna. Varje gång jag skulle flyttas från min säng gjorde det ont. Inte vanligt ont utan skrikande ont, ondare än värkar. En läkare skulle undersöka min mage men jag skrek så fort han tryckte lätt på huden- Jag hade ett tillstånd som heter DIC. Det betyder att jag blöder (min blodprocent minskade hela tiden) samtidigt som jag gör blodproppar. Jag var så sjuk denna dagen att jag registrerade inget annat än att det gjorde ont. Min pappa därimot förstod hur farligt det var (han är läkare) och han höll på att bryta ihop...
  
  Halv ett på natten beslutade de sig för att operera mig igen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Skallrade tänder och frös. Alla muskler i kroppen spändes och jag kunde inte slappna av. Mitt blodtryck låg på 200 systoliskt och det enda som hjälpte på huvudvärken var att en sjuksköterska höll mig på huvudet. Jag trodde att jag skulle dö när de rullade ut sängen mot operationslokalen. Bad Poul att ringa mina föräldrar och Eva. Jag var mycket mer medveten än under de första två operationerna.
  
  Efter detta fick jag ligga på intensiv avdelning i 6 dagar och sedan blev jag flyttat till en vanlig sängavdelning i 2 veckor... Fick prisma dialys i 3 dygn. 10 liter drog de ut, så jag gick ner 10 kg på 3 dygn...
  
  En av de ting som var värst att klara var att jag inte kunde se Gabriel. Hela veckan på IVA hade jag dels extrem illamående när jag satte mig upp i sängen. Jag hade också dubbelsyn så de gånger Poul kom med Gabriel så såg jag honom suddigt från sidan som två bebisar. Poul var hela tiden inlagd på "mor-barn" avdelningen med Gabriel medan jag låg på IVA. Varje dag kom han ungefär 20 minuter om jag var frisk nog till att ta emot besök.
  
  Eftersom det tog så lång tid innan jag såg Gabriel efter de två första operationerna så hade jag väldigt svårt att förstå att den lilla killen som låg i rull-sängen brevid mig verkligen var min son. Det enda som visade att han var det var det armband runt högra handen där det stod "nyfödd dreng Steineck".
  
  Efter 6 dagar kunde jag skrivas ut från intensiv avdelningen och flyttas till "mor-barn" avsnittet. Det var skönt när de kopplade ifrån dialys apparaten och kunde klämma av några af de påsar som jag hade hängandes ut från kroppen. Speciellt katetern var skön att slippa så fick jag möjlighet att kissa på en bäckenstol istället för att hela tiden ha påsen vid sidan av sängen.
  
  Efter veckan på intensivavdelningen så behøvde jag hjälp till att gå på toaletten eftersom jag var før svag till att gå. Hade en sjukskøterska med mig hela tiden. Mina tarmar fungerade inte heller i børjan på grund av att jag fick morfin. Fick med andra ord inte avføring på 8 dagar och att inte de basala tingen fungerar är psykiskt hårt.
  
  Nu 8 månader efter att allt det här hände så har jag normal njurfunkrion igen, jag kan gå och Gabriel ligger i sin säng i sovrummet. Med andra ord är jag helt frisk igen men haft en lång tid till att bli det. Så trots att det hela varit hårt så har det ändå gått bra. Jag behøver inte ens dialys längre! Och jag kan fortfarande få fler barn...
11. Isabelle Kristin
  Visa endast
  
  Fre 18 jun 2010 09:34
  
  #11
  
  Blev lite långt meddelande... sorry
12. LisaJ72
  Visa endast
  
  Sön 19 dec 2010 10:36
  
  #12
  
  Jag blev urakutsnittad för 3.5 år sen pga moderkaksavlossning. När dem hade fått ut pojken så märkte dem att det va något som inte stod rätt till, hade knappt något blodtryck. Dem öppnade mig igen och det fanns mycket blod i magen och dem hittade rester av moderkakan. Dem kör mig till intensiven, men efter en stund va det dax för op igen, Dem öppnar mig en tredje gång och även denna gång va det mycket blod och mer moderkaka.
  Jag förlorade väldigt mycket blod...allt jag hade i kroppen+det nya jag fick. Jag råkade ut för något som kallas DIC syndrom. Mina njurar slutade att fungera och dem fick hålla mig nersövd och kopplad till respirator.
  Jag låg på IVA 1.5 vecka och ytterligare 1.5 vecka på BB.
  Jag har fått otroligt fint stöd av alla och pratat och pratat om det som hände. Prata om det är den bästa medicinen.
  Jag har haft en väldigt jobbig tid efteråt, med panikångest, depression och sömnsvårigheter.
  Jag har återhämtat mig och mår bra både fysiskt och psykiskt, men jag kan fortfarande känna mig väldigt lurad på förlossningen.
  En upplevelse som jag ville ge min man eftersom det va hans första barn och mitt fjärde. Men istället så lämnas den stackaren ensam med min bästa vän och bara ser hur dem rusar iväg med mig.
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »