N blev storebror när han var fyra år. Under graviditeten var han väldigt negativ till att bli storebror. Han ville ge bort lillasyster, ville inte ha något syskon alls.
Vi läste böcker om att bli storasyskon, vi tittade i Nilssons: Ett barn blir till (det tyckte han var intressant!), men han fortsatte att vara negativ. Vi berättade också ofta att vi alltid skulle tycka om honom.
När hon blivit född och vi skulle komma hem var han jättelessen. Han berättade för min man att han var rädd att vi bara skulle tycka om syster
Det förklarade han förstås att vi inte skulle göra.
N har älskat henne från första stund och ville inte alls ge bort henne sedan hon blivit född. Han har aldrig varit hårdhänt med henne, tvärtom!
Svartsjuk blev han förstås, han blev som ett plåster på mig de följande 3 månaderna. Han ville med på toaletten, ville inte åka till ngn kompis och leka, inte vara hemma med pappa medan jag tog en promenad...Men det försvann igen av sig själv.
Innan hon föddes försökte vi involvera honom i det som hände så mycket som möjligt, hur hon växte och utvecklades, vilka namn vi tyckte var fina, var hon skulle sova och hur det skulle komma att bli.
Vi läste, och läser fortfarande, mycket om hur det är att få ett litet syskon. Vi säger också att vi tycker att det är jobbigt när hon gråter mycket osv, men att hon inte kan prata än.
Vi försöker ge honom ensamtid med oss båda och krama honom lite extra mycket, när jag vet att han tycker att hon tar upp för mycket av vår tid (då blir han extra busig).
Förlåt, det blev lite långt
