Blir jag en bra pappa?

Johan,

jag tror inte att det är några problem. I början har både blivande mammor och pappor massvis med liknande känslor, så även jag själv. Hur ska allt bli och klarar jag detta?! Jag tror det är helt normalt. Om jag vore du så skulle jag hänga med till barnmorskan och ta upp dessa känslor med henne. Jag tycker min barnmorska har varit jättebra och du kommer inte vara unik med dina frågor om du tror det. De har nog hört det mesta!

Angående tabletterna som din sambo äter så ökar ju inte risken dramatiskt som jag ser det.

Jag tycker du och din sambo ska vara glada för vad ni har på gång och inse även att det är ok att allt inte känns toppen från början. Har pratat med många som har kännt som du och jag.

Lycka till! // L

Grattis. Klart som fan att du blir en bra pappa. Bara att inse det stora i att bli pappa är ett stort steg på vägen. När kommer bebisen?

jag tror du blir en bra pappa annars hade du inte skrivit denna tråd!! det visar att du bryr dig och är omtänksam det ända du behöver veta är hur man pussas det sa dom till min mamma på bb när hon fick mig minst 1000 pussar om dagen så går allt bra = )

Jag har samma diagnos (depression med GAD) och jag är nu gravid i v 20. Slutade med antidepressiva etc i v 6 och har klarat mig utan hela tiden. Graviditeten tillför så mkt hormoner etc ändå, så mkt möjligt att den gör henne stabilare oxå.

Kan själv säga att jag haft depressioner och bråkat så in i helvete med modern till mitt barn (gravid i 11:e veckan nu) och jag kände precis vad du känner nu, jag fokuserade dessutom enbart på alla negativa saker och tankar, vilket sänkte mig så mycket att jag blev en annan person än den jag egentligen är.. Jag sa till o me upp kontakten med henne o sa att jag aldrig ville se barnet osv - en oerhörd massa hemska saker bara..

Min räddning var just att jag 2 min efter förra storbråket ringde upp henne, gråtandes som om jag just tagit livet av mitt barn (kändes nästan så) och sa till henne att "jag behöver hjälp, jag vill inte vara den jag blivit".. Hon bad mig åka till henne, vilket jag gjorde på en gång och nu är vi tillsammans och lyckligare än någonsin. (Detta inträffade för bara någon vecka sedan)..

Vad jag försöker säga är att det är inte det minsta ovanligt eller konstigt att du känner som du gör, det är alldeles normalt och förekommer hos fler än du tror.. Mitt bästa tips är att göra som jag helt enkelt gjorde, sa till mig själv att oavsett om jag inte blir en prisvinnande pappa i andras ögon så ska jag göra mitt bästa för mitt barn och se till att mitt barn mår bra och växer upp i en trygg familj.

Jag gick från en deprimerad, situationshatande person till en väldigt stolt blivande pappa på en vecka, jag kastade bara bort de negativa tankarna och började fokusera på alla de härliga stunder jag kommer få med mitt barn.. Du kommer att då att märka att det är inte hemskt att bli pappa, bara lite så där nervöst läskigt, men på ett bra vis - det är ju ändå ngt nytt för dig.

Jag tror precis som de andra här att du kommer bli en bra pappa, en sak som visar det är att du tog dig tid att bl.a. skriva här - det visar bara att du faktiskt bryr dig om ditt barn och din flickvän! Ta dagen som den kommer, och framför allt, ta vara på den dagen som är och se fram emot dagen efter. Varje dag för något gott med sig och varje dag för något ont med sig - det viktiga är vilket av dom du bestämmer dig för att fokusera på.