Min kille är "aldrig" hemma...

kanske genom att berätta för honom hur du känner? det kan vara lite svårt för killar att veta precis hur det känns när man är gravid, de går ju inte genom det samma, och märker egentligen inte förändringen så påtagligt. tankeläsning kan vara lite mkt begärt. prova att prata med honom, men sansa dig innan så att det inte blir anklagande och bråkigt, utan bara försök förklara.

Prata med honom, utan att skrika skälla eller tjata.
Prata i vanlig samtalston och kanske be honom om att ni ska äta middag tillsammans varje dag, att ni inför det som rutin redan nu innan barnet kommer så att ni kan fortsätta med det sen också. Berätta att du skulle uppskatta det väldigt mycket.
Hoppas att det blir bra!

Du måste ju berätta för honom hur du känner?
Man ska ALDRIG ta för givet att en annan person vet hur man känne roch hur man vill ha det. Då blir det bara pannkaka.

Du anser att han "borde ju förstå" hur du mår och att du behöver honom hemma, men det är ju DINA känslor, inte hans.

Sätt dig ner med honom, berätta lugnt och stilla att du är i stort behov av hans närhet och stöttning just nu. Berätta att du har ont, berätta att du har svårt att sova, berätta att det är väldigt deprimerande att behöva äta middag ensam i stort sett varje dag.

Bli inte förvånad/förbannad om han kontrar med att säga: "Jamen jag kan ju inte hjälpa att du har ont/sover dåligt osv, vad ska jag göra åt det?"
Det är bara så killar är oftast - dom försöker ge konkreta lösningar på problem och kan dom inte det så säger dom det.

Om han säger det så får du (fortfarande lugnt, utan att gnälla) säga att det hjälper otroligt mycket om han bara är hemma med dig och kollar på en dålig film i soffan. Det är närheten du behöver.


Din pojkvän är INTE en tankeläsare och du gör honom en enorm björntjänst genom att ta för givet att han är det.
Lycka till

Önskar att jag kunde förklara hur det känns lungt o stilla... Problemet är bara att jag inte ens hinner börja prata innan jag börjar gråta hysteriskt för att allt känns så jobbigt o så slutar det med att jag inte säger ngt alls istället

Då tycker jag att du ska skriva ett brev/mail till honom istället.
Då får du tid på dig att tänka igenom vad du vill ha sagt UTAN att det blir massa gråt. Dessutom kan du läsa igenom mailet och ändra sånt som vid en omläsning kanske känns lite väl kritiskt eller kanske för "snällt" osv.

Se bara till att du verkligen skriver ner vad du känner i brevet så att han får veta, för du kan inte begära att han ska förstå vad du känner.

Jag håller med Minxy, om du inte klarar av att prata med honom, skriv ett brev. Se dock till att inte få allt att verka så svart och vitt. Det handlar inte om att du vill ta ifrån honom hans nuvarande liv utan att han behöver stödja ditt. Så, gå inte i fällan att kräva hans fulla uppmärksammet 24/7. Det är troligen svårt för honom att orka hela graviditeten igenom om han inte kan ha vissa tillfällen egentid. Två kvällar i veckan utanför hemmet för honom är inte för mycket begärt. För även om det är ni två som ska få barn är det aldrig fel att dra nytta av sitt skyddsnät av vänner och släkt.

Lycka till!

Precis som så många skriver så bör du sätta dig ner med honom och helt enkelt bara berätta precis hur du känner och hur du mår. Inget bråk eller höja rösten, bara en helt vanlig diskussion där du kan säga vad du har på hjärtat. Om han bryr sig om dig, vilket jag tror han gör, så kommer han att lyssna på dig och ta tag i sig själv och hjälpa dig igenom graviditeten vid din sida.

Han måste förstå att det är värt så mycket att hoppa över träningen en liten stund och börja finnas till för dig, det gynnar faktiskt honom också.

Understryker bara att som skrivet ovan, nej vi killar är inga tankeläsare!

Allt blir så mycket lättare om tjejen lugnt o sansat berättar vad som är fel, istället för att gå runt hemma och vara allmänt tjurig, svår att ha o göra med och i vissa fall oresonlig bara för att hon tar för givet att man ska förstå och finnas!

Går igenom samma process själv med tjejen, så vet och förstår vad det handlar om :) Det största problemet jag upplevt, är att vissa håller inne problemen tills bördan blir alltförstor, tillslut blir det som en bomb och du exploderar. I ett sånt läge säger du troligtvis helt fel saker, och går fram på helt fel sätt. Och vips är det en konflikt och ni blir bara arga på varandra, så ut med problemen direkt för att undvika sånna situationer!

Öppen kommunikation, rak och ärlig! Det är så enkelt att undvika olycka och bråk genom det :)