Ska det vara så här när en flickvän är gravid?

Så här är det tyvärr för de flesta karlar när deras kvinnor ska ha barn, men försök att tänka dig in i hennes sits så kanske det är lättare för dig att hantera.
Hon bär på en ny människa, hon har en levande liten person inuti sig som ni två tillsammans har skapat & då är det i princip omöjligt att vara "sig själv" eller "normal" eller vad man nu vill kalla det. Allt i hennes liv, hennes kropp, hennes hjärna förändras varje sekund.

Så hon kanske säger att hon inte är kär i dig, hon kanske knuffar bort dig när du ska gosa.
Hon kanske till och med en kväll sitter och gråter på köksgolvet för att frysen är full av mat men inget hon vill ha, så du får åka till Mc donalds mitt i natten & köpa de där minimorötterna & milkshaken för att det är det enda i hela världen hon vill äta.
-Och ja, min sambo har fått göra det för mig.

Men vet du vad?
I det stora hela så är det värt alla onödiga tjaffs & alla taskiga saker hon säger.
För hon älskar dig, men hon är gravid.
Och när man är gravid så är man det konstant. Man har inget att säga till om, vilket också gör att din flickvän sitter i en situation där hon förändras vare sig hon vill det eller inte. Och du måste bara försöka hänga med & vara lyhörd. Visa henne att du finns där, med eller utan hennes pussar. För sen när det är över kommer ni att ha en söt liten bäbis & ni kommer älska varandra mer än ni tidigare gjort.

Jag förstår din flickvän, jag är själv gravid & jag vet att man är inte sig själv då.
Man delar allt med en annan individ & det är faktiskt väldigt underligt. Ibland är det himmelskt & ibland helvetiskt.
Vi får bara hoppas att hennes illamående går över, själv har mitt hängt i. Jag är i vecka 17 & kräks fortfarande. Och det tar på en psykiskt att må så illa, så länge fysiskt.

Tro mig vännen, det kommer ordna sig!
Just hang in there!

Okej, hormoner och tårarna nästan sprutar av att läsa ditt inlägg.
Det är olika hur man reagerar som gravid tror jag. Jag har haft turen att pappan till mitt barn är som dig och är jätteengagerad och det är helt underbart.
Det borde din flickvän uppskatta tycker jag!
Men det är olika hur man reagerar, tror det är kvinnor som blir väldigt förvirrade av tankar som man inte hade innan och så när hormonracet kommer igång.
Lider verkligen med dig. Min gubbe får allt vara kvar. Även om jag får utbrott på honom då och då. (Haha)
Du, jag tycker såhär. Okej att du vill vara snäll och göra henne tillfreds. Men jag tycker samtidigt att du ska se till att inte toffla för mycket för henne. Vill hon ha dig på allvar, hon bär ju ändå ditt barn, så ska hon ta dig på allvar också.
Du ska inte hålla på och "finnas där" när HON vill hela tiden, och komma så fort hon knäpper på fingrarna.
Då vet hon att hon kan bolla med dig hur som helst. Ställ lite krav..

Hon hörs trött ut, det var jag också innan jag fick upp järnvärdet, kanske hon borde börja med järntabletter? Jag blev piggare vid ca v 25, nu har jag mer energi och är inte lika lättirriterad. Det jag vill ha mest av är hjälp i hemmet, inte kramar och smek på magen. Tyvärr kan det vara svårt att få förståelse för. 

Har inte läst igenom alla inlägg, men kan berätta att jag också varit väldigt labil under denna graviditet (min första). Jag har allvarligt tvivlat på vår framtid tillsammans, om vi ska ha familj, om jag vill ha det här barnet, om jag vill att pappan ska vara delaktig i mitt barns liv. Ändå var det ett gemensamt och genuint väl grundat beslut att vi ville skaffa barn och graviditen var planerad.

För ss gick det så långt att vi vände oss till familjerådgivningen, men vi kom aldrig iväg till något möte. Men vid första samtalet jag hade med dem på telefon, fick jag beskedet att det är jättevanligt att kvinnan blir såhär vid graviditet. Att hormonerna spelar rövare och att mamman behöver dessa för att förbereda sig inför rollen som förälder. Det är ett ifrågasättande av livet, sig själv och den relation man har. Det blir något slags 'final' i ifrågasättande för att man sedan skall vara säker och trygg i sitt beslut.

Jag har också känt som din flickvän - dock har jag varit mån om att inte uttrycka detta till min sambo, för att jag inte ville göra honom ledsen och för att jag begripit att det är hormoner som spökar.

Till tröst kan jag säga att det kommer och går och för min del upphörde de här tankarna helt under andra trimestern. Nu är jag väldigt trygg, säker och älskar honom djupare än någonsin. Att vara säker på att jag vill vara med honom och släppa in honom i sin papparoll har varit en underbar upplevelse. Jag kan väl önska att det inte hade behövt föregås av allt tvivel, men jag tänker att de kanske behövdes och var bra... ?

Så ge inte upp! Förklara för henne hur du känner utan att anklaga henne. Låt henne få sitt space, men fortsätta visa din uppskattning så kommer hon såsmåningom att vilja vara nära och älska dig igen - med lite tur.

Som många andra säger, så spelar ju också den (för många) minskade sexlusten och självkänslan in. Man känner sig knappast som en sexbomb när man vältrar sig som en fet valross i sängen, svettas och flämtar om nätterna och kroppen värker. Själv känner jag mig fången i min egen kropp och har periodvis mått väldigt dåligt av graviditeten både fysiskt och psykiskt. Jag längtar efter att barnet kommer ut och att vi får ha vår lilla familj, men resan fram dit har jag faktiskt ingen lust att göra om.

Sist men inte minst; Sådant jag ältat avseende min relation är gamla 'synder' som rullat upp. Jag har varit överkänslig och börjat deppa över gamla lögner och dumheter vi egentligen lagt långt bakom oss. Väldigt irrelevant, naurligtvis. Men det har varit ett ifrågasättande: 'Om han gjort såhär tidigare, kommer han säkert göra såhär igen. Det vill jag inte vara med om.' Nu vet jag ju inte vad som rör sig i hennes huvud, men tänker att det kanske vara liknande 'struntsaker' som gör att hon tvivlar på er just nu.

Och du - du skriver att hon älskar dig, men inte är 'kär i dig'. Så är de tju i längre förhållanden. Man älskar i grunden, men kärleken (förälskelsen) ebbar ut i perioder och kan få nytändning mellan varven. Men det krävs energi, engagemang och vilja från båda. Kanske hon inte kan finna den näringen just nu. Älskar hon dig i grunden, kommer det säkert komma igen när hon kommit ut sitt tvivel eller mår lite bättre.

Att älska någon är en väldigt stark och genuin känsla som skapar starka band. Förlita er på den känslan så kommer det säkert gå bra. Håll ut!

har nu gått ca 1 månad sen jag gjorde detta inlägg. och det har verkligen inte blivit bättre. Hon har gått ut med överallt på nätet och att hon är single "förtillfället är pappan till barnet och jag inte längre tillsammans" skriver hon. Vad har jag gjort, ingenting. Hon vill inte heller ha med mig på MVC besök som jag vill gå på? 
Ni säger att jag ska ta allt hon säger med en nypa salt o ryka upp mig, men är det så lätt tror ni? Hon bär på mitt o hennes barn i magen och vi träffas jätte sällan och hon gör slut med mig. Har itne fått känna en enda spark eller nånting. Är det fel av mig att känna mig sviken, uttnytjad och ledsen? när jag säger det till henne säger hon bara att jag ska sluta försöka he henne dåligt samvete.
Jag har aldrig gjort henne nått illa och vill heller inte det.. vill bara att allt ska bli som det var innan hon börjde tycka att jag luktade illa och undvika mig =( känner mig verkligen sårad. Jag vill ta han om det här barnet med med.
Känner mig verkligen nere just nu! är det fel att pappor bryr sig och vill vara med, är man bara jobbig då eller?

Oj... Du har ju rätt att vara delaktig även om hon gjort slut! Det är ju ditt barn också oavsett hur det är runtomkring. Kan du/ni prata med MVC eller familjerådgivning och få hjälp?

Jag kan bara se till mig själv och hur jag har mått under min graviditet, men det kanske skapar lite förståelse för hennes beteende.?

Jag har aldrig varit så trött och energilös i HELA MITT LIV som jag är som gravid (i v27 nu o aldrig egentligen blivit pigg) - då har jag ändå varit nära att gå in i väggen för 6 år sedan ...

Jag har enorm självömkan, är lättirriterad, har noll stresströskel etc. etc. Detta har gjort att jag helt och hållet har dragit mig undan all social kontakt. Jag trivs inte alls med hur jag är och beter mig mot människor.

Ja, hormonerna kan löpa amok i kroppen när man är gravid, men jag tycker ändå inte att det rättfärdigar att behandla sin pojkvän illa (eller andra heller för den delen). Men det är ju hur JAG tycker - o det kanske inte är så sunt att jag håller mig borta för omvärlden heller, så vad vet jag. Jag har aldrig varit gravid förr, utan försöker att fixa det på bästa möjliga sätt så att jag överlever. :/

Pappan till det lilla livet i min mage vill inte vara delaktig alls och sticker huvudet i sanden istället. Din tjej ska va glad över att ha dig där. Hon borde ge dig lite cred för att du finns där och bryr sig tycker jag.

Hej davidguitar!

Vill bara flika in med att jag e gravid i vecka 19 och mådde jätte illa och var så otroligt trött första ca 3 månaderna så när jag kom hem från jobbet vid ca 17 tiden, gick jag o borstade mina tänder för natten, Mådde pyton! och något som jag fortfarande inte klarat av e att ha haft sex med min sambo, ÄLSKAR HONOM men jag fixar det bara inte. Går inte riktigt att förklara hur man mår som gravid men försöker att säga till honom hela tiden att det blir snart bättre! för det vet jag innerst inne att det kommer att bli, för för ca 4-5 månader sen hade vi det underbart tillsammans! Det ända som spökar e dessa skit hormoner :)

Stå ut!! Hon blir snart gladare och vänligare, kan dröja några månader till men hon kommer bli sig själv igen ska du se :)

Lycka till!! //Madeleine

Tyvärr så kommer det inte fungera med ett förhållande med henne =( o det är jag väldigt ledsen för. Jag vill som sagt bo ihop med den jag är tillsammans med o inte minst ska ha barn med. Hon vill inte det och är en massa saker hon borde ha lagt fram innan hon o jag först sa ja till barnet.
Kan inte se hur ett långsiktigt förhållnade med henne ska fungera. Har verkligen dåligt samvete mot mitt barn för det här! Inte alls så här jag ville att den lille skulle ha det! =(

Inte lägga skulden på sig själv ska det naturligtvis vara...

Jag blev väldigt glad av ditt inlägg. För min egen skull. Ledsen för din.
Jag själv är i v. 19 och är precis som din tjej. Min sambo är den snällaste man kan ha, vill hjälpa och avlasta.
    Jag blir tokig för att jag inte kan/orkar det jag alltid gjort. Jag vill hela tiden att han ska lämna mig ifred, sluta tjata om oväsentliga saker som jag ändå inte bryr mig om, hitta på något eget och framför allt ta ansvar. Så får jag dåligt samvete och tjuter blod när jag inser att han försöker så han blir blå och sönderstressad, men så går det över och han är lika "menlös" som vanligt och jag är aldrig särskilt kär i honom.
   Också jag har letat lägenhet, senast igår, och ibland tänker att jag får stå mitt kast för att jag var så tanklös och satte mig i denna situationen. Samtidigt kommer jag på mig själv att jag fantiserar om sommarkalas i trädgården för barnet och vi åker på semestrar osv. Då är hela tiden sambon med i framtidsbilden.
   Så blir jag arg för att jag ena dagen känner så och andra dagen är lycklig.
Nu när jag läste detta så gick det upp ett ljus för mig. Det är inte HAN, det är JAG som är boven, vilket gjorde att allt släppte. Till nästa gång kanske, men jag hoppas att jag minns detta då.

Läste även om järntabletterna som någon skrev. Började igår att återuppta ätandet för jag kände själv att orken låg på noll. Hoppas att det går uppåt nu :)

Nu har det gått ytterligare en månad sedan ditt inlägg. Vet inte hur ert liv ser ut nu men jag hoppas att din situation förbättrats och att hennes upptåg inte slitit för mycket på er relation.

Men du ska veta att du och kommentarerna hjälpte mig till insikt att faktiskt skylla på graviditeten och bli lite human mot min stackars hjälplösa sambo.
Lycka Till och Tack :)

Haha inget konstigt med att hon är så alls!
Jag kan ena sekunden lipa för att jag tror att min sambo kommer lämna mej pga jag är tjock och ful. Klänger mej då fast som en igel och han får knappt gå på toa för då är hans toabesök viktigare än mej anser jag. Nästa sekund tycker jag bara att han pratar, klänger och är på mej/i vägen konstant och funderar seriöst på att flytta till pajala eller nåt.:P


Men tala om för henne hur du känner så kanske hon börjar tänka sej för lite mer samt försök ha tålamod.:)

Min sambo slog mig i 9 mån! Jag fick inte ens gå ut och då menar jag det bokstavligen, hon slog mig om jag närmade mig dörren!

Hur har det gått TS?

Har inte läst alla inlägg, bara tittat igenom lite smått och har egentligen ingen energi alls till att skriva något uppmuntrande själv just nu.

Hej