Pappan vill att vi gör abort..

Startsidan

Logga in med Facebook

Pappagrupp - Gravid

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Pappan vill att vi gör abort..

Ons 3 feb 2010 09:46 Läst 3980 gånger Totalt 21 svar

LillaK
Visa endast

Hej alla pappor där ute!

Behöver råd även från er..
Jag och min särbo har varit tillsammans i 2,5år nu.. Jag har inte kunnat äta p-piller av olika anledningar, och det har han varit fullt medveten om.

Iförgår plussade jag, mensen va försenad, men trodde att det säkert berodde på att jag tagit ett dagenefterpiller då lusten varit lite starkare än förnuftet denna månad..

Allt svartnade, och så mycket tankar bara snurrade hit och dit..

Jag ringde och berättade. Inga glädjerop precis! Jag sa att jag inte ville göra abort..
Han är vansinnig! Tycker att jag förstör hans liv, oh vårat..

Allt känns så svårt! Det känns inte roligt att behålla ett barn mot hans vilja, men jag förstår inte hur jag ska klara av att ta bort detta lilla liv som börjat växa i mig..!

Är det egoistiskt och hemskt av mig om jag trots allt väljer att behålla det?

Hur ska jag kunna leva med mig själv om jag gör en abort och senare i livet av olika anledningar inte kan få fler barn??

Det är inte så att vi är 18 år och arbetslösa heller.. jag blir 25 och han 28.. båda har fast jobb ordnad ekonomi, bra bostäder...men vi bor inte ihop, och vårt förhållande var ju inte på topp nu när detta hände..

Hur f*n ska jag göra??

Så ledsen och förvirrad. Samtidigt som jag e alldeles förundrad över att det växer ett barn i min mage!

Har ni något råd att ge mig?

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till

1 känsla given:

Kram (1)
1. «
2. ‹
3. 1
4. 2
10. ›
11. »
1. Jimmyh
  Visa endast
  
  Tis 23 feb 2010 23:38
  
  #11
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Hej alla pappor där ute!Behöver råd även från er..Jag och min särbo har varit tillsammans i 2,5år nu.. Jag har inte kunnat äta p-piller av olika anledningar, och det har han varit fullt medveten om.Iförgår plussade jag, mensen va försenad, men trodde att det säkert berodde på att jag tagit ett dagenefterpiller då lusten varit lite starkare än förnuftet denna månad..Allt svartnade, och så mycket tankar bara snurrade hit och dit.. Jag ringde och berättade. Inga glädjerop precis! Jag sa att jag inte ville göra abort.. Han är vansinnig! Tycker att jag förstör hans liv, oh vårat.. Allt känns så svårt! Det känns inte roligt att behålla ett barn mot hans vilja, men jag förstår inte hur jag ska klara av att ta bort detta lilla liv som börjat växa i mig..!Är det egoistiskt och hemskt av mig om jag trots allt väljer att behålla det?Hur ska jag kunna leva med mig själv om jag gör en abort och senare i livet av olika anledningar inte kan få fler barn??Det är inte så att vi är 18 år och arbetslösa heller.. jag blir 25 och han 28.. båda har fast jobb ordnad ekonomi, bra bostäder...men vi bor inte ihop, och vårt förhållande var ju inte på topp nu när detta hände..Hur f*n ska jag göra??Så ledsen och förvirrad. Samtidigt som jag e alldeles förundrad över att det växer ett barn i min mage!Har ni något råd att ge mig?
  
  det blir inte roligt för honom att bli pappa om han inte vill men frågan är om han har kvar samma åsik när han ser bebisen när den kommit ut?
  
  jag är kille men tycker ändå att det är 100% tjejens val. oavsätt om vi blir arga eller glada så är det erat val hur ni vill göra. vill du behålla barnet så tycker jag att du ska göra det ochdiskutera ordentligt med din särbo om detta utan att ge dig. du bestämmer men låt han säga vad han tycker men stå på dig.
  jimmyhh.blogg.se
2. Barbapappa1
  Visa endast
  
  Sön 14 mar 2010 10:49
  
  #12
  
  tjejen väljer om hon vill behålla barnet.
  killen väljer om han vill finnas där för barnet eller inte
  
  så det är tjejens val 100%
  
  sen om det håller med killen är ju en annan fråga.
3. Wolfyy
  Visa endast
  
  Tis 15 jun 2010 23:03
  
  #13
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Tack för era svar!
  
  Det är ett vårt dilemma..
  Jag kan verkligen förstå honom... VI bor inte ihop, och om vi inte i framtiden får till vår relation och kan bo ihop så kommer han inte kunna träffa sitt barn varje dag.. och det är verkiligen inte kul!
  
  Men samtidigt så gör det så ont i mig att behöva ta bort detta lilla mirakel som trots dagenefter piller ändå kämpar sig kvar där inne..och man vet ju trots allt inte vad framtiden har att erbjuda.. så mycket tänk om..tänk om jag blir sjuk å inte kan få barn, tänk om det inte håller mellan oss och min nya partner inte kan bli pappa mm.mm...
  
  Han är så arg just nu, vlket jag har lite svårt att förstå, med tanke på att han varit fullt medveten om att jag inte åt p-piller..Men ska försöka få honom att sitta ner och prata igenom detta ordentligt..
  
  När jag fick reda på att jag va gravid så va första tanken att jag ville behålla det..men med hans reaktion trots mina föreldrars fulla stöd, så vet jag faktist inte..
  
  Har även gjort en abort innan, och vet vad det innebär..
  känner mig som en dålig människa hur jag än tänker..
  
  Blir mycket underande nu!
  Ooo va jag tycker synd om dig just nu.. Jag fick veta att jag var gravid i torsdags, försökt få te o träffa "pappan" som jag inte är tillsammans med men träffat i 7mån.. Igår träffade jag honom, jag var sjukligt nervös, men han tog det sååå bra.. Trots att det måste vart en enorm chock.. Men som du skriver så visste även den här herrn om att jag inte gick på p-piller.. Men så himla tacksam för att han endå tog det så bra..
  Nu har jag gett honom lite tänkartid på hur han vill göra.. Är ju ett livändrande beslut...
  Så vi får se..
  
  Men en fråga.. Hur har talar man om en sån här sak på bästa sätt?
4. nikkisixx
  Visa endast
  
  Sön 18 jul 2010 14:26
  
  #14
  
  Det handlar faktiskt om mer än bara mamman & pappan, man måste ju tänka på framtiden också och på barnet i synnerhet. Hur schyst är det mot barnet att få växa upp med en pappa som inte finns där? Det är så man borde tänka!. Har jag ekonomi? Har jag ordnade förhållanden? Kommer barnet få en bra pappa? Har jag stöd runtomkring mig i form av vänner & släkt? Är jag känslomässigt redo? Osv osv.
  Kvinnans känslor för det som växer inne i magen bör komma på andra plats i tankegångarna, var först försäkrad om att barnet kommer få en ordentlig uppväxt! Det finns alldeles för många oönskade barn & därför finns möjligheten till abort om det skulle bli ett foster ändå.
5. mammsen
  Visa endast
  
  Fre 23 jul 2010 18:37
  
  #15
  
  "ingen är helt redo för barn försen man har lärt sig ta hand om det första, alla är nybörjare"
  
  Jag skulle behållt barnet! med eller utan hanns "tillåtelse"
  
  Ett "misstag" kan hända, thats it! Vill du behålla barnet så är det upp till dig, han kan prata med dig och utrycka vad han känner.. men han kan ju inte sluta älska dig för att du bär på hanns barn.. Han smälter nog =)
6. Wolfyy
  Visa endast
  
  Fre 23 jul 2010 19:30
  
  #16
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Får jag fortsätta med min fråga??
  Jag sitter i 7veckan snart. Vi gjorde slut efter en kost, stormig,, karusell. En månad senare visad provet positivt!!!
  Han är den bästa man kan gå igenom det här med, men det är ju upp till mig! Och vi är ju inte ihop!
  Han kommer att finnas,ställa upp till 100 men, hur vet man vilka känslor som skapas, när man inte är ihop? Han tycker inte om mig längre, känslorna är borta (tror jag)
  Så, ska jag behålla barnet, veta att jag kommer att bli ensamstående. Gå igenom den här tiden som gravid, som ska vara så fantastisk, "själv". bara tanken på att lägga sig på kvällen själv, med sin kropp och täcke och tankarna som enda sällskap gör mig så ledsen.
  Det va ju inte så här det skule bli!
  Man ska ju älska varandra, sen blir det barn!
  Det bara snurrar runt runt. Hur kommer det att bli? den ensama känslan skrämmer mig mest. Det praktiska löser väl sig?! (är snart heltid arbetssökande :( )
  
  Vad säger ni?
  Hur tog ni beslutet?
  Har ni varit i liknande sitts?
  Själv sitter jag i v13, abort bokad te tisdag (1a tabletten) sen allt andra på torsdag...
  Jag valde att ta det här beslutet pga av att jag inte har nått stöd alls..
  Pappan vill inte träffa mig mer, han vill inte bli pappa, mina vänner e yngre och förstår inte riktigt.. Samt borde jag skaffa bättre vänner har jag precis insett idag... :(
  Min familj är skit.. min moster e den enda som är "normal" men hon har ju mkt på sitt håll..
  Och som du sa,.. dt här va inte vad jag hade tänkt mig när jag skulle bli gravid.. :(
  Det skulle ju va toppen,.. Jag skulle va lycklig, nån som skulle vara delaktig, smeka mig på magen, nån o shoppa babykläder o grejjer med, samt nån och hålla i handen på sjukhuset...
  Om man tar bort allt det där, så är situationen inte så himla skojj...
  
  Man får ransaka sig själv.. har du någon/några som du vet kommer ställa upp känns ju världen mindre skrämmande, men har du inte det står du ju heeelt ensam m allt.. vissa klarar det, andra inte....
  Lycka te i ditt beslut...
7. katla80
  Visa endast
  
  Ons 28 jul 2010 16:42
  
  #17
  
  X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
  Det handlar faktiskt om mer än bara mamman & pappan, man måste ju tänka på framtiden också och på barnet i synnerhet. Hur schyst är det mot barnet att få växa upp med en pappa som inte finns där? Det är så man borde tänka!. Har jag ekonomi? Har jag ordnade förhållanden? Kommer barnet få en bra pappa? Har jag stöd runtomkring mig i form av vänner & släkt? Är jag känslomässigt redo? Osv osv.
  Kvinnans känslor för det som växer inne i magen bör komma på andra plats i tankegångarna, var först försäkrad om att barnet kommer få en ordentlig uppväxt! Det finns alldeles för många oönskade barn & därför finns möjligheten till abort om det skulle bli ett foster ändå.
  
  Nja. Det handlar faktiskt visst om föräldrarna i slutändan för att trots att, låt oss säga, att båda föräldrarna vill ha barnet, och de kanske lever i hop och är jättelyckliga finns det ingen garanti för att "han/hon" kommer att bli en bra förälder bara för att de finns där, det finns en massa barn som skulle mått bättre om de inte hade haft dåliga föräldrar i sina liv. Barn älskar en inte alltid villkorslöst, efter ett tag måste man förtjäna den, vilket inte inte alla gör automatiskt. Sen kan man inte hänga upp sig på andra människor, som barnvakter och stöd ja, men man skaffar barn för sin egen skull inte för släktingars eller vänners. Om man är i en sån situation att man behöver andra, så då är det fantastiskt att det finns sånt stöd! Men alla har inte det och det ska inte hindra en från att skaffa barn om man verkligen vill själv.
  
  Man kan inte ge en livslång garanti på att ett barn kommer att få en bra uppväxt eller bra pappa/mamma, men det man ska vara säker på är att man vet vad det är man ger sig in i, det ska kännas rätt, man ska veta vad det finns för stöd och rättigheter för en själv och ens barn, plus att man ska veta att man har råd att försörja ett barn själv om det så vill.
8. Loreena
  Visa endast
  
  Tis 10 aug 2010 09:11
  
  #18
  
  Jag skulle själv ha svårt för att göra en abort. Men samtidigt så skulle jag ha väldigt svårt att orka med en graviditet ensam.
  
  Jag är gravid i 9de månaden och det är ett planerat barn och jag har min sambos stöd. Det är ingen dans på rosor att vara gravid heller och jag vet inte om jag skulle klarat av allting om jag inte haft min sambo vid min sida.
  
  Fråga dig inte om du vill ha barn över huvud taget - för det kommer du att kunna få i framtiden iaf. - utan fråga digsjälv om du vill ha det här barnet, just nu, med din särbo. Prata med honom om vad han vill och inte vill och varför han inte vill. Ni är säkert lika rädda båda två. I slutändan blir det ju ditt beslut, men det kanske är lättare att fatta beslutet om ni pratat igenom det ordentligt.
9. Kanin6
  Visa endast
  
  Ons 27 okt 2010 16:14
  
  #19
  
  Usch. Detta är helsvårt, men läs gärna Den vackraste gåvan av Pelle Filipsson, jag gjorde det härom måanden och den förklarar verkligen hur det kan gå (hur illa det kan gå) om man skaffar barn mot någons vilja.
  
  Till er tjejer som väljer att inte gör pappan delaktig i beslutet: Är ni beredda på att inte ta underhåll ifrån honnom och låta honnom bestämma själv hur han ska ta hand om barnet? Eller vill ni fortsätta tvinga honom att göra mer för er i framtiden?
  
  /Kaninen
10. utlandssvensk75
  Visa endast
  
  Fre 19 nov 2010 23:30
  
  #20
  
  alltså pelle fillipssons bok är nog den dummaste boken jag någonsin läste.
  skriven ur perspektiv på en omöget och bortskämd 30-åring.
  ingenting jag skulle rekommendera till en kvinna som står i valet och kvalet mellan en abort mot sin vilja och att ställa upp för sin pojkvän.
  och underhåll går inte till kvinnan utan till barnet
  och den utgör bara en fraktdel av vad uppfostran av ett barn verkligen kostar
  om underhållet reflekterade verkligen vad uppfostran av ett barn kostar, skulle det vara minst tre gånger större summa än det är idag.
  och använding av kondomer skulle öka rasant bland män
  och killar som pelle fillipsson skulle bli av med materialet för böcker...
  hur gjorde du förresten, ts?
11. lycklig1977
  Visa endast
  
  Mån 22 nov 2010 11:59
  
  #21
  
  hej!
  
  jag tycker att det är ditt val i första hand!!! vill du ha barnet? då ska du absolut behålla den! sen vad han tycker å tänker spelar mindre roll när det handlar om ens eget barn! vill han att du gör abort, så är han inte mycket att be för! många pappor brukar ångra sig sen när barnet är född! låt inte ta fel beslut å ha en börda och en sorg resten av livet! det är ditt barn och du kommer inte att ångra dig! det är det finaste du kan få på denna jord!!!
  
  hoppas det ordnar sig för dig! :)
1. «
2. ‹
3. 1
4. 2
10. ›
11. »