Jag ska ha nr 2 om några veckor och jag förstår din oro!
Jag kämpade på under min förlossning, ylade och bar mig åt men kände aldrig att jag ville kasta in handduken - förrän jag hade krystat 2 gånger. Då tog BM min hand och förde ner den så jag kunde känna på huvudet som började sticka ut. Då kände jag jättestarkt att nä fyfan dethär var jävligt läskigt, jag vill inte längre.
Då tänkte jag på en helt annan grej som jag hade varit med om, jag seglade en skonert och det blåste storm på Nordsjön, storseglet gick sönder, alla var trötta, det var mitt i natten, hur farligt som helst, vi gick på kryss baklänges och motorn hjälpte inte alls. Då kände jag likadant, nu vill jag bara gömma mig, jag vill inte längre. Direkt när jag hade tänkt det insåg jag att det alternativet inte kommer hjälpa mig eller de andra. Det var bara att rätta till flytvästen och hjälpa till att få ordning på båten.
Jag plockade fram det minnet (halvt omdevetet, insåg väl att jag knappast kunde lubba ner och ta en taxi hem med huvudet halvvägs mellan benen), trängde bort flyktkänslan och fokade på att krysta. 3 krystningar senare kom han ut!
Vi är alla olika men för mig funkade detta, i stundens allvar "tränga bort" dåliga tankar och ge järnet med hjälp av det minnet. Nu väntar jag nr 2 och är lika nojig igen just för att krysta och brista, men vi klarar ju så otroligt mycket mer än vad vi tror!
Vic
