Vi började i Danmark eftersom det inte var någon väntetid där, till skillnad från i Stockholm där vi skulle få vänta 1,5 år på första försöket. Trodde förstås att vi skulle lyckas ganska lätt.
Efter några försök ställde vi oss i landstingskön men fortsatte i Danmark så länge. När vi insåg att det skulle krävas IVF för min del funderade vi på att vänta tills vi kom fram i kön i Sverige av ekonomiska skäl. Men det kändes jobbigt att behöva vänta minst ett halvår när vi varit igång ett tag, dessutom visste vi redan att vi vill ha fler barn och min sambo vill också vara gravid. Det kändes lättare att få bestämma sånt själv i Danmark.
Angående donator så ville vi helst att eventuella barn har samma donator, vilket också verkade lättast i Danmark. För oss har det förstås ingen betydelse egentligen, jag kommer ju troligen ändå inte dela gener med alla mina barn, men för barnens skull tror vi att det kan vara en trygghet att man har någon att dela sina funderingar med. Det kändes särskilt viktigt eftersom vi nu iom IVF måste ha en anonym donator.
Vi valde en donator med ögonfärg, hårfärg och längd som stämde in på oss/våra familjer, och som i övrigt verkade normal och neutral. Vi valde alltså en själva från ESB för att kunna få lite extra information. Har flera strån på Trianglen som vi tänkte inseminera min sambo med i vår, även några reserverade på ESB.