Du kan visst bli tvingad att föda vaginalt!

jaa det skulle betyda mkt om jag bara först fick förklara allt på mail för då kommer allt fram mer ordentligt.. annars blir det bara att jag låser mig o får "mjöl i munnen" när jag ska börja prata om detta.. som sagt så har jag gått psykologsamtal ang det övergreppet men det har uppenbarligen inte hjälpt då jag absolut inte klarar av att ens bekanta män kramar mig t.ex.. utan jag har kört på det att jag förtränger det o det har funkat men i vissa FÅ situationer kommer det upp som nu inför förlossningen t.ex när jag tänker på hur min förra gick..

Jag tycker verkligen det är så tråkigt att läsa om er som så sent får hjälp om den alls hinns med. Och bortglömda remisser är ju skitdåligt! Speciellt som du TS påminde din BM, hon borde ju ringt direkt när ni satt där! Eller iaf direkt efteråt.

Jag hoppas verkligen vi kan få ett syskon till vår dotter, och då är nog sannolikheten väldigt, väldigt hög att jag kommer begära snitt (helt hundra kan jag ju inte varar förrän jag hamnar i situationen att jag är gravid). Jag gick som jag skrev tidigare sönder ordentligt inuti, och även en del ytligt. Men för mig är det den mentala biten som spökar, att ligga där och panikslagen försöka förklara att det är nåt fel, men ha tre personer i rummet som inte fattar (de gjorde inget fel, de kunde ju inte se att jag gick sönder inuti, allt såg ju bra ut på ytan och på barnets hjärtljud).

Fy fan för att torteras på det sättet. För det var tortyr för mig (förlåt om jag omdefinierar ordet, det var ju inte medvetet från någon).

Har pratat med överläkaren på sjukhuset som garanterade att jag får snitt om jag vill. Sa att det inte kommer vara någon som läser journalen som kommer ifrågasätta mitt ev. val.

Bara att hålla tummarna att jag 1) blir gravid och 2) att jag inte behöver tjata om ks.

(hade det "vara" varit otur, tex. att barnet legat konstigt eller nåt sånt, som gjorde att jag gick sönder så kanske jag med aurorasamtal skulle våga försöka mig på en till vaginal förlossning. Men eftersom dottern kom ut perfekt och inte var stor så var det ju min kropp som inte var gjord för en vaginal förlossning).

När jag ville ha ks ringde jag upp förlossningen och pratade med en sur/stressad människa. Jag sa inget om varför jag ville ha det, utan sa bara att jag var rädd och önskar ks, hur skall jag göra? Den sura människan sa då att min bm skulle skicka en remiss till dem. Det har hon gjort sa jag och då fick jag prata med deras chef. Inte heller för henne berättade jag några detaljer och hon återkom sedan med en tid till mig.

Eftersom jag vet hur stressad man kan bli av detta tänkte jag bara uppmana dig till att ta det lugnt och att du inte behöver berätta till höger och vänster varför du vill ha ks. Jag tror att om du säger precis det du skrev ovan om övergrepp som orsak till ks, kommer du att få det. Jag har övertalat vårdpersonel till två ks och är dessutom ssk själv, så jag tror inte du kommer att behöva kämpa jättemycket.

Lycka till Mushroom

tack! Kändes skönt att läsa ditt inlägg

Hur har det gått? Det viktiga känner jag är att stenen kommer i rullning, att du hamnar i deras "dator". Som Ango Stura skriver så behöver du inte alls berätta varför du vill ha snitt förräns du är face to face med en sköterska/läkare. Du behöver absolut inte berätta över telefon för någon som ändå inte kan hjälpa dig. Utan se nu till först att hamna rätt, att få rätt kontakter men att det börjar bli bråttom så de förstår allvaret.

jo eftersom det både är psykiska o fysiska skäl inblandade så fick jag igenom ett snitt :)
fast visst fasiken känns det nervöst, men det e nog bara så det känns nu innan jag riktigt vant mig vid tanken =)

Jag fick beskedet att läkaren läst mina jorunaler och bestämt sig för att jag är en helt vanlig normal graviditet... Själv håller jag inte med alls men läkaren verkade ju inte lyssna alls. Det hon sa om sjukdomen som man tror jag har är helt felaktig.

Ska träffa kuratorn på måndag och prata förlossning så då ska jag ta upp min oro.

Har idag spenderat dagen på BB, för att jag troligen har fått en urinvägsinfektion, tur att de läkarna tog den biten på allvar ändå. Lär bli flera sådana besök i sommar... Det är svårt att lufta och inte ha tätt när man sitter i rullstol hela dagarna. Nu togs mina sammandragningar verkligen på allvar och det känns tryggt i alla fall.

Får hoppas att kuratorn har mer i skallen än läkaren verkade ha.

GRATTIS eller hur man nu ska säga Jag vet ju själv att man blir så himla nervös inför den stora dagen, men nu vet du iallafall att du kommer ha ett helt team runt dig som inte lämnar dig förrän bebisen är ute.

I mitt egna landsting så sa de nej när jag sökte snitt när jag väntade mitt andra barn utan att ens titta på min remiss, så jag sökte till grannlandstinget, fick träffa en läkare som under vårt samtal läste igenom mitt "förklaringsbrev" och som sedan sa att han såg mitt önskemål av snitt självklart att uppfylla.

Mitt första barn kom till världen efter 15 dagar över tiden och de satte igång mig fast inget hände och till slut var de tvungna att akut plocka ut henne då vi höll på att förlora henne. Det visade sig efteråt att moderkakan haft åtta infarkter och hon fick inget via navelsträngen. Blandat med min långa historia av barnlöshet osv så blev det bara för mycket för mig att vara så nära att förlora mitt efterlängtade barn.
Andra barnet ville jag bli igångsatt innan bf eller få planerat kejsarsnitt och nekades igångsättning pga av jag inte hade rena medicinska skäl..... Vad säger man....
Nu när jag skall ha tredje barnet blir det automatiskt snitt igen, men jag har lämnat en dörr öppen till att jag kan tänka mig igångsättning om det sker innan bf-dagen.
Men igen verkar det inte vara något som man kan "beställa". Så det blir snitt. Igen.

Är det nån här som har erfarenhet att föda ett stort barn? Min förra förlossning var en mardröm och jag fick tid hos läkare idag för att prata om kejsarsnitt efter ett aurorasamtal. Eftersom min förra förlossning gick så "bra på pappret" med kraftiga verksamma värkar tyckte läkaren att jag ABSOLUT skulle föda vaginalt, men att det skulle ske en igångsättning v. 38 så att de hann lägga en epidural. Och självklart kontroller kontinuerligt ifall läget skulle förändras. Förra barnet vägde 3490 g. Det barnet jag väntar nu är redan+ 35% i v. 30. Inga problem att komma ut för barn nr 1, men öppningsvärkarna  var fruktansvärda och jag fixar inte smärta. Frågan är nu hur realistisk läkarens tanke är? Jag är väldigt kort och har läst att korta har svårare att föda stora barn än vad långa har pga bäckenbotten inte är anpassad. Om jag hade panik innan samtalet med läkaren, att föda (både med kejsarsnitt och vaginalt) så är jag iallafall helt panikslagen nu när läkaren tycker att jag ska pressa ut en kanske fem kilos klump vaginalt i v 38. Kan de inte bara starta förlossningen när barnet väger max fyra kg då, eller låta den ligga kvar tills den är fullt mogen och då ta ut den med kejsarsnitt?

Jag har fött en bebis som vägde 5380g och var 58 cm lång.

Hur lång är du själv och hur gick förlossningen?

Jag är 179 cm lång. Förlossningen var hemsk!

Låter inget vidare... Vad var det som gick fel? Du kanske har skrivit om det i något annat forum?

Hela berättelsen finns att läsa i min blogg på presentationen. Du får gärna läsa där! =)