Jag skriver här för första gången och hoppas på att hitta någon som varit med om detsamma som jag fick uppleva idag. Min älskade bebis föll i golvet.
Min 5 månader lilla pojke satt i sin babysitter, när jag skulle flytta honom lyfte jag hela sittern när han satt kvar i den, som jag så många gånger har gjort förut, men den här gången gick det inte lika bra som det brukar. Jag snavade, sittern tippade och pojken föll ur och landande med huvudet före rakt på golvet. Ett fall på ungefär en halvmeter.
Han började skrika omedelbart. Jag blev helt hysterisk, lyfte upp honom honom, ringde 112 och skrek att vi behövde en ambulans. Pojken var helt otröstlig, skrek och grät förtvivlat. Även jag var otröstlig, kvinnan som svarade på larmcentralen försökte få ut mig information om vad som hade hänt men det gick inte att få kontakt med mig, jag var helt chockad. Jag gick runt och vaggade honom, försökte få honom lugn, försökte få mig lugn. Vi var förtvivlade och hysteriska, grät som besatta båda två. Jag har aldrig upplevt nåt värre, jag har aldrig känt sån skräck. Jag har heller aldrig känt mig så fruktansvärt dålig.
Efter vad som kändes som en evighet, kom ambulanspersonalen. Dom visade sig vara väldigt ödmjuka människor, en man och en kvinna. Dom försökte intala mig att bebisar klarar med än vad man tror, att deras huvuden och leder är så mjuka att dom sällan skadar sig. Dom kämpade med att försöka få mig lugn då hans förtvivlan eskalerade då jag visade mig upprörd.
Efter en halvtimma lugnade sig pojken och jag fick honom att amma. Så fort jag bröt ihop blev även han ledsen så jag fick bita ihop och för hans skull hålla känslorna samlade. Han blev hysteriskt ledsen när han blev flyttad på, varpå jag trodde att han hade ont. Ambulanspersonalen trodde bara att han var enormt skärrad av hela händelsen, kanske hade lite ont i huvudet och i kroppen men att han bara behövde vila. Jag propsade på att åka in akut för att få honom undersökt men dom övertygade mig om det inte var någon fara och att en dag på akuten bara skulle bli jobbigt för honom.
Dom stannade i 1,5 timma, pratade, lugnade och tröstade en skärrad mamma. När dom gick hade Pojken somnat. Nu han har sovit mer eller mindre hela dagen. Han har varit vaken ett fåtal gånger och då har han varit väldigt ledsen, otröstlig. Jag har fått ett par riktigt bra stunder med prat, skratt och leenden, men bortsett från dom har han varit mest förtvivlat. Jag ringde KS-akuten för att stilla min oro ytterligare och även hon sa att det förmodligen inte är någon fara, att han gråter för att han blev rädd och för att hela händelsen var ett trauma.
Men jag är helt övertygad om att han har ont, när jag lyfter honom under båda armarna börjar han gallskrika. Han rör inte sin högra arm utan har den fixerad längs kroppen. Han rör handen och underarmen, han greppar saker som vanligt men överarmen och axeln rör han inte. Han blir vansinnigt ledsen om jag klämmer där och för upp armen, så ont har han.
I skrivandets stund har 15 timmar passerat. Jag har legat apatisk hela dagen, jag gråter ofta och mycket och ser hela olyckan som hemska bilder i huvudet. Jag mår sjukt dåligt, jag känner mig usel, som en riktigt dålig människa och framförallt känner jag mig som en värdelös mamma, sånt här får bara inte hända.
Jag ska försöka få lite sömn och kommer åka in till akuten i morgon och be dom röntga hans axel. Min stora skräck är att något ska ha hänt, att han kommer få bestående men.
Min värsta mardröm blev verklighet idag, den känslan önskar jag inte min värsta fiende. Jag hoppas innerligt att han blir bra och inte kommer påverkas av mitt hemska misstag. Jag vill inte att han ska ha ont, min älskade lilla pojke...
