Jag har gått igenom nästan samma sak..... Vårt efterlängtade tredje barn bajsade i fostervattnet och dog i v.26. Sju månader senare var vi tvungna att avbryta nästa graviditet i v.17 pga att barnet hade trisomi 18, en extra kromosom på det 18 paret. Det var en väldigt jobbig period. Ett par månader senare fick vi också missfall i v.9, men då var jag mest lättad över att jag inte själv var tvungen att ta tabletter för att graviditeten skulle avstanna. Den gången tog ju kroppen hand om det skadade barnet själv. Barnen som vad två och fyra år gamla hade ju verkligen längtat efter ett syskon, så när jag var gravid gång nummer två så hann vi aldrig berätta för barnen att vi var gravida igen. När jag sedan behövde avbryta den graviditeten så var jag oerhört tacksam för det.
Det är så extremt ovanligt att man ska tvingas gå igenom en sån här sak, att förlora två efterlängtade barn efter varandra..... oddsen var lika stora att träffas av en fallande tegelsten när du går på stan, det var så doktorn uttryckte sig.
Barnen påverkas fortfarande av detta som de tvingats gå igenom som så små barn, men jag hoppas att de så småningom ska ha bearbetat det såpass att det inte längre påverkar deras vardag.
Nu har vi ju också fått vår efterlängtade lillasyster, hon sitter två år gammal i soffan mellan sina bröder som avgudar henne. De är åtta och sex nu och att få denna prinsessa till att inte bli bedrövligt bortskämd kommer att bli svårt, de slåss om att få hjälpa till att ta hand om henne och leka med henne!
Jag blir så ledsen för din skull när jag läser vad du varit med om, INGEN ska behöva gå igenom något sånt här! Och två gånger!!! Det är omänskligt! Skickar en kram och en hälsning om att det kommer att bli bättre så småningom..... och vill du prata är det bara att inboxa mig.
/Annica
