Anonym (MA v18+4(17)) skrev 2010-04-05 23:29:15 följande:
Jag mår på nåt konstigt sätt mer dåligt nu än för 2 veckor sedan, jag vet inte om det har med att det är en massa hormoner i omlopp nu när jag har mens eller vad det är som händer. Ska operera ena bröstet på fredag och nojar infr att få narkos igen, då jag var tvungen att intuberas under skrapningen då jag fick problem med andningen. Jag ska självklart diskutera det med läkaren på torsdag när jag träffar henne. Men det är miljoner tankar i min skalle nu och jag kan inte få ordning och reda på dom. Jag är livrädd för att obduktionsrapporten ska visa att jag bär på nåt genetiskt som gjorde att flickorna slutade leva. Dom kunde inte svara på när vi får rapporten men de sa att vi skulle frbereda oss på att det kunde ta lång tid. Är tydligen inget som prioriteras, vi har ju "bara" förlorat våra barn. Jag är livrädd att mitt och min sambos sexliv ska bli sämre än vad det är, jag vill inte att vi ska ha sex enbart för att producera, det verkar vara dte enda han tänker på, jag vill kunna ha sex utan att det ska betyda att jag ska bli gravid.
Kära du. Jag blir så ledsen när jag läser det du skriver, stackars liten! Fy fan vad det är mycket som händer nu för dig. Har ni någon samtalskontakt? Tycker du att du kan prata med honom om allt det här, med att kunna ha sex utan att det ska vara för att du ska bli gravid? Det kanske är bra att ta en paus på en månad eller så, då man inte tänker över huvud taget på något som har med fortplantningsorgan att göra? Sexlivet blir ju drabbat oavsett, det har det blivit för oss också. Eller det var nära, men jag lyckades stoppa det genom att få ett rejält utbrott som ledde till att vi pratade om det. Och tog en paus i barnskapandet.
Varför tror du att det måste vara på grund av dig som flickorna slutade leva? Är det inte lika möjligt att det kan vara en av dessa saker i livet som inte får en förklaring? Jag förstår så väl hur rädd du är, det är väl klart att du är det. Men det måste inte handla om dig!
Han kanske har snöat in på det här med att du ska bli gravid igen, för det är ett sätt att "läka" dig. Det blir ju så, man tänker att allt ska bli bra då. Jag tror att han vill skydda dig från det som har hänt och han kan ju egentligen inte göra det, ingen kan skydda en från den här smärtan. Men om du blir med barn igen så blir det automatiskt ett sorts plåster på allt det onda, det kommer ofelbart att göra dig lycklig. Och det kommer att göra honom lycklig, vira in hans sorg i lite bomull trots allt. Det är ju därför man försöker igen, så har jag också gjort. Nya ÄL-stickor, nya mensperioder, nya tag: nytt hopp hela tiden. Men till slut blev jag så jävla trött på att ligga med benen i luften eller att säga till honom: "du vet att vi måste knulla idag va?". Så jävla torrt, det höll på att suga ut varje droppe lust ur mig. Och ur honom.
Kanske ni behöver hitta varandra igen: gråta igenom den smärtan som finns nu, som ni delar. Men också just ha sex för att ha sex: för att trösta varandra, för att hitta varandra, för att det är kärlek.
Det är inte konstigt att du mår sämre nu. Det är nu allt har landat förmodligen, det blir mer verkligt och mer overkligt på samma gång, mer orättvist. Men det kommer att bli bättre, det vet jag. Du kommer aldrig att vara samma människa igen, det kommer inte jag heller att vara efter allt det här. Men, den här smärtan kommer inte att vara så påtaglig. Och det kommer andra dagar, ljusare dagar. Det är egentligen det enda jag har lärt mig av livet.
