Igår e.m. gick vi på vårt första ultraljud - jag var i v.12. Hade ingen anledning att misstänka att allt inte stod rätt till - inga blödningar, kramper eller dylikt. Har sedan tidigare en son och det var 7 år sedan sist jag var gravid. Enda problemet jag har haft att jag har haft svårt att bli gravid. Så nu när jag äntligen var det, så var jag ju jättelycklig.
Snacka om totalchock för oss båda när de sa att "de inte såg vad de förväntade sig att se" och att fostret dött ca 8.5 v gammalt. Inget hjärtljud. De gjorde vaginalt ultraljud också.
Och så var jag tillbaks idag, tog ytterligare ett ultraljud, fyllde i mängder med formulär och lämnade blodprov. Sitter nu och väntar på att telefonen ska ringa och att de ska meddela mig vilken dag/tid jag får tid för det kliniska ingreppet att ta ut fostret. Jag vill bara lägga allt bakom mig och gå vidare. Inte sitta och vänta med en död bebis i magen.....
Fast nu hade jag fått lite svaaagt brunt i trosan när jag var på toaletten. Och jag har som molande mensvärk i ländryggen. Hoppas bara inte att det sätter igång innan jag får tid på sjukhuset.
Känner mig tom och besviken. Hade sådana planer. Såg fram emot den nya familjemedlemmen (min son som längtat så efter syskon är förtvivlad han med).
