gravid men ingen glädje

Ville ha barn....fick ett plus....grät av rädsla och ångest....blev lycklig och började tänka på en liten bebis, hur skulle den se ut, vem var den lik, kille/tjej....undergraviditeten så kom självklart tvivel och ångest och gråt men näe...har en underbar dotter nu!

Hej,

Jo, jag kände så också. Jag hade ingen fast partner och han som skulle blivit fadern var ett stort misstag till one-night-stand.
Jag mådde inte speciellt bra.
Man har ju alltid haft en rosa och fluffig bild om när man skulle bli gravid så skulle ungefär fåglarna sjunga och barnet skulle vara en gåva!
Men så är det inte alltid.

Jag led av samvetskval. Stora sådana, då jag har två tjejkompisar som försökt bli gravida i vardera 2 år med sina underbara partners. Men jag, som "råkar" sätta på en främling, som jag egentligen inte gillade, blir gravid bara sådär.
Livet är orättvist !! Skulle jag skulle jag skänkt min graviditet till en av mina tjejkompisar, gärna båda.

Men man måste se det från ett större aspekt.
Man måste ta in allt, allt man vet, kan och vill.
Man ska verkligen vilja gå igenom detta, stå för sin graviditet, det ska finnas en trygghet och inget skam.

Men man ska inte vara för hastig. TÄNK TÄNK TÄNK.. och känn.

Till trådstartaren,
Känner igen mig i det du skriver.... man kan få PANIK när det är oplanerat!!!!
Jag blev gravid i maj, mensen kom inte och jag fingrade på apoteket på gravtest hela tiden, men ville inte ha det svart på vitt, så jag gjorde strutsen... 1 månad senare var jag tvungen att testa till slut och visst var det +. Detta medförde att jag fick ännu mer panik o tog ett förhastat beslut om abort för jag kunde inte tänka positiv o att allt skulle lösa sig, såg bara problemen.
Jag kände att en sådan enkel sak som köpa ny barnvagn var ett problem, bostaden (trots att vi får rum) ALLT ALLT, det gick inte att ens tänka tanken jippi!

Gjorde abort och det sitter jag o ångrar nu och försöker bli gravid igen. Hade jag testat med en gång så hade jag haft mer tid att tänka. Eftersom jag förträngde gick veckorna i somras fort och aborten blev i vecka 11, i sista stund... Hade jag i st vetat om detta hela tiden hade jag haft mer tid att vänja mig vid tanken på att vi skulle få ett nytt litet barn och ett syskon till vår son.

FÖRSÖK nu att ta det lugnt. Stressa inte upp dig och låt det sjunka in lite.
Min värninna tog det 3 veckor för att fatta och till slut kunde hon glädjas, även hon helt oplanerat gravid.

Allt kommer att lösa sig och jag kan med min erfarenhet säga att ett barn ångrar man inte men du kommer att ångra aborten o leva med det hela livet.

Jag ångrar mig så in i bengen. Har skuldkänslor för att jag tog bort det och för att jag som du tänkte 'inte nuuuuuu'...

Barn kommer inte när man vill, de kommer när DE vill

Lycka till.

Svar till "ledsen".
Jag har gått på ppiller i 17 år!¨Har alltid varit emot abort!
Men nu när man sitter i denna sits så är det annorlunda!

svar till "cec"

Va hemskt att du känner så!!
Men du satte pricken över "i:et" med det du skrev! Precis så jag tänker!
Har funderat nu i 3 dagar och jag kan nog säga att glädjen verkar utebli. Har aldrig haft "suget" efter att bli mamma heller..:(
Det som också gör d hela svårt är att min pojkvän sitter inne, jag klarar inte detta själv.( Han är ingen våldsman eller nåt men gjort dumheter.) Hade han varit vid min sida hade d varit annorlunda. Han stöttar mig oavsett vad jag väljer...så det är upp till mig..usch...

Min man stöttade mig i mitt beslut också. Men han mådde jätte dåligt efteråt, precis som jag.
Har man inte en önskan att få barn från början så kanske det är annorlunda, men om du känner att det bara är för att det inte är "sen", så rekommenderar jag dig att fundera lite till.
Min man är en typ av alkolist, jag sköter min son helt själv, han hjälper inte till. Vårt förhållande var skit hela sommaren och innan sommaren hade vi dragit ut skillsmässopapper.

Men det jag känner nu är att jag skulle behållt barnet, det är lättare att sköta 2 barn än en full gubbe. Jag känner också att min son ger mig sådan styrka och glädje så jag orkar genomgå en del skit.

Du klarar det själv!

MEN är det så att du nu väljer abort och känner så starkt även om ett tag för abort - så måste man få vara egoistisk och få känna att man inte är redo. Man ska vara redo (frågan är väl om man någonsin blir det )

Jag är bara rädd att du ska ångra dig!

Tack för att du bryr dig. Dem jag har berättat det för säger likadant..och jag har 100% stöd...dem vill jag ska behålla det...men jag känner inte så...får se vad som sker..

Du känner inte så nu för att du är mitt uppe i det, det bara snurrar och man kan inte tänka alls. Då kommer panik känslorna och man får bara ångest.
Skit i vad alla säger att du ska göra och ge det lite tid. Du måste gå på magkänslan.
Ungar är inga problem, livet är inget problem - saker och ting blir vad man gör det till, men det fattar man ofta inte när man inte mår bra - då är allt bara problem.

Gör inget förhastat bara!!

Jag kände som du TS och valde abort.Det var det rätta för mig och jag har aldrig ångrat mig,även om hela situationen är oundvikligt sorglig.Lycka till.

Jag kände som du TS och valde också abort. Men skillnaden var att både jag och min kille kände lika dant. Båda fick panik. Min kille sa att beslutet låg hos mig dock, om jag verkligen ville ha barnet skulle han stötta mig. Jag bokade tid för abortrådgivning och vi gick båda dit för att prata med en läkare och en barnmorska. Var i v 6 då. När vi sa att det kändes som jordens undergång just nu så sa barnmorskan att då ska man nog inte skaffa barn.

Min kompis var höggravid just då. Hennes graviditet var inte heller planerad och hon kände lika dant i början, men de valde att behålla det. Hon sa att lyckan växte fram... Nu har hon en underbar liten flicka...

Min svägerska var inte heller lycklig i början när hon väntade sitt andra barn. Hon har nu en supergullig flicka som vi alla avgudar...

Vad du än väljer så följ ditt hjärta. Jag ångrar inte min abort. Det var rätt för mig. Hade jag valt att behålla det så hade vi löst allt praktiskt och vi hade älskat det barnet. Men vi vill vara redo när vi skaffar barn och känna att det är det vi verkligen vill just då.

hej, skriv mejl till mig så kan vi prata. hjälpa varandra

TS
Hur har det gått?

Hej
Sitter i en liknande situation..... gravidit men ingen direkt glädje.... inga barn sedan tidigare... en sambo som stöttar mig men säger att det är mitt beslut.... men han tycker att det är olägligt och inte planerat.... Även jag ska ringa om abort imorgon.... Trodde för allt i världen att jag skulle uppleva lycka och glädje den dag jag blev gravid.... vad fel jag hade.... Medicinsk eller kirurgisk abort....

Samtidigt som jag har dessa känslor över att kanske inte vela ha detta barn gråter jag floder över att ta bort det..... är det chock, rädsla, ångest ja jag vet inte.

fick med reda på att jag är gravid i v 4+2. kommer troligtvis göra abort nästa vecka. är så osäker, men känner att jag vill vänta 1 år till med att skaffa barn

har en dotter på 2 år och vill ge henne mer tid innan nästa kommer. hade en tuff tid när hon var liten och känner att jag ej orkar just nu.

tänker jag fel?

Man är ju inte flicka längre om man fått barn.

Bli kärring fortare än nödvändigt är ingen klok idé!!!! Det är inte genomtänkt egentligen, tänker jag nu efteråt...

Fick en son vid 19 års ålder.

Tycker det låter konstigt att man blir gravid oavsett p-piller. Jag menar, jag har ätit olika p-piller i 20 år och aldrig blivit oplanerat gravid! Dessutom, använda abort som ett preventivmedel pågrund av slarv gör mig så arg. Nu säger jag inte att just DU TS eller någon annan gjort det, men det händer! Så tänk över ditt beslut säger jag bara för abort är inget man bara gör för att man legat med "fel" kille! Vem säger det blir fel på barnet pgr av misstag man själv gjort.

Önskar dig all lycka verkligen och att du tänker igenom detta! 

men bara för att du inte blivit gravid med p-piller så betyder ju inte det att andra inte kan bli det...?!


och vem gynnar det att det föds oönskade barn?