När Engla kom till världen (Bebis #1)

Klockan 02.30 på fredag morgon, den 2:a Februari 2007, vaknade jag av att vattnet gick. Var meningen att jag skulle vända mig i sängen bara!
Ruskade lite lätt på Emil...
-Emil, vakna!
-Huh? Va?
-Vattnet gick!
-Va? På dig?
-Öhm... Näe, på katten!
Lite nyvaken va har nog
Jag sa åt honom att han kunde sova ett tag till, för jag hade inga värkar. Så jag ringde till Förlossningen och de sa åt mig att komma in så de kunde kolla om det var vattnet som gått (Trodde de att jag kunde kissat ner hela sängen?).
På vägen in till Falun så började jag känna små små värkar... Vi kom fram vid 3.30. Vid 06 börjar jag känna av värkarna ordentligt, så jag får lägga mig i badet vilket var helt underbart! Där låg jag i tre timmar, medans Emil låg och sov i förlossningsängen.
Klockan 10 är jag öppen 4cm och ÄNTLIGEN är det på G! Nu är värkarna riktigt smärtsamma så jag får lustgas 50/50. Vilket jag inte tycker funkar spec bra, men de får mig att fokusera på andningen ist för smärtan i alla fall.Barnmorskan tyckte ganska synd om mig, för värkarna kom två och två utan paus emellan... Suck!
Med masken hårt hållen, berättar jag för Emil att jag "känner mig som en sjöjungfru"... Kunde inte riktigt tänka klart! Skulle säga att benen domnat bort så det känns som om jag har en fena. Emil ser lite skeptisk ut.

Klockan 10.15 ber jag om ryggmärgsbedövningen och de ringer in en läkare eller vem det nu är som ger det. Hur som helst, så glömmer den jäveln bort mig och jag får ligga och vänta i en och en halv timme innan människan kommer! Skyllde på att det blivit nån missförstånd... Döööö!
Epiduralen var hur som helst HIMMELRIKET! Kände ingenting när de la den heller. Jag blev helt plötsligt mig själv igen. Så, fastkopplad till mitt lilla stativ kunde jag vanka fram och tillbaka i korridoren och äta soppa. Soppan spydde jag dessutom upp i pentryt!
(snabbspolar lite...)
15.35 får jag aktiva krystvärkar och de lägger mig i "gynställning" (Vilket jag specifikt bad om att få SLIPPA) för fosterljuden gick ner kraftigt tidigare under dagen. Klockan 16 var sammandragningarna korta och svaga så jag fick dropp, vilket verkligen hjälpte!
Och så! 16.29 föddes världens vackraste lilla Engla

Med facit i hand så var inte smärtan sååå hemsk som jag trott, förutom när huvudet skulle ut! Aldrig varit med om maken...
Men vi klarade ju det också, och nu väntar bebis #2, BF 14 November 2008!