Välkommen STOR Alvin!

De sista nio dagarna...

Nio dagar innan beräknat datum görs en viktskattning med ultraljud efter att jag tjatat om detta ett bra tag. Jag misstänker att bebisen är aningens stor. Det visar sig stämma bra det. Läkaren mäter upp lilleman till 4618 gram. Jädrar! Hur ska den komma ut? Jag tjatar och gnäller till mig en tid på förlossningen två dagar senare, alltså precis en vecka innan BF för bedömning om igångsättning.

Alvin mäts återigen med ultraljud men nu är budet lite bättre. 3940 gram väger han bara. Läkaren kollar tappen. Den är bakåtriktad, medelmjuk, 3 cm lång och öppen för fingret. Det blir ingen igångsättning.

Dagen efter är jag på botten. Bara gråter och ringer förlossningen och KRÄVER igångsättning. Blir uppringd med budet att nej minsann, det går inte. Men försök få igång det själv med sex och skogspromenader. Hallå? Jag är höggravid, inte en pensionär med tråkigt liv! Jag hotar med att ta livet av mig och slänger luren i örat på kvinnan som ringt. Ingen respons.

Helgen går och jag vill bara dö eller åtminstone gå och gömma mig någonstans. Är såå trött på att vara gravid efter 9 månader med alla tänkbara graviditetskrämpor. På måndagen den 2 juli träffar jag min barnmorska som kollar tappen. Exakt samma status som på förlossningen torsdagen innan. Dessutom ligger bebisen högt och rörligt som vanligt.

På onsdagen den 4 juli har jag en tid på specialistmödravården för bedömning om igångsättning igen. Jag ser såklart till att packa ihop BB-väskan ordentligt osv ...för nu tänker jag helt enkelt inte åka hem igen. Vill de skicka hem mig så lägger jag mig ner och skriker bestämmer jag mig för och ser bilden framför mig hur de suckar och tillslut ger mig ett rum och ett armband.

Onsdagen den 4 juli

Äntligen blev det onsdag! Pallrar mig bort till syrran, Angi, i sista minut, släpandes på BB-väskan och CD-spelaren och hela baletten. Så kommer vi iväg och anländer på Specialistmödravården kl 10:45, fem minuter försenade. Typiskt mig. Barnmorskan är måttligt road och sätter på mig CTG-apparaten för hon vill ha en kurva. Alvin sover gott så kurvan är lugn på hans del av papperet. På min sida syns ett par sammandragningar men små och helt smärtfria. Sådana har jag haft sedan vecka 22 så det var inget nytt.

Efteråt får jag träffa läkaren, en finskbrytande kvinna i vit rock. En elev hade hon med sig också. Dessa två är samma som jag träffade på torsdagen innan. Då fick eleven använda mig som testdocka för att göra viktskattning. Dagen efter var det också hon som fick ringa upp mig och meddela att jag inte fick bli igångsatt. Läkaren känner och klämmer på magen och uppmanar eleven att göra det samma. Nej, det ville hon inte. Tror hon var lite rädd att få en smäll eller något med tanke på vårat senaste samtal i telefon.

Sedan kontrollerar hon tappen igen, men icke ett dyft har hänt. Bakåt, medelmjuk, 3 cm, öppen för fingret. Alvin kollas med ultraljud igen. Läkaren förundras över hur mycket han rör på sig och skruvar på sig och hur högt han ligger.

"Jag tror inte vi ska göra något alls i detta läge faktiskt, inte när han är så himla rörlig och dessutom så är inte tappen i speciellt gynnsamt läge heller"

Om blickar kunde döda...

Men så tar hon och mäter Alvin lite. Hon säger inget men jag ser ju själv på skärmen att det är en rejäl klump som bresar ut sig. "Han är fortfarande stor?" frågar jag. "Hm ...ja ...han är ...välväxt" säger hon och stänger av maskinen. Hon säger att hon ska gå och höra med överläkaren också så jag och syrran får sätta oss i väntrummet.

Syrran ser läkaren, överläkaren och eleven diskutera genom en glasdörr. Eleven ser väldigt entusiastisk ut och viftar vilt med armarna. Så öppnas dörren och vi blir inkallade på undersökningsrummet igen.

"Ja, nu ar jag pratat med överläkaren och vi gör så att vi gör ett försök. Vi gel:ar dig två gånger, men bara TVÅ. Överläkaren sa att det är ju inte så troligt att du sätter igång av dig själv snart eftersom ni verkar ha det genetiskt att gå över och med tanke på att du fick en på 3,7 förra gången och den här är ...något större, så tyckte hon att det kunde vara medicinsk anledning till att göra ett försök."

Jag bara glor storögt och känner hur underläppen börjar darra och händerna blir helt svettiga och hjärtat ökar fjorton steg. Hörde jag rätt? Herregud, jag ska få föda barn nu!

"Men det är viktigt att du förstår att vi sätter bara gel två gånger och sedan får du åka hem imorgon bitti om inget hänt och jag vill att du förstår riskerna med att det kan uppstå komplikationer, det kan sluta med snitt, det kan även gå väldigt fort och göra väldigt ont, så helst vill vi inte utsätta dig och barnet för det men med tanke på storleken på barnet och hur du mår så gör vi detta enda försöket".

Jag nickar och försöker fatta vad som sker. Två minuter senare är jag inne i dagrummet på förlossningen och väntar på ett rum. Jag ringer till Mathias och piper fram informationen med luddiga ord. Han fattar knappt vad jag säger så jag kortar ner det hela till "Ja, alltså, du får ta och komma hit nu direkt". Händerna darrar. Nu börjar jag bli nervös. Jösses. Föda barn, det gör ju ont!

Vi kommer in på ett rum, jag och syrran och så får jag armband. Inlagd! Eleven blir den som får sätta gelén men först misshandlar hon tappen en smula. Första gången jag känner av det alls. När jag väntade Victor tyckte jag att det gjorde grymt ont när tappen kollades men hittills har jag inget känt ...förrän nu när hon drar och sliter. Sen trycker hon upp gelén och jag blir kopplad till CTG.

Effekten syns genast. Täta fina sammandragningar, men rätt mesiga och totalt smärtfria. Klockan är straxt efter 12. Jag och syrran tycker det är skitspännande att glo på kurvan och det känns riktigt nervöst. Jag inbillar mig att när som helst kommer det börja göra ont men det gör det inte.


Rummet. Blev flyttad till förlossningsrum sedan när det var dax för det.

12:55 anländer den blivande pappan. Angelica drar en snabbresumé av morgonen och är lite uppe i varv. Hon måste snart åka för att hämta på dagis men hade egentligen velat stanna kvar för att se vad som sker. Jag och Mathias blir ensamma och nu börjar den långa väntan. Efter en timme CTG kopplas den bort och jag får vara uppe och röra på mig. Mathias sticker iväg och köper med sig pizza till rummet åt oss.

Efter ett par timmar börjar det bli riktigt tråkigt. Varför händer inget? Sammandragningarna är regelbundna och hyfsat täta men gör inte ont alls. Klockan 18 ska jag bli kollad igen men timmarna dit är sega. Ett par varv i korridoren, ett par svängar ut till dagrummet, massor av tid på rummet. CD-skivan jag haft med går om och om igen så man blir helt trött. Stänger av den då och då. Vi försöker lösa ett korsord ur en medhavd tidning men det är inte speciellt underhållande.

Besvikelsen är total. Bara mesig molvärk, men så har jag ju haft massvis med gånger innan så det betyder ju inget. Däremot får jag springa på dass hela tiden och tömma. Gelén är tydligen laxerande med alla sina sammandragningar. Inte mig emot. Hellre springa på toa än att lassa ur på förlossningsbordet (det skulle sedan visa sig ha noll betydelse, lassa ur kan man göra ändå, trots att man tror att man är helt tom).

Äntligen blir klockan 18 men ingen läkare dyker upp. Ännu mera väntan men så äntligen, strax efter 19 så kommer en läkare och kollar tappen.

"Helt uppmjukad, en cm lång, öppen 2 cm, ganska bakåtriktad, så här har det hänt grejer. Vi lägger en ny omgång gel tycker jag". Säger läkaren och jag blir överlycklig! Jag får ligga en timme med CTG igen. Värkarna är löjligt kraftiga och går över kurvan på varje värk. Täta, men inte speciellt onda.


Alvins hjärta till höger och mina grymma sammandragningar till vänster på bild 1.
På bild 2 syns det i siffror. Sammandragningarna var som mest uppe i 117.

Mot slutet av timmen går de ner i kraft på kurvan men börjar istället kännas lite mer. Fortfarande bara som mensvärk men det gör lite småont i alla fall. Jag gläds åt att det börjar hända saker. Så fort jag blir bortkopplad går jag ut på balkongen för att ringa och SMS:a och meddela att det börjat hända grejer.

Naturligtvis så händer sedan inte ett skit mer... timmarna går och molvärken fortsätter lika mesig och svag. Vid 22-tiden kommer en barnmorska, Lena in och frågar om jag vill ha värktabletter nu under natten så jag kan sova. Va?! Vaddå sova tänker jag missbelåtet. Jag ska ju föda barn! Barnmorskan ser på mig vad jag tänker och säger att det finns ingen anledning att gå omkring eller sitta uppe. Vill de riktiga värkarna inte börja så går det tyvärr inte att göra något åt saken. Bättre att försöka sova och hoppas att det säter igång under natten.

"Men det kanske hänt något med tappen nu, det har ju gått flera timmar" envisas jag. Lena kollar tappen ...eller rättare sagt försöker men når den knappt för att den är så bakåtriktad. Jag är såå besviken. Mathias också, men han säger inget och det känns bra. Jag tar en dusch och så försöker vi titta lite på TV i dagrummet men vi ger snart upp och går in på rummet och bäddar upp Mathias säng. Jag tar mina Citodontabletter och så gör vi oss i ordning för natten och somnar.

Torsdagen den 5 juli

Vid ettiden vaknar jag och går upp på toaletten. Det kommer lite rosa, pyttelite, men det har det gjort även tidigare på kvällen och det kunde vara för att man rört livmodertappen så mycket hade Lena förklarat. Mina sammandragningar är lika kännbara som innan jag la mig så jag bedömer att det inte hänt något. Det molar men är inte tillräckligt ont för att hålla mig vaken. Jag somnar lätt igen, så några riktiga värkar är det inte.

Två timmar senare vaknar jag. Klockan är kvart över tre och någon nyper mig i magen. Alvin ligger inställd i rätt läge och har sjunkit ner. Jag kan tydligt känna hur han skruvat ner sig. Jag går upp på toaletten. Mer rosa och lite rött kommer och varannan minut ungefär är det någon som nyper mig i magen och det drar från ryggen, magen och ljumskarna. Mathias vaknar upp och frågar hur det är. "Det gör lite ont" säger jag. "Är det dax??!" Frågar han hoppfullt, men jag som inte vågar tro annat än att jag ska bli hemskickad om några timmar svarar att nä ...det tror jag inte.

Sedan tar jag en sväng i korridorerna. Vid varje värk måste jag stanna och andas. Hoppsan. Kan det vara så att det är dax ändå? En kvart senare ligger jag inne i sängen på rummet och har rejält ont. Värkarna kommer tätt, tätt, tätt. Precis så jag hinner andas lite och prata några ord med Mathias. "Det börjar göra riktigt ont" berättar jag som om det inte redan var uppenbart med mina flåsningar och att jag fick slita tag i räcket vid huvudändan på sängen vid varje värk.

"Men du ...ska du inte ta och ringa på dem då? Säga till..." försöker Mathias. "Nä ...jag törs inte" piper jag. "Om jag säger till kommer värkarna försvinna". Det resonemanget orkar jag hålla i ungefär två värkar till sen kastar jag mig desperat på larmknappen. En undersköterska kikar in och kollar läget. Jag förklarar att det börjat göra riktigt ont så hon går och hämtar barnmorskan, Lena.

Lena kopplar CTG och kollar tappen. "Oj, du är öppen 3 cm, barnet ligger jättelångt ner och jag når tappen utan problem. Vilken skillnad från igårkväll!" Utbrister hon. Vid detta laget har jag så ont att jag kvider ljudligt för varje värk och måste sparka med benen och slita tag hårt i sängkanten. Att ligga stilla är en plåga. Klockan är straxt innan 4 på morgonen och Mathias får gå iväg för att fylla på parkeringspengar. När han kommer tillbaka har jag syndigt ont och Lena kommer och flyttar oss till ett förlossningsrum.

Mellan två värkar hinner jag ta mig från rum 8, vilorummet till rum 6, förlossningsrummet, men det är med nöd och näppe att jag hinner och jag får kasta mig över första bästa bärande möbel för att ta emot nästa värk. Att stå upprätt är otänkbart. Efter värken tar jag mig in helt i rummet och häver mig över gåstolen och får nästa värk direkt. Jag ylar av smärta och frustar med munnen så det flyger spott. Men än klarar jag i alla fall att prata mellan värkarna. Lena trycker Lustgasmasken i handen på mig och jag testar. OJ! man blir ju full av den här prylen deklarerar jag till Mathias som provar ett par andetag.

Vi gissar en varsin tid då Alvin ska vara ute. Jag tror vid 9-tiden och Mathias vid 7-tiden. Jag kollar klockan som närmar sig halv 5. Det är 1 timme lite drygt sedan jag vaknade med nyp i magen och nu står jag här och gallskriker av smärta vid varje värk.

Klockan 7 känns lite väl snabbt säger jag och tycker att min gissning på 9-tiden är mycket mer realistisk.

Jag kastar mig mellan sängen och gåstolen mellan värkarna och skriker och tjuter och sparkar med benen. Mathias försöker påminna mig om att andas så jag andas. Djupa andetag och så ett gallskrik vid varje utandning istället. "AJ AJJJJ AJJJJJ" och så lite gråt mellan värkarna. Nu är jag helt borta och kan inte prata tider och gissningar och skoja alls längre. Värkarna är på varandra hela tiden. Jag larmar efter Lena och tjuter att det gååår inte längre, det gör alldeles för ont! Lena höjer dosen på lustgasen. Det känns mer snurrigt och jag blir illamående men det gör fortfarande ondare och ondare för varje värk. Dessutom pressar det på neråt utan hejd.

Det har gått en timme sedan Lena kollade tappen ungefär och klockan är ca 5 på morgonen. Jag har inte ens varit vaken i 2 timmar. Hon vill kolla tappen igen och se hur mycket som hänt och om hon kan ta hål på hinnorna.

Jag har så ont så det inte går att beskriva med vanlig text. Lena förklarar att jag gärna hade fått ryggbedövning men i den här takten som jag far fram kommer jag inte ha det minsta nytta av den tyvärr. Hon stoppar in fingrarna för att kolla tappen mellan två värkar. "Oj, redan 5 cm" säger hon och ska precis ta hinnorna men då kommer en ny värk så hon tar ut fingrarna. Jag skriker som en stucken gris och sparkar och kvider. Ondaste värken hittills. Lena stoppar in fingrarna igen och blir smått chockad "vad sa jag nyss? Sa jag fem centimeter? Ja för nu är du öppen sju ...på EN värk". Hon låter uppriktigt imponerad och jag tjuter att jag vet ...det kändes att det gick åt två centimeter. Hinnorna tas och mitt i en ny värk forsar det ut mängder med vatten. Jag ser ut som tjejen ur exorcisten, spottar och fräser och skriker och viftar och sparkar med hela kroppen och spjärnar med benen så ryggen böjer sig i brygga nästan. Det gör fruktansvärt ont.

"Är jag öppen tio nu?" skriker jag och känner samtidigt att jag börjar närma mig krystvärk. "jag får krystvärk...krystvärkar nuuuu" ylar jag till Lena. Jag blir uppfläkt på sidan med det övre benet i ett gyn-stöd. Mathias blir placerad på en stol framför mitt ansikte. Han ser tagen ut. Visserligen hade jag förvarnat att jag är sådan som skriker och lever om när jag föder barn men detta var nog mer än han hade väntat sig. Dessutom var det ju så snabbt allt hände. Från hot om att bli hemskickad till att nu vara inne i krystläge. "Får jag krysta?" frågar jag. Lena säger att det finns en liten kant kvar men jag får krysta så tar hon kanten samtidigt med fingret.

Klockan är 05:18 när krystvärkarna börjar. Jag skriker som förut men blir tyst emellanåt då det blir effektivare krystning om man stänger inne allt. Jag tar i så jag förmodligen blir helt blå och mellan värkarna så lipar jag av smärta och skriker åt barnmorskan och undersköterskan att ta ut honom. "Dra ut honom det gör sååååå ooooooooooooooooooont" och den klassiska "Det gåååååååår inte". Lustgasen tycks inte hjälpa alls men jag andas i den ändå för säkerhets skull.

"Här kommer det ett huvud, det är en långhårig en, mörk" säger sköterskan. "VA?! Utropar jag chockad. "Var kom den ifrån??!" Jag hade ju väntat mig en ljus och hårlös bebis! "Kolla efter om det är sant" säger jag storögt och chockad till Mathias och sen kommer nästa värk. Då kommer huvudet ut och någon börjar skrika. Till min förvåning är det inte jag ...det är Alvin. "Vad säger du?" frågar Barnmorskan det utstickande huvudet som piper och skriker. "Han ...han skriker" Säger jag till Mathias. Mathias ser tagen ut. Det är något groteskt över en kropp som har ett skrikande huvud i var ände...

"Ja, gubben mamma ska få ut dig, jag måste bara få en värk först" ropar jag till min son och då kommer nästa värk. Jag tar i så jag tror att hela jag ska explodera. Har aldrig känt sådan smärta förr. Så kommer axlarna ut och jag drar sedan en suck av lättnad medan resten av kroppen bokstavligen glider ut helt smärtfritt.

Klockan är 05:22 när Alvin kommer ut och läggs på min mage, fyra minuters krystvärkar blev det totalt. Jag lipar över chocken. Herreguuuud vad han är FIN säger jag till Mathias och menar det med hela hjärtat. Aldrig förr har jag sett en så söt bebis! Mathias hälsar på sin son. Det är över. Han är ute!


Stolt mamma

Två minuter efter Alvin kommer hans lilla hus. Moderkaka och hinnor. Det är ingen liten historia. Barnmorskan frågar om jag vill se, det vill jag. "Ja, om jag orkar lyfta den, det var ett rejält paket".


Bebis med föräldrar och barnmorska och undersköterska.

Sen blir jag kollad om jag spruckit något. Det enda var lite skrapsår på blygdläpparna vilket behövde några stygn. Mitt eget förslag var att de kunde plocka bort dem istället men barnmorskan skrattade bara och sa att det nog fick bli några stygn. Fick andas lustgas och blev sprayad med bedövningsspray innan. Lustgasen kändes mycket mer nu än tidigare. Nästan lite småtrevligt.

Va liten han är säger jag om bebisen på mitt bröst. Han kan ju knappt vara 4 kg och jättekort måste han vara för han är fet ju. Mathias hade innan gissat på 4700 och jag på 4315 så han säger "ja ...du vann" till mig. Vi är överens om att min gissning måste ligga närmst.

Vi blir lämnade ensamma och jag provar att amma lite. Alvin fattar grejen direkt, precis som storebror gjorde. Fint tag. Jag börjar känna mig svag och yr och ringer efter personal. Är väldigt nyfiken på vikten på Alvin också.


Första amningen

Det blir mycket väntan och ensamtid. Vi verkar vara mitt i skiftbyte så det kommer olika personal. "Min" barnmorska och undersköterska kommer in och säger hejdå och ger beröm och allt sådant. Sen kommer det in nya tjejer som hjälper mig att kissa, kollar blodtrycket och mäter Alvin.


Lille klimpen blir vägd och mätt.

4680 gram och 54 cm meddelar Mathias stolt eftersom han är med vid vågen. Bara 20 gram från hans gissning på 4700 gram. Så det visade sig vara så att Mathias, och inte jag, vann gissningen. Själv ligger jag helt utslagen i sängen. Mathias klär på Alvin och gosar med honom medan jag får hjälp med mitt. Blir klämd på magen och sådant. Jag har rejält ont i underlivet. Känns som om jag blivit våldtagen i röven av en långtradare med dubbdäck. Har lite svårt att fatta att det är över. Allt gick så jäkla fort ju!


Hungrigare än efter en förlossning kan man inte bli. Tyvärr är det sämre med aptiten.

Vi får fika och äter detta medan vi beundrar vårt vackra barn. Herregud vilken upplevelse! Äntligen är han här! Välkommen underbara efterlängtade lilla unge, vi älskar dig hejdlöst!

Mamma 070708