När Lillan fick en lillasyster

Fredagen 10 oktober 2003, vecka 41+2.

Gick och lade oss som vanligt till natten med tanken att det ändå inget händer denna natt heller, hade redan gett upp hoppet - "den kommer väl aldrig ut". Men den natten skulle bli annorlunda.

Kl 0:30 vaknade jag av ett knäpp. Vad var det? Var det vattnet? Hade hört att det kunde höras ett knäpp när vattnet gick. Men jag kände inget vått. Gick ändå upp på toa ifall att. Satt där en lång stund, inget hände. Gick tillbaka till sovrummet men stannade i dörröppningen. En instinkt sa mig att något var annorlunda. Gick tillbaka till toa. Satt igen en lång stund. Ingenting. Hade säkert drömt allt, tänkte jag och gick tillbaka till sängen. Lade mig på vänster sida och försökte somna om.

Kl 0:37 kom en sammandragning, inte starkare än alla de förvärkar jag haft under veckan innan, men nu kände jag en bubbla i slidan och så började det pumpa ut vatten. Jag tryckte en handduk mot underlivet, den hade jag bredvid sängen (beredd på allt, hehe) och bultade min man på armen "nu gick vattnet!" och sprang till toa. Vattnet var klart, lite gulaktigt.

Min man var yrvaken, men sa "äntligen" och ringde min mamma som skulle komma som barnvakt. Sedan kokade han kaffe. Jag klädde på mig, kokade te, bredde några smörgåsar, så packade vi det sista i väskan och min man bytte lakan.

Jag ringde till BB och pratade med barnmorskan Merja. Hon sa att vi kunde komma in genast om vi ville, men senast på morgonen halv åtta. Men värkarna började och de kom genast med 3-4 minuters mellanrum, så vi beslöt oss för att åka.

Kl 1:05 kom min mamma i bara nattlinnet. Jag åt mina smörgåsar i godan ro.

Kl 1:20 startade vi mot sjukhuset. I bilen kom värkarna med 3 minuters mellanrum. Min man ville köra fort, men jag sa att vi nog hinner, ville komma fram med livet i behåll.

När vi parkerat bilen gick jag framåtböjd med ena handen mellan benen, för det rann vatten hela tiden. Hade en binda på, ville att den skulle fånga upp det. Den var dock drypande våt.

När barnmorskan Merja tog emot oss och hörde hur tätt värkarna kom, fick vi direkt gå in i förlossningssalen. Jag fick sjukhusets kläder och nättrosor, gick på wc och sedan fick jag lägga mig på höger sida i den vanliga sängen. Där blev jag kopplad till CTG:n. Värkarna hade lite stannat av, men det hade jag hört kan hända när man kommer i "trygga händer".

Kl 1:55 gick värkarna upp till 67-70% på skalan, sa min man som också förra förlossning roade sig med att kolla det. Han lade sig bakom mig i sängen för att massera min korsrygg under värkarna, men somnade och det blev inte så mycket massage. Jag brydde mig inte. Jag tog lustgas och drack saft som vi fick i en kanna.

Kl 2:30 då Merja kopplade bort mig från CTG:n var jag 3 cm öppen. Då hon kände efter, forsade så mycket fostervatten ut att jag måste få ett helt nytt ombyte kläder, hihi.

Merja föreslog att jag skulle duscha, så jag satte mig i duschen på den stora förlossningsbollen och gungade med höfterna för att det skulle öppnas mera. Ville att det skulle gå fortare än förra gången, då det tog verkligt lång tid. Under själva värkarna riktade jag den varma duschstrålen mot magen och ryggen. Drack mera saft.

Ca kl 3 ville jag tillbaka till förlossningssalen och lustgasen. Där gick jag först omkring i rummet, hängde runt min mans hals under värkarna. Då kände jag behov av nr två. Tänkte att hur skulle det gå med alla dessa värkar, men det gick fint. Hoppades att jag nu inte skulle släppa på förlossningssängen som förra gången... Även om det är en vanlig händelse som barnmorskor ser alla dagar. Men ändå!

Jag tog lustgas och min man masserade min korsrygg. Merja kom in i rummet kl 3:20 och ville kolla hur mycket jag öppnat mig. 4 cm. Hon ville igen koppla mig till CTG:n. Värkarna var så starka att jag började kvida, CTG:n registrerade inte ens dem. Jag hatade att ligga ner, ville upp, men fast var jag... Min man höll en varm havrepåse mot min korsrygg och somnade. Vad passande, då...

Kl 4 kom Merja in, jag hade sagt att min man skulle ringa på klockan efter henne, för nu skulle jag upp! Förstod inte varför hon ville ha mig kopplad hela tiden. Först satt jag på sängen och lutade mig bakåt, tänkte på att det bättre hjälper huvudet att tränga ner i förlossningskanalen. Samtidigt hängde jag runt hans hals, där han satt bakom mig och masserade min korsrygg. Jag tittade på klockan och undrade hur jag skulle orka så länge till. Jag tyckte det gick så långsamt framåt och vi spekulerade att babyn skulle födas ca kl 9.

Sedan måste jag stiga upp, så jag stod på golvet och lutade mig framåt mot saccosäcken som låg på sängen. Min man masserade min korsrygg och jag tog lustgas. Och när jag inte gjorde det, tog han, för han ville se om den gav honom samma effekt som Uncle Benny i Lethal Weapon 4...

Kl 4:30 ville Merja igen kolla CTG:n, men jag ville inte ligga ner längre, så hon sa att hon skulle lägga en skalpelelektrod. Först kollade hon hur öppen jag var. Bara 6 cm...

Kl 5 satte hon i elektroden, var det något så obehagligt med allt mina värkar. De tog ordentligt fart i och med att hon var och "rörde om" vid livmodermunnen. De höll i i ett, jag skrek och kved, för jag hade knappt någon paus emellan. Hon frågade hur värkarna kändes och jag sa att det tryckte neråt, som om babyn ville komma. Hon trodde det berodde på att hon varit där och "irriterat". Hon frågade om jag ville ha någon spruta, minns inte vad det hette, började på T, och jag tackade ja. Men när hon kom så långt som till dörren skrek jag till och hon kom tillbaka. Hon kollade CTG:n, och rynkade pannan då hon såg på värkintensiteten, sa min man. Jag sa att det kändes som om babyn ville komma ut. Hon kände efter och sa "jag tror er baby vill komma nu".

Kl 5:15 kallade hon på barnsköterskan och jag kände hur kroppen ville krysta. Vågade inte, dumkloka jag som läst så mycket och visste att man inte får krysta innan man får lov, haha. Magen gick i vågor och jag flämtade. Jag andades lustgas ännu, bad min man hålla den åt mig (klokt... hehe), när jag inte ville ha längre tog jag bort den och han satte den tillbaka, jag tog och slängde den så det ekade i väggen...

Till slut tvingade min kropp mig att krysta. Det gjorde så ont att jag skrek rakt ut "jag vill dööööööö!!" Min man var bakom mig och torkade min panna med en fuktig handduk. Trodde det var mycket kvar eftersom jag krystade så länge då min första dotter föddes, men under andra värken krystade jag huvudet halvvägs ut. Då sa Merja att det gick fint och att det var en baby med långt mörkt hår och att det endast var en värk kvar så skulle allt vara över. Det var det. Hon kom ut med högra handen på kinden. Jag sprack väldigt lite och fick sy ett par-tre stygn.

Kl 5:23 lyftes vår dotter Jennie på mitt bröst. 4150 g och 52 cm lång. Bf+9.

Jag fick en spruta i sidan så moderkakan skulle komma ut, den var hel och fin, det kändes knappt när den kom. Jag fick fyra eller fem stygn och mådde som en prinsessa. Vilken snabb förlossning! Det tog ett dygn innan jag fattade att det verkligen var över. Nu hade Rebecca 2,5 år fått en lillasyster, som precis som storasyster fick ha en von Rosen-skena i några veckor pga höftledsluxation.