Loke - 061224

Allt började egentligen veckan innan julafton. Hade fått mer och mer sammandragningar och förvärkar...

Den 22/12 fick jag en teckenblödning. Ringde in till förlossningen och de bad mig avvakta tills jag fick värkar som var någorlunda regelbundna, då skulle jag ringa igen. Några timmar senare vid 23-tiden släppte slemproppen rejält med blodstrimmor i. Hade lite innan fått värkar som kom med 10-20 min mellanrum men de hade gett sig. Hade sagt till sambon att det inte blir nån bebbe i jul... Vi gick och la oss vid 01-tiden, då hade jag svaga värkar som kom och gick. Kom aldrig till ro och vaknade till 03:30 av en värk som kändes rejält. 10 min senare kom en till och då förstod jag att det var på gång. Väckte sambon (så gott det gick) och sa att vi nog ska åka in nu... Ringde förlossningen och de sa att vi var välkomna om vi inte ville vänta hemma, iom att vi bor 30 min från BB. Sprang och packade det sista i BB-väskan och åkte iväg.

kl. 05:00 var vi inskrivna och klara på förlossningen och CTG:n satt på magen. Värkarna låg på var 7:e minut i början. Fick testa badkaret som smärtlindring och det funkade fint. Satt där och jäste en timme, värkarna hade kommit till var 5-6:e minut. Fick en kontroll, men det gick inte att känna tappen, den hade åkt bakåt, så vi fick vänta lite... Gick iväg till patienthotellet vid 9 för att få i oss lite frukost. Var inte så kul att sitta där med värkar och se bäbisvagn efter vagn komma med stolta föräldrar. Fick i mig lite iaf och vi knallade tillbaka.

Kollade tappen igen vid 10 och då hade jag redan öppnat mig 5 cm. Barnmorskorna sa att det var fint och vi trodde det skulle gå snabbt. Gick fram och tillbaka i korridoren, duschade lite, kollade på TV:n och satt och väntade... och väntade... Värkarna kom rätt ofta och nästa koll kom vid 13-tiden. Då sa hon att jag bara öppnat mig 1 cm till, men jag försökte hålla hoppet uppe. Testade lustgasen, men blev så yr och illamående att jag lät bli den.

Nästa koll var vid 16-tiden och då sa hon orden jag skulle hata henne för senare: Nej det har inte hänt så mycket. Jag hade inte öppnat mig mer än 1 cm på 6-7 timmar! Sambon köpte blommor åt mig och försökte muntra upp mig, men jag kände hopplösheten komma. I mitt huvud skulle bebis redan vara ute nu. Värkarna var täta, bara det att de gjorde ingen nytta. Kl. 17 bestämde jag mig för att det fick vara nog och bad om EDA:n. Fick värkstimulerande dropp samtidigt som skulle sätta fart på det hela. EDA:n funkade finfint och jag kunde somna en liten stund. Kände knappt av värkarna alls nu.

Efter att ha sovit, samlat mig och fått i mig lite pannkakor kände jag hur värkarna ändrade sig. De ökade droppet succesivt, började med 10ml och slutade på runt 80-90. Jag kände mig toanödig och det tryckte på. Bm sa att det var ett gott tecken, men jag ville ju på toa Kl. 23 på kvällen började krystvärkarna komma. Bm sa att jag skulle trycka om det hjälpte, men jag tror jag tryckte fel i början. Låg på sidan, men fick ingen kraft. De sa åt mig att lägga mig på rygg och ta tag i handtagen på sidorna. Jag försökte trycka, men fick panik när värkarna kom. Fick testa lustgasen igen, men fick fortfarande panik av hur yr jag blev. Fick inte in tekniken.

Runt 23:30 hade benstöden kommit upp och jag tryckte på. Sambon stod vid min sida och såg till att jag inte böjde huvudet bakåt. Barnmorskan kom och gick och jag kollade på klockan och insåg att lillen tänker komma ut på julafton. De sa hela tiden att jag var duktig, att det gick framåt, men jag kände hur bebisen lekte jojo i mig, åkte tillbaka efter att jag krystat. Runt midnatt kunde man se huvudet, lite senare kunde sambon se det. Han frågade om jag ville veta hårfärgen - det var mörkt (vi trodde på blond). Jag tyckte de upprepade sig hela tiden "nu är det inte långt kvar", "nu ser man huvudet", "nu händer det saker" och varje minut kändes som ett år.

Runt 00:45 kände jag hur huvudet började komma ut. Det sprängde till och jag försökte trycka hårdare och längre för att slippa jojo-effekten när det nu gjorde som ondast. Sambon var uppe i extas, sa "Näsan ligger ju neråt", "man ser öronen snart" och barnmorskan och undersköterskan upprepade "NU är det spännande!" och hejade på så gott de kunde. Jag låg i min egna lilla värld...

Så kände jag hur trycket började släppa, det sprängde till lite mer och så släppte allt. Sambons första ord var "Jag ser snoppen - det är en pojke!" och vi grät rätt fint båda två. Så kom Loke upp på mig mage och 1000 olika känslor gick genom kroppen. Jag var lättad, stolt över mig själv och sambon och så otroligt utmattad. Sambon klippte navelsträngen och Loke sökte bröstet. Amningen fungerade direkt, även om det gjorde ondare än jag trott.

Fick duscha och jag var så stolt när undersköterskan sa att hon skulle vara barnvakt åt oss. Barnvakt! Vi är föräldrar! Duschade och sambon höll mig sällskap. Fick fikat och ringde först farmor, sen mormor och berättade nyheten. Somnade gott vid 04-tiden - stolta och utmattade.

Den här julen blir svår att toppa nästa år!