Tuva, en intensiv förlossning utan smärtlindring

Natten till den 9/12 hade jag svårt att sova. Låg och tänkte på hur gärna jag ville ha ut bebis nu och lära känna den lilla filuren men att det väl som vanligt inte skulle hända något under natten. Jag hade inte ens kommit fram till beräknat datum (11/12-08) men var trött på att vara gravid och det kändes redan som om jag var på övertid. Gick upp på toaletten ett antal gånger precis som vanligt. När jag lagt mig isängen efter ett av besöken så kände/hörde jag hur det knäppte till. Låg och funderade på om det kunde varit vattnet som gick, hade läst att det kunde låta/kännas när hinnan sprack. Men kände inget vatten, skulle jag orka ställa mig upp igen när jag precis lagt mig ner? Insåg att det var lika bra annars skulle jag aldrig kunna somna. Visst var det vattnet, det rann och jag tog några snabba steg till toaletten.

Väckte Björn för att berätta läget och han blev lika pirrig som jag kände mig. Började känna av svaga värkar, ungefär som förvärkarna jag haft under en lägre period, lite ondare bara. Ringde till förlossningen och fick en tid för kontroll om värkarna inte satt fart ordentligt. Blev inte mycket sömn för min del, var för nervös och förväntansfull.

När klockan började närma sig 10, vilket var tiden vi fått för kontroll av vattenavgången, ringde jag in och avbokade den. Hade fortfarande oregelbundna inte speciellt onda värkar men ville vänta in dem lite.
Vid tre åkte vi ändå in till specialistmödravården för en koll för att fastställa vattenavgång (när vattnet har gått sätts man igång inom några dygn pga infektionsrisken). Läkaren kunde inte fastställa att vattnet gått eftersom slemproppen släppt och allt som rann var slemblandat. Inte mig emot, ville inte sättas igång utan ville att det skulle sätta igång själv. Ville bara se så att allt var bra med liten i magen och det var det, ctg-kurvan var fin.

Vi åkte hem och vid åtta tiden började värkarna göra riktigt ont. Stod på knä med armarna på en pall och försökte andas mig igenom värkarna. Det gjorde ont och Björn värmde vetekudden och masserade. Värkarna kom ganska sällan  7-10min mellan dem men de blev allt intensivare. Vid halv tio vrålade jag till Björn att nu vill jag in till förlossningen, jag skiter i deras jäkla regel om 3min mellan värkarna. Jag vill dit NU.

Så mellan två värkar ringer jag in till förlossningen. Berättar att jag har värjar med 7-10min mellanrum men att jag har ont och vill in. Hon svarar att det är bättre att jag stannar hemma eftersom jag inte befinner mig i förlossning än utan bara har förvärkar eftersom de kommer så sällan. Säger då att om detta inte är riktiga värkar så kommer jag aldrig att klara en förlossning. Jag vill komma in på en koll för att se om nått hänt, ni kan skicka hem mig igen om det inte är igång. Fick svaret att jag kunde komma in på en koll men att jag skulle snabba mig in nu innan klockan blir för mycket, de har så mycket att göra på nätterna. Med andra ord ville de ha rummet till någon som verkligen skulle föda barn...

Vi kom in vid 22 och lämnade väskan med alla prylar i bilen eftersom vi var beredda på att åka hem igen. Fick ett rum och en barnmorska kom in och satte CTG på magen för att kolla hjärtljuden och värkarna. Satt med det i ca 30 min och undertiden frågade bm:an om jag hade några speciella önskemål ang förlossningen. Sa att jag helst inte ville ha EDA eftersom jag ville slippa värkestimulerande dropp. Annars ville jag ta det som det kommer. Fick hjälp att fokusera på andningen av barnmorskan och Björn. Björn var kanon, hjälpte och stöttade.

Efter kurvan var det dags att se om värkarna gjort någon nytta. Var grymt nervös inför undersökningen! Här har det skett massor sa barnmorskan, tappen är helt utplånad det var mjukt och mohet och jag var öppen 4-5cm. Woho värkarna var riktiga och de gjorde nytta! Frågade om vi skulle få åka hem och fick svaret att nej, här ska det födas barn :). Björn fick springa ner och hämta väskan med alla prylar.

Nu gjorde värkarna fruktansvärt ont! Lustgasen gav jag upp efter två halvhjärtade försök, klarade inte av masken. Jag stod upp lutad mot gåstol och vaggade med höfterna då jag läst att det ska hjälpa barnet att sjunka ner. Barnmorskan (som var kanon) frågade om jag var säker på att jag inte ville ha EDA? Hon hörde hur ont jag hade och EDA var det enda hon hade att erbjuda eftersom jag inte ville ha lustgasen. Nu kunde jag tänka mig EDA, i alla fall om jag skulle ha denna smärtan i flera timmar till.

Innan hon beställde EDA:n ville hon se om nått hänt på den halvtimmen som gått eftersom värkarna var så intensiva. Jag var öppen 7,5cm och bebisen var nersjunken och redo. Ojdå här går det undan sa barnmorskan, bra att du stått upp och gått omkring. Medan hon kände fick jag två värkar och på dem öppnade jag mig helt, 10cm. Tog sen ett tag innan krystvärkarna kom igång, kroppen laddade. Efter var värk kollades liten i magens hjärtljud och de var bra igenom hela förlossningen.  Han andas och få nya krafter innan krytvärkarna började och det behövdes!

Krystvärkarna i sig gjorde inte ont men att trycka ut bebisen gjorde desto ondare. Det spände och ja gjorde helt enkelt förjäkla ont. Fegade lite och barnmorskan fick mig att sluta med det och verkligen ta i. Skrek att det kändes som att skita ut ett bowlingklot. Barnmorskan sa att bebisen har hår, vill du känna? Det ville jag inte. Hon frågade Björn om han ville se, nej det vill han inte svarade vi bägge ;). Under de två sista krystningarna fick jag nästan panik, ondast gjorde det när huvudet var ute och jag väntade på nästa värk. Barnmorskan fick mig lugn(are) med orden, snart får du träffa bebisen, fokusera Katja!

Med en sista krystning var bebisen ute och fick upp liten på min mage. Helt otroligt! Björn grät och jag var lättad. Lättad över att det onda var över och ännu mer lättad över att liten skrek och verkade må bra. Underbara lilla bebis, vårt lilla mirakel. Frågade om barnmorskan som gjort rutinultraljudet hade haft rätt ang kön, hade vi fått en liten flicka? Fick titta efter tillsammans med Björn och ja, vi hade fått en dotter!! Underbara Tuva.

Björn klippte navelsträngen med darriga händer och jag fick krysta ut moderkakan som gled ut snabbt och lätt. Sprack tyvärr en del så det blev några stygn men låg och tittade på underverket och pratade med Björn undertiden. Ondast gjorde det att få bedövningen men jag antar att det hade gjort ondare om hon sytt utan ;)

Vår dotter föddes den 10/12 -08 00.58, en dag innan BF. Öppningsskedet från 4cm till 10 gick otroligt fort och var väldigt intensivt, tur att vi åkte in på den där kollen... ibland ska man strunta i vad andra säger och lyssna på sin kropp!