När lillan kom till jorden....

Klockan 04.30 fredagen den 22 september vaknar jag av att det blir lite blött mellan benen, föser mig ur sängen o in i badrummet. Kommer inget mer, så jag tror jag läckt urin. Så jag går o lägger mig igen. Peter åker till jobbet. Det fortsätter o läcka o efter en stunds analyserande av vart ifrån det kommer så kommer jag fram till att det är FOSTERVATTEN!!!! :-o

Jag har inga värkar. Jag ringer till förlossningen o får en tid för kontroll kl 10.30. Det verkar på henne jag pratar med som om hon inte riktigt tror mig. Att jag bara är en nojjig 1:a gångs föderska. Peter kommer hem o vi åker. 
Blir kopplad till en CTG, inga värkar o hjärtljuden normala. Blir undersökt o det är helt klart vattenavgång. Jag har högt blodtryck, o förhöjt värde av protein i urinen. Eftersom jag inte har några värkar så åker vi hem, o vi ska ringa på söndagen för en tid för igångsättning om inget hänt innan.

Jag tror då att det inte kommer hända nåt mer innan söndagen så vi blåser inte av den planerade födelsedagsmiddagen som vi ska ha på kvällen. Pappa med sambo är redan på väg med buss de 13 milen de har att åka. De skulle hjälpa till med maten.

Jag har börjat få lite sammandragningar, men inga regelbundna eller ihållande. Kl 15.30 ändrar de karaktär o jag blöder lite. Ringer in till förlossningen hon säger att det är normalt. Bara o vänta in de riktiga värkarna o och när jag har 4 värkar på 10 min o de är minst 1 min långa så är det dags att ringa igen. Värkarna är inte så långa men de kommer ofta. Jag vankar fram o tillbaka i lägenheten o andas. Peter åker iväg o ska köpa smör, blir borta 1 timme. Pappa blir blekare o blekare, hans sambo lagar mat o syrran med familj är på väg.

Jag kom med det mycket passande uttalandet “ det känns som om det är något som ska komma ut” när jag skulle beskriva hur det kändes. Jag ville sitta på toan rätt ofta i det skedet så Peter får för sig att han ska ner till tvättstugan o gå på toa mitt i kaoset. *hihi* Kl 18 så blöder jag igen så vi ringer, då har jag för ont för att kunna prata själv. Peter pratar, det finns ingen plats på SÖS. Hon ska kolla vart vi kan få plats o ringa tillbaka om en stund. Jag står i duschen o försöker lindra smärtan. Min systerson 13 år klockar värkarna samtidigt som Peter försöker trösta mig. En timme senare ringer hon från förlossningen o säger att vi får komma in om en timme. Trots att min värkar inte är så långa.

Jag fortsätter duscha tills det är dags att åka. Väskorna är packade o klara. Men jag börjar bråka om en filt som ligger i tvättmaskinen. Hade börjat tvätta under eftermiddagen till allas tysta förvåning. *Öh SKA hon tvätta nu??* Jag vill ha med mig nåt som ska påminna mig om varför jag ligger där o har ont ifall modet sviker. Får med mig elefantnallen som spelar tillslut i alla fall. Vi åker vår bil, syrrans kille kör, syrran åker med. På den kvarten det tog att åka hinner jag skälla på syrrans kille för att han kör för fort, då han körde 40 km/h och sen vid ett rödlyse mitt i en värk så säger han tyvärr så måste jag åka nu. O jag tror han pratar med de andra bilarna så jag gastar. - “Kör inte mot rött“. Det har ju så klart blivit grönt. När vi kommer fram så skojjar han till det o säger att han ska föda barn i porttelefonen, o jag ropar ut -”Nej! Det är JAG som ska det” Vi stapplar in o vinkar hej då till syrran o hennes kille... Kl är 19.45

Hon som möter oss där nere säger när jag berättat hur jag haft det, - “ja, vissa kan ha det väldigt jobbigt under latensfasen” Tankarna som snurrar i både mitt o Peters huvud är: Hur ska jag orka, om det här bara är början.
 
Väl uppe på förlossningen så blir vi visade till ett rum, BM o USKan presenterar sig, jag klär av mig o får lanstingets snygga kläder på mig, CTG-kopplas. Peter rotar igen väskorna 200 ggr på jakt efter sitt snus. Som han glömt!! Jag blir undersökt o det visar sig att jag är öppen 8 cm redan. Då får vi höra - “Du har haft det väldigt jobbigt hemma va??” Öh ja!! Vi ville ju åka in redan vid 16... Hmmm! Jag får lustgas o BM frågar om jag vill ha Epidural, tänkte först avstå, nu när jag ändå kommit så här långt utan men hon sa att jag nog behövde vila att EDA skulle hjälpa mig. Så de börjar förberedelserna o kallar på narkosläkaren som inte kommer... En halvtimme senare så kallar de på honom igen. Jag försöker förstå CTG maskinen, den verkar inte funka, när jag har en värk så syns det inte. Försöker titta på den för att andas rätt i lustgasen. Peter lyckas sätta sig för displayen hela tiden o jag skäller på honom. Hjärtljuden tas från en skalpelektrod på huvudet på bebisen.
 

Kl 21.15 byter de skift. En ny USK kommer o presenterar sig. Hon säger att jag har tur för jag ska få Totte som BM. Öhh Totte är inte det ett killnamn. Jo då, jag fick så klart SÖS enda manliga BM. Hann inte fundera så mycket över det. Verkade lite läskigt men han var jätte duktig o vi båda kände stort förtroende för honom på en gång. Så kommer narkosläkaren. Jag väljer att få EDA sittandes, USK säger åt mig att jag inte får röra mig. Jag blir rädd att jag inte ska hinna andas lustgas innan nästa värk kommer o råka röra på mig. Så jag andas hela tiden, o jag andas o andas. Tills hon säger - “Du andas bara när du har en värk va??” :-) EDAn börjar värka. Jag vilar o dricker saft soppa. Jag måste försöka kissa, men kommer tillbaka utan att lyckats, fanns inget i blåsan trodde jag. Jag tappas på 325 ml. *hehe* Skalpelektroden på bebisens huvud lossnar så det ser ut som om hjärtljuden försvinner, vi ringer o de kommer o sätter en ny. Vid 23.45 så gör dom en koll. Värkarna är ineffektiva o värkstimulerande dropp sätts. Jag ligger på sidan med ena benet i benstödet för att barnet ska kunna tränga ner bättre. Jag böjar känna att det trycker på neråt. Börjar även känna värkarna igen, EDAn börjar släppa o de fyller på lite, jag andas mer lustgas. Vi väntar på krystvärkarna, Peter får kika in o ser en hårig hjässa, snart vill hon komma ut.

Kl 01.00 sätter krystvärkarna igång, Peter peppar o matar mig med vatten mellan värkarna, jag kämpar o kämpar. Tänker att hon måste ju ut, ju fortare desto bättre. Jag ligger i först i gynställning utan benstöd, men efter ett tag sätter de på benstöden. De tappar mig på ytterligare 350 ml urin. Totte hjälper mig att krysta på rätt ställe, 3 krystningar vid varje värk, o peppar mig genom att berätta hur bra det går o hur duktig jag är. Peter peppar o tröstar mig kallar mig hans bebismaskin, vilket jag inte riktigt tycker i detta läge.
-Bebismaskin jo pyttsan!!! Jag ser USKan förbereda våra armband, då känns det väldigt nära. Tillslut säger Totte stopp vid 2:a krysten, för att jag inte skulle spricka så mycket, jag trodde jag skulle svimma, kändes som att jag hade en fotboll med tänder som satt fast i “hålet”, det brände o gjorde fruktansvärt ont, de längsta minuterna i mitt liv, men jag visste att det var nära nu. Sen kom en värk igen, o jag tog i så jag blev alldeles blå o ut kom huvudet, sen kom resten av bara farten o jag hade min lilla skatt på magen. Kl 01.55. En fin flicka framföds i framstupa kronbjudning. Tydligen hade hon navelsträngen ett varv hårt om halsen men allt gick bra, hon var lite blå när hon kom ut o fick 9 “poäng” på APGAR. Efter 5 min fick hon 10. Peter blev rädd när det tog ett tag innan hon började andas, USKan blåste på henne o klappade henne över bröstet. Jag reagerade inte på det, det brukar tydligen va så. Jag minns knappt att jag krystade ut moderkakan, Totte visade upp den “livets träd”. Den var hel, jag hade förlorat 350 ml blod, spruckit lite mellangården fick sy ett stygn, men jag hade bara ögon för vår nya lilla familjemedlem så jag märkte knapp något av allt det där. Räknar tår o fingrar... Vi fick våra armband o jag skulle komma ihåg fyra siffror. Vi bestämmer oss för att det är Engla vår förstfödda dotter ska heta.

Efter en stund ska hon undersökas, Totte väger, mäter o kollar allmänstatus. 2950 cm o 49 cm lång, 34 cm i huvudmått. Jag tittar på från sängen o Peter står bredvid o småpratar med Totte. Enlga får på sig blöja o kläder. In kommer brickan med fika, vi ska äta o Engla med. Jag försöker ligg-amma henne med “fel” tutte, hmmm vet inte riktigt hur jag tänkte,  USKan säger att det nog går lättare med andra tutten. Hi hi. Sen ska jag in i duschen, Peter håller Engla o lämnas ensam i rummet. Hon börjar skrika men hittar handen att tutta på... Kl 04.30 så åker vi upp till BB. Jag åker rullstol med Engla i famnen.
 

Väl uppe på BB så försöker vi sova men det går ju så klart inte. Vi har ju Engla att titta på. Hon sover o sover, vi börjar undra när man ska byta blöja. ? Peter vill byta, jag håller stenhårt på att det kommer en BM o visar oss första gången. (Ringer inte ens på klockan för att fråga utan väntar snällt, Engla sover ju ändå) Vi 09.30 kommer en BM in o presenterar sig, Peter frågar hur ofta man ska byta osv. - Ja ha ni har inte bytt ännu då är det nog dax... Hi hi Vi får besök av hela min familj under lördagen. Enlga bara sover och sover.

Vi fick höra att när hon är 1 dygn så måste hon börja äta om hon inte gjort det tidigare, o att vi ska ringa på klockan för att få hjälp att komma igång. Engla har bara småsnuttat lite då och då, inte visat något större intresse. Så kl 01.55 på minuten typ så ringer vi på klockan och vill ha hjälp att komma igång.  Vi får hjälp och Engla äter. Men allt kändes väldigt osäkert där på BB. Men spännande och helt otroligt fantastiskt!! :-p :-) *Lycka*