När Olivia kom till världen helt utan förvarning och inte som planerat (v39+0)

Allt skedde på en och samma dag tisdagen den 30 December 2008. Beräknad födsel var egentligen den 6:e Januari 2009 så jag var inte alls förberedd. Jag hade hört att nästan alla förstföderskor går över tiden så jag var mer inställd på att lilla Olivia skulle komma ut runt den 10:e-12:e Januari.

På måndagen gick jag upp från sängen vid 15-tiden, satt lite vid datorn, slappade i soffan och sen tittade vi på en film. Ingen som helst tanke på att något skulle hända inom en snar framtid. Klockan halv 11 gick sambon och lade sig för att sova eftersom han skulle jobba in nästa dag för att kunna ta ledigt den 2:a Januari istället. Jag gick och lade mig i ett annat rum vid 12-tiden. Sov mycket själv under senare delen av graviditeten pga att jag var så ljudkänslig och behövde extremt stor plats med 8 kuddar runt omkring mig för att hitta en någorlunda bra ställning.

Det gick inte sova. Jag låg nästan klarvaken i 2h i mörkret och undrade om jag skulle somna idag. Olivia var så väldigt aktiv i magen också. Hon hade inte varit så aktiv på flera veckor sen det blev så himla trångt i magen. Hur kunde hon vara så livlig just nu. Vad pågick därinne. Det gick absolut inte sova. Sedan gick jag upp på toaletten var 30:e minut. Kändes oftare än vanligt. Och vatten drack jag i mängder. Efter klockan 2 kände jag att jag började få någon ond sammandragning sådär lite då och då. Usch då nu blir det ännu svårare att somna tänkte jag. Jag låg vaken ännu 1h och gick på toaletten 2 gånger.

Nää det här går inte tänkte jag när klockan var ca kvart över 3, jag får tända lampan och läsa lite. Så jag läste ett kapitel om förlossning och hur man ska förbereda sig. Hade inte läst mycket alls om det tidigare så det var på tiden tänkte jag, eftersom bara var en vecka kvar till beräknad förlossning. Olivia var fortfarande som en cirkusartist därinne i magen. Ska hon aldrig sova tänkte jag. Vid 4 tiden kände jag att nu måste jag sova om jag ska orka gå upp och äta frukost klockan 8 med min sambo innan han åker till jobbet. Sedan hade jag tid hos läkaren och barnmorskan klockan 9. Jag tänkte förstås åka hem och lägga mig och sova direkt efter allt men jag behövde ju sömn. Men jag hade fortfarande onda mensvärkar, som jag trodde var sammandragningar. Och dom kom lite då och då. Jag kollade inte på klockan såklart, för varför skulle jag göra det. Det här är ju bara lite förvärkar eller sammandragningar tänkte jag.

Så lite över 4 tiden låg jag i mörkret igen. Men himlans vad jobbigt att ha dom här onda värkarna lite då och då. Det går ju inte sova, tänkte jag. Sedan gick jag på toa var 30:e minut också. Och så bäljade jag i mig vatten. Jag var ju så extremt torr i halsen. Halv 5 började jag fundera lite på om det var något skumt på G eftersom värkarna inte avtog direkt. Jag kollade lite på klockan och kom fram till att det kanske var ca 10 min mellan värkarna. Skumt! Nää jag får helt enkelt klocka dom, tänkte jag. Men jag försöker sova emellanåt. Vet inte hur jag kunde få en sån bra idé att sova emellan. Den lilla mikrosömnen behövdes verkligen senare. Så mellan 5 och 6 kollade jag klockan och det var bannemej 10 minuter mellan värkarna. Jag somnade några minuter faktisk och varje gång en värk kom vaknade jag och kollade klockan.Fem onda värkar på 1 h och jag andades mig igenom dom. Flåsade och gnydde nog lite, ajajaj. Tyckte lite synd om mig själv. Tänkte inte på att väcka sambon för det fanns ju ingen anledning. Jag var ju inte på G direkt tänkte jag. Men tanken slog mig att tänk om det är riktiga värkar. Äsch, jag viftade genast bort misstankarna. Jag hade ju aldrig varit med om det här förut, jag hade ju ingen aning om hur det skulle vara.

Det var ungefär samma regelbundenhet på värkarna mellan 6 och 7 tiden, ca 7-10 minuter. Det var bara det att jag fattade ännu inte att det var regelbundet. Hur trög får man vara. Men jag var ju himla trött och seg i huvudet också.Fast det var nog nästan bara 5 minuter emellan värkarna vid 10 i 7. Jag flåsade mig igenom dom. Det gjorde riktigt ont ju, herregud tänkte jag. Det här är ju inte riktigt klokt. Sen helt plötsligt kände jag att nu kommer något ur slidan. Hmm, tänk om det är vattnet som går. Jag tog mig upp ur sängen så fort jag kunde eftersom jag hört att vattnet kunde förstöra madrassen. Hann in på toaletten och torkade av mig det som runnit ut. Det var blod. Iiiiih, blev skitskraj. Sen kom det ännu mer. Tre papper med blod på. ÄLSKLING, det är blod på pappret, blod i toan skrek jag. Han skulle ändå vakna runt 7 så han var rätt lättväckt. Han kom genast upp. Tänk om hon dör, sa jag. Det är något fel. Hon rör sig inte en millimeter i magen. Då ploppade det ut en stor boll i toan. Röd blodig och något brunt där också. IIIIIh, jag blev helt skakis och nervös.Tänk om det är en moderkaksbit. Nu kanske hon inte får någon näring. HJÄLP! Sambon letade febrilt i böcker efter vaginal discharge och blodiga flytningar, men hittade ingenting. Men herregud, något måste det stå, skrek jag. Det kunde ju inte vara slemproppen för den ska ju vara genomskinlig hade både jag och sambon läst och hört.

Jag fick ringa in till förlossningen och fråga. Vi bor på Island också så jag pratade engelska men kunde knappt få fram orden ur munnen eftersom jag var så nervös. Dom tyckte förstås att jag skulle komma in så att dom fick undersöka underlivet och kolla att barnet mådde bra. Jag var ju i v39+0 också. Så det var bara att köra in. Jag glömde dock säga att jag hade värkar också. Jag var alldeles för nervös för att säga det och till sambon sa jag att jag hade haft onda sammandragningar hela morgonen. Hade andats mig igenom dom men sen tänkte vi inte mer på det. Han hade inte en tanke på att det var förlossning på G. Den var långt borta för honom. Jag plockade fram en t-shirt som jag tänkte ta med mig ifall det vart något, ja så jag kunde föda i den kanske tänkte jag lite snabbt. Men sen när inte sambon tog förlossningväskan så lade jag bara ifrån mig t-shirten på bänken. Fast jag sa, ska vi inte ta väskan. Nej, kanske inte sa jag. Men det verkar inte som sambon lyssnade på mig. Dumt! Jaja, jag började gå ner våra 4 trappor och vi körde in. Klockan var halv 8 ungefär.

Ajaj i bilen fick jag direkt en värk och det var himla jobbigt. Jag satt och andades mig igenom värken men sambon fattade fortfarande inte. Han var själv lite orolig för det här med blodet i toan. Han körde lungt på. Ajajaj vad ont det gör sa jag. Vi hade bara 5 minuter till förlossningen så jag hann inte få mer än en till värk när vi skulle gå ur bilen precis. Jag kan inte gååå, sa jag till sambon. Det går inte..ajajaj.. Så han gick in och hämtade en rullstol och körde in mig till förlossningen, hahahah. Tänka sig att vi fortfarande inte tänkte på att vi skulle ha barn om några timmar kanske.

När vi kom upp till förlossningen så fick jag genast gå in och sätta på mig CTG:n och så mätte dom också blodtrycket. Klockan var nu ca kvart i 8. Hjärtslagen såg bra ut så lilla Olivia mådde bra. Men hon rörde sig inte så mycket så jag fick sitta där i 45 minuter. Och under dessa 45 minuter kan jag säga att då kom det mängder av värkar, riktigt onda värkar nu också. Jag kramade sambons hand riktigt hårt medans jag andades igenom mig värkar och han kollade på mätvärdena från CTG:n och sa till när värkarna började avta. Ändå var han fortfarande inte inställd på barn. Vi hade ju suttit och mätt en vecka innan också pga att jag hade flimmer i ögat och huvudvärk då och det fanns misstanke om havandeskapsförgiftning. Då hade jag några sammandragningar som syntes på skärmen och då var det ju inte på gång. Sambon har sagt att han trodde att dom skulle sluta någon gång och hade ingen tanke på att vi skulle få barn samma dag. Han väntade bara på att dom skulle undersöka mig och se vad det var för blod som hade kommit.

Jag började äntligen fatta att snart ska vi ha barn. Jag var nog lite i förnekelse tillstånd innan jag satte på mig CTG:n. Men nu när jag hade så starka värkar förstod jag att det var på G. Jag sa till honom att det blir barn idag, herregud vi har ju ingenting med oss. INGENTING! Det går inte. Du måste åka hem och hämta allt så fort du kan. Du måste packa min väska och din egen. Sen mellan värkarna rabblade jag upp massa grejer han skulle ta med. Han fick skriva ner på en lapp alla kläder jag ville ha, schampoo, hygienartiklar, mat, snacks, musik etc. Jag hade ju inte ätit något sedan kvällen innan så jag kände mig ganska hungrig. Vi hade bara packat förlossningsväskan och den hade vi ens tagit med oss. Tänk om jag är öppen 5 cm redan när du ska åka sa jag, fy sjutton det går ju inte. Du kanske inte hinner tillbaka. Nää det är nog inte så långt men ändå, sa jag. Jag fick aldrig något riktigt svar från sambon. Han var nog i chocktillstånd. Han sa nu i efterhand att han hade bara tänkt att det här gå snart över. Ändå skrev han ner på lappar vad vi skulle packa. Och ändå glömde han morgonrocken och mysbyxorna som jag skulle ha efter förlossningen. Jag ringde till och med från förlossningsrummet senare och påminde om morgonrocken, för jag ville så gärna ha den på än gång.

När jag hade suttit i 45 min och mätt hjärtslag, rörelser och värkar så var klockan ungefär halv 9. Nu skulle dom undersöka underlivet. Jag gick på toaletten och det hade kommit mera blod. Det luktade verkligen mens. Den lukten hade jag inte känt på evigheter. Sedan undersökte hon mig och sa lite förvånat, jaa du är ju 5 cm öppen. Ni ska ha barn idag. Då hade sambon fortfarande tänkt att nää det går nog tillbaka, det drar nog ihop sig. Lustigt! Men jag antar att pappan ibland kanske inte fattar riktigt förrän barnet är ute.

Kära nån tänkte jag, det var som jag trodde. Ja, då ska jag bara skriva in er och se vilket rum som är ledigt att föda i, sa barnmorskan. Ojoj vi har ju ingenting med oss, sa jag igen. Ja, ni kan ju åka hem och hämta grejerna nu sa barnmorskan. Neej fy sjutton jag orkar inte åka någonstans, även om det är 5 minuter hem. Konstigt att föreslå det när jag är 5 cm öppen. Jaja, du får åka direkt och hämta grejerna sa jag till sambon. Åk nu! Först gick vi och tittade vilket rum jag skulle vara i och sedan åkte han iväg.

Jag satte mig i en Lazy boy fåtölj i förlossningsrummet och andades mig igenom varje värk. Många känslor drog igenom mig i denna stund. Tänk, nu kommer hon. Vi ska ha barn! OJojoj, det blev inte 2009. Vi får henne idag liksom, det är inte klokt. Ingen anar något alls så här en vecka för tidigt. Jag var ju bara i vecka 39+0. Jag ville berätta för någon så jag skickade ett sms till mamma och sa att jag var på G, att jag var 5 cm öppen.

Hon ringde genast upp och så pratade vi en stund. Fick 2 värkar under tiden som jag andades mig igenom. Hon hade blivit helt uppe i varv och ringde och berättade för syrran, kompisar och grannar att nu var det på G. Snart blir jag mormor igen. Jag skulle såklart höra av mig igen när allt var klart.

Sedan ringde jag och påminde sambon om morgonrocken och mobilladdaren. Sen tog det inte så lång tid innan han dök upp inne på förlossningsrummet. Äntligen, jag tyckte det tog lite för lång tid. Klockan var nog kvart över 9 när sambon var tillbaka. Då tog jag några tuggor på en macka och en pannkaksbit från gårdagen. Men jag hade inte så stor aptit som jag hade trott. Drack massa äpplejuice iallafall. Sen kom jag på att jag måste ju bajsa. Tänk om jag bajsar på mig annars under förlossningen. Guud vad pinsamt. Inte så långt senare kände jag mig bajsnödig. Skönt! Allt kom ut, lite jobbigt bara att få en värk på toaletten. Ajajaj säger jag. Sen tog jag en snabbdusch och så hällde vi upp ett bad som jag kunde sätta mig i. Det fanns ett stort badkar som jag kunde ligga i.

Klockan var nog kvart i 10 när jag gick ner i badet. Det var skönt. Klockan hann bli halv 11. Värkarna blev definitivt mer intensiva. Barnmorskan frågade om vattnet hade gått men nej då jag hade inte känt nåt vatten komma. Nää då får vi kanske ta hål på fosterhinnorna sen sa hon. Men hon sa att hon går ut en stund och det var bara att trycka på knappen när jag vill ha tillbaka henne igen. Hon tyckte vi kunde kolla hur öppen jag var igen om 1,5-2 h sådär har jag för mig. Precis när hon hade gått så kände jag att det började rinna mellan benen. Kunde det vara mera blod som rann, för det hade ju runnit lite då och då den senaste tiden. Nää det måste nog vara vattnet sa jag till sambon. Det kom en riktig stark värk i samband med att det rann. Jag kunde knappt slappna av. Jag spände mig i badkaret men försökte verkligen slappan av och andas. Det var himla svårt. Sen inte långt efter, kändes som en minut eller så kom en lika stark värk till och det rann ännu mer. Och ännu en till efter det och det rann ännu mer. Neej det här går inte, jag ringde in barnmorskan igen och när hon kom sa jag att det här går inte, det gör satans ont. Vattner rann ut i badet också tror jag. Och då kom en värk till och det sista rann ut tror jag. Hon såg att det gjorde mer ont nu tror jag för nu vill hon kolla hur öppen jag var helt plötsligt. Nej usch det vill jag inte. Vill inte gå upp ur badet. Jag måste ta något mot smärtan sa jag. Jag kan testa akupunktur. Men då var jag tvungen att gå upp ändå.

Jaha, det var bara att gå upp ur badet. Hann inte många steg innan värkarna kom. Det var tätt nu, men ingen klockade värkarna så vi hade aldrig stenkoll riktigt. Jag lade mig i sängen för att bli undersökt. Himla jobbigt! Jag ville inte alls bli undersökt. Värkarna bara kom och kom.  Klockan var runt kvart i 11 tror jag. Tydligen hade jag redan öppnat mig till 8 cm, sa barnmorskan efter undersökningen. Herregud! Nu får jag inte ta epidural tänkte jag men glömde ganska snabbt eftersom en värk kom. Jag kramade sönder sambons hand tror jag. Jag bankade i kuddarna. Du måste kissa säger barnmorskan. NEJ! Vill inte. Jäklans, det gör ju så ont. Men ok jag lyssnade och sprang till toan så fort jag kunde efter nästa värk, tryckte ut lite kiss och sprang verkligen tillbaka till sängen och hann precis innan nästa värk kom. Jag måste ha något mot smärtan nu. Det går f-n inte. Så jag fick lustgas. Mer lustgas!!! Fick starkare. Sambons berättade att hans första tanke när barnmorskan sa att nu är du redan öppen 8 cm var: ÅH NEJ, nu kan hon inte ta epidural, hur ska detta gå, hur ska hon klara det. Jag hade andats alldeles för häftigt innan jag fick lustgasen men nu tog jag långa djupa andetag. Härligt! Men det tog inte bort mycket av smärtan. Blev bara sådär skönt yr framåt slutet när jag andats in mycket. Det hjälpte iallafall lite. Men det gjorde för jävligt ont. Att man kan ha sådan smärta. Det är ju inte klokt. Jag orkar inte tänkte jag flera gånger. Men sen tänkte jag jag är ju redan 8 cm öppen så det måste ju gå ganska fort.

Jag höll väl på i ca 2 h. Stod på alla 4 med en sån där säck under magen. Hon kollade barnet lite då och då och jag minns att det var himla jobbigt. Jag ville inte att någon skulle ta på mig. Inte peta på mig alls. Jag ville bara hålla sambons hand och krama den hårt när det gjorde ont. Sen sa han hela tiden att jag var duktig och hur impornerad han var. Hur lugn jag var. Kändes förstås mycket bra. Det blev värre och värre med värkarna. Olidligt var det. Jag behövde starkare lustgas. Fick det och framåt slutet kunde jag knappt släppa lustgasen. Efter dom där 2 h så undersökte hon mig igen och då var jag nästan helt öppen, kanske en halv cm kvar. Klockan var väl runt halv 1 då. J-vlar tänkte jag, jag orkar inte mer skrek jag. Orkar inte. Vill inte, vill inte. Det var det enda jag sa mellan värkarna. Slog vilt i kuddarna och kramade nästan sönder sambons hand. Jag minns att jag blev helt yr på slutet där när jag andades in så mycket lustgas. Helt vimsig och lite illamående. Höll på att spy 2 gånger i masken. Men det var skönt. Kändes som man var lite full. Det hade verkligen inte gått utan, då hade jag nog dött. Tanken slog mig vet jag, att tänk om man skulle dö. Sen slog mig också tanken att tänk om jag svimmar snart. Jaa det gör jag, jag svimmar snart tänkte jag.

Helt plötsligt ändrade värkarna karaktär lite. Det kändes både som värkar och som att jag behövde bajsa liksom. Något tryckte mot rumpan. Självklart var det huvudet. Ja, då är det nog på G. Då får jag nog börja krysta tänkte jag. Det blev liksom av sig självt att jag började krysta lite smått. Jag undrade alltid hur man skulle veta när det var dags. Och det vet jag ju nu, man kännre det bara på sig. Man känner trycket liksom och att det blir en ny sorts värkar. Men dom vanliga var även kvar. Det kanske var så 3 gågner innan det bara blev krystavärkar. Nää nu måste du sluta med lusgasen så att du kan ta i och krysta. NEEEJ jag vill inte, neeeej ta den inte..blev helt förtvivlad och arg. Det går inte, skrek jag. Men tillslut blev det ändå att jag provade utan. Vet inte vad som fick mig att göra såna hemska saker. Det gjorde ju så ont. Hur kan man egentligen. Det är helt otroligt. Att man klara något sådant här är förvånansvärt.

Jag fick iallafall igång krystandet. Fy satan vad ont det gjorde. Tyckte inte alls att det blev bättre som vissa säger. Gjorde så in i h-vete ont. Det var nu jag började skrika så att hela avdelningen hörde mig. Jag skrek som aldrig förr. Har nog aldrig skrikit så högt. Rakt ut! Skrek ut allt jag hade. Men tydligen var det inte bra för lite av min kraft gick åt till att skrika sa barnmorskan. Så efter en 1h ungefär tror jag att jag slutade skrika. Jag lyckades lugna nere mig och var helt tyst när jag krystade. Helt otroligt. Jag är överaskad själv att jag lyckades, förvånad över min egen förmåga. Men jag tog i med hela ansiktet, blev knallröd, det kändes verkligen. Sambon sa också att jag såg ut som en tomat, som att luften tog slut. Jag glömde nämligen nästan att andas.

Det kom ju sådär 3-4 krystvärkar åt gången så då ska man ju andas emellan men det gjorde jag knappt. Bara tryckte och tryckte. Men det hände ju knappt nåt. Jag höll på att bli knäpp. Är det inte klart snart, är det inte klart snart, är det långt kvar, f-n orkar inte mer, orkar inte mer nu, vill inte mer, det var det enda jag sa hela tiden. Efter ca 1 h så blev det för jobbigt. Det går f-n inte. Jag fick oxytocin i nästan för att öka på värkarbetet mend det hjälpte inte. Sen fick jag värkstimulerande dropp i armen. Det hjälpte bättre. Men nu blev det såklart värre. Fy satan! Sambon såg huvudet. Massor av hår var det. Bara hår syntes. Visst blev jag lite exalterad men det hände inget på en halvtimma ju. Det verkade bara som att huvudet åkte in igen hela tiden när jag krytade. Ut ut in, ut ut in. Och det blev sådant tryck i rumpan. Riktigt obehagligt tryck. Kändes som tarmarna skulle spricka eller något. Kom igen nu då sa dom, mer kraft, mer kraft. Jag försökte och försökte. Nää vi får nog klippa upp dig sa barnmorskan. Jaja, klipp ur och dra ur henne, det spelar ingen roll sa jag. Bara det är slut nu. Och precis när hon skulle lägga en lokal bedövning kom nästa krystvärkar. Hon la den medans jag krystade. På sista krystvärken tror jag, tryckte det hårdaste jag verkligen kunde. Tog mina sista krafter, andades inte och tänkte kom igen nu då, sista chansen innan dom klipper. Plopp sa det...jaaaaaaaaa! Huvudet kom ut. Sen kunde jag inte låta bli att trycka ut kroppen direkt. Vet inte om det var en krystvärk ens kvar. Det kanske var därför jag sprack, vet inte. Jag sprack alltå upp lite men det kändes aldrig.

Jag var helt groggy och yr när dom la upp bebisen på bröstet på mig. Smärtan och tryckandet gjorde mig helt konstig så det tog någon sekund innan jag kunde ta in vad som låg på bröstet. Såg att hon var blå, men det gick jättesnabbt så blev hon röd och skriket kom jättesnabbt. Hon kändes som en lealös slemmig liten sak men hon var helt underbar. Sååå skönt att det var över. Det var en sån lättnad. Jag låg där och flåsade ut. Lilla lilla bebisen, jag var nästan chockad att detta var våran. Kunjde inte förstå att hon kom ut genom mig. Helt otroligt kändes det och konstigt. Men så söt hon var. Så lite och söt. Lilla lilla Olivia. Sambon tog massa kort och jag minns att hans första ansiktsuttryck.jag såg var att han var väldigt lycklig. Såg tårögd ut tycket jag. Jag var fortfarande väldigt yr, men allt var så fint.  Allt kändes så fint och underbart. Kände mig helt färdig. Helt slut. Sen kom mer krystvärkar och så tryckte jag ut moderkakan. Det var inte alls farligt. Den var så liten jämfört med Olivia. Den såg intakt ut också så det var bra. Exakt 14.01 föddes Olivia.

Sen fick Olivia ligga på mig medans dom sydde ihop mig. Hon tog bröstet väldigt snabbt. Sugreflexen fanns där. Sedan stod sambon där med oss tittade på vårat underverk tills dom hade sytt klart mig. Det tog nog 30 minuter. Det vart lite illa. Lite inuti och lite utanpå. Sedan fick vi var ensamma på rummet en stund. Jag passade på att ringa mamma och pappa och berätta att dom blivit mor och farföräldrar. Sedan åt jag och drack mängder. Olivia blev mätt och vägd när barnmorskan kom in igen. Hon vägde 3655 g, var 50 cm lång och hade en huvudomkrets på 36 cm. Tänk om hon stannat inne en vecka till i magen eller ännu längre. Då hade hon kanske vägt över 4 kg och då hade jag definitivt blivit klippt. Men enligt alla verkade hon mogen och redo redan nu. Helt felfri! Kändes väldigt bra.

Sedan behövde jag kissa enligt barnmorskan. Men det gick knappt plus att jag höll på att svimma på väg till toaletten. Blev helt yr när jag gick ur sängen. Hade alldeles för lite energi och vätska antaglingen. Jag lade mig i sängen igen och drack mängder av coca-cola och åt choklad efter det. Sedan fick vi gå över till ett sovrum där vi skulle få sova över natten. Där fanns skötbord, tvättmöjligheter, lazy boy fåtölj och dubbelsäng. Men jag kunde inte gå över dit så jag blev körd i rullstol. Sedan när jag skulle på toaletten fick jag också köras dit i rullstol. Sambon fick ta med sig lilla Olivia in på toaletten och han själv fick följa med in. Jag var så rädd att jag skulle svimma. Kändes som det var väldigt nära. Hade rätt ont mellan benen också. Kunde knappt gå.

Lite senare blev Olivia undersökt av barnläkaren och allt verkade normalt. Sedan kunde vi inte sluta ligga där och titta på vår lilla bebis, vår lilla söta tjej. Sambon skickade massa sms och ringde familjen. Sedan åt vi lite och fsedan fick vi besök av vänner. Vi har ju ingen familj här på Island. Alla bor förtås i Sverige. Första besöket blir dock mormor som skulle komma den 2:a Januari. Vi försökte lägga oss i sängen och sova runt 9 tiden. Det gick inte sova på hela natten. Inte för mig iallafall. Jag sov nog 30 minuter. Jag försökte börja amma lilla Olivia denna natt såklart. Sedan var man väldigt exalterad. Jag var nog övertrött. Vi kunde inte sluta ligga och titta på lilla sötisen. Tänk att hon var vår. Vi var så lyckliga!