Det Som Inte Får Hända

Söndagen den 13:e november 2005, Fars Dag, v33+1.

Jag vaknade med migrän på morgonen, jobbigt men hanterbart. Vi skulle bla ut med svärföräldrarna för att fira Fars Dag, och jag bad maken att inte säga något om min huvudvärk. Jag kommer inte ens ihåg var vi fikade.

Migränet blixtrade och jag mådde illa och kräktes med jämna mellanrum. Jag låg på soffan i vardagsrummet, med en hink och en rulle toalettpapper bredvid. På kvällen (jag visste inte förrän efteråt att det var kväll, för dagen flöt ihop i ett enda stort töcken) ringde jag till Förlossningen och grät i luren när jag bad om hjälp mot smärtan. För jag hade blivit tillsagd, när jag tidigare i graviditeten hade sökt hjälp på Värdcentralen för just migrän, att ringa Förlossningen om det blev illa.

"Så du har tagit Citodon? Ja, det är ju tyvärr det du skulle ha fått av oss. Hoppas att det går över, lycka till" - något i den stilen var vad jag fick höra. Jag storgrät, och återgick till soffan. En dryg halvtimme senare kommer maken för att fråga hur jag mår. Då är det som om jag vore en sprattelgubbe och någon drar med full kraft i snöret. Jag kände hur ryggen kröktes i en båge, och jag sa "Jag krampar" innan allt blev svart.

 - Det var inte migrän jag hade, utan eklampsi, som utvecklades på väldigt kort tid. -

Måndagen den 14:e november 2005

De första två dygnen är en enda röra. Jag vaknade upp någon gång under natten eller sena morgonen. Maken försöker förklara att jag ligger på sjukhus. Vi har fått en son, det blev kejsarsnitt. Han är medtagen och har ett svårt hjärtfel, så han måste till Göteborg för operation inom 24 timmar. Jag får se ett kort på vår son, men pga alla mediciner jag har fått ser jag ingenting. De rullar ner mig för att jag ska hinna se honom innan ambulansen åker iväg, jag får hålla i en fot.

Jag vaknar upp igen, med ett rör i halsen, i efterhand får jag veta att jag har fått ett nytt krampanfall och lungorna har kollapsat. Min syster sitter vid sängkanten och gråter. Förhandlingar pågår om att skicka mig i sjuktransport till Göteborg, för jag propsar på att få träffa min son före operationen, för det finns en stor risk att han inte kommer att överleva. På kvällen bedöms jag som stabil nog, och vid 21-tiden rullas jag in, med säng och allt, till Barn-IVA på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Lördagen den 24:e december 2005, Julafton

Efter sex veckors kamp, en hjärtoperation, en eller flera hjärnblödningar, och en kraftig infektion, somnar vår son in. Himlen har blivit en ängel rikare..

------------------------------------------------------------------------------------
http://www.familjeliv.se/Vantar_barn/Min_forlossning/a58.html
http://www.familjeliv.se/Vantar_barn/Min_forlossning/a156.html