Emmas förlossning. V.36+4

Nu i efterhand förstår jag att det började redan på fredagen. Jag hade mensvärk som strålade ner i låren och illamående men jag tänkte inte så mycket på det. Jag gick och lade mig tidigt och när jag vaknade var allt som vanligt.

Jag bad Tomas fota magen eftersom jag tyckte den såg annorlunda ut. Den hade sjunkit.

Vi skulle ha kalas och jag började fixa med tårtor.

Gick på toaletten och inser att det rinner vatten i toaletten. Ropar på Tomas och jag tror inte att han förstod vad jag sade just då. Jag förstår ju knappt själv vad som händer. Jag är ju bara i vecka 36+3. Hämtar telefonen och ringer mamma sedan min syster. Efter det kommer jag på att jag skulle ju lägga mig ner om vattnet går eftersom jag har för mycket fostervatten och bebisen inte är fixerad så jag kastar mig på sängen och tänker att det kanske är dags att ringa förlossningen. Klockan är nu runt 10.00. På förlossningen frågar de om jag har värkar men jag känner ingenting så vi bestämmer att jag ska komma upp efter lunch.

Springer runt här hemma och är spänd och nervös. Tindra tjatar om tårta och kalas och jag försöker förklara att det inte blir något kalas för att bebisen snart kommer.

Börjar packa BB väskan men vet inte vad jag ska stoppa i den. Kamera och journalen fick jag med mig samt lite kläder.

Vi åker upp till förlossningen vid 13.15 och det sätts en Ctg-kurva. Den visar någon enstaka värk under den timme jag ligger där. Jag är öppen för ett finger när BM undersöker mig. Hon frågar sedan om vi vill åka hem eller stanna kvar och vi beslutar oss för att stanna. Jag vill inte hem till kaoset. Timmarna går och vi tar en sväng runt sjukhusområdet. När jag går får jag värkar med ungefär 7 minuters mellanrum så vi går tillbaka till förlossningen. Men när jag sitter eller ligger ner så försvinner dem. BM förklarar att huvudet ligger så långt ner så att det är därför jag får värkar när jag rör mig. Vi sätter oss i dagrummet och tittar lite på tv men när klockan närmar sig 21.00 och jag inte har känt av några värkar på länge beslutar vi oss för att åka hem och sova. En ny Ctg-kurva tas och sedan får vi  åka hem.

När vi kommer hem så äter jag ett par mackor och sätter mig i soffan. Då kommer första värken och det gör riktigt ont. Går och lägger mig i sängen och försöker vila men värkarna kommer med 3 minuters mellanrum så 22.30 ringer vi efter taxi.

Taxichauffören kör 170 km /timmen hela vägen till sjukhuset och jag sitter där bak och är riktigt rädd men jag fokuserar på att andas genom värkarna.

Uppe på förlossningen körs en ny kurva och den visar regelbundna värkar. Bm undersöker mig och nu är jag öppen 3-4 cm. Jag tänker att detta kommer ta lång tid. Jag ber om lustgasen och den använder jag under alla värkar. Efter någon timme ber jag om akupunktur men det finns ingen där som kan sätta nålar där så jag blir erbjuden en morfinspruta som jag tackar ja till. (Nu efteråt känns det skit) Topparna på värkarna försvinner och jag lyckas somna mellan varje värk.

Timmarna går och jag frågar hur lång tid det är kvar. BM vet inte och frågar om jag vill ha någon mer smärtlindring. Jag svarar ja och hon frågar vad jag vill ha. Jag vet inte svarar jag och hon erbjuder inget. (Det står i min journal att jag bara vill ha lustgas) Så jag återvänder till min kära lustgas.

Jag börjar kräkas hysteriskt och helt plötsligt ska jag byta säng.

BM frågar om jag vill krysta men jag svarar nej. Provtrycker lite men har inga riktiga krystvärkar. Jag ber Uskan om juice så hon går och fixar det medan BM ska gå och fixa dropp till mig. Hon tycker att mina värkar är för korta.

När båda har gått känner jag att jag måste krysta och det nu! Skriker på sambon att trycka på klockan och samtidigt som BM kommer in kommer också huvudet ut! Paniken stiger och smärtan är enorm. BM säger att i nästa värk tar du i allt du kan och det gör jag och jag känner hur varje del av kroppen kommer ut. BM klipper navelsträngen och springer i väg. Jag har ingen koll på vad som händer utan ligger bara och skakar.

När BM kommer tillbaka har hon med sig världens vackraste Emma som läggs på min mage. Hon hade inte kommit igång av sig själv riktigt och behövde lite syrgas.

Efter en lång stund och med hjälp av dropp krystar jag ut moderkakan och sedan undersöks jag. Jag behöver sy ett stygn och trots att det står i journalen hur rädd jag är för att sy så tar BM inte hänsyn till det utan sprayar bara bedövningsspray och syr sedan. Jag skriker för kung och fosterland och känner mig så ledsen för att de inte kunde lyssna.

Emma föddes klockan 05.15 söndagen den 23 september i vecka  36+4. Hon vägde 3165 g. Och var 48.5 cm.
Detär berättelsen när våran Emma föddes.