Lilla Livia!

På tisdagen den 9:e januari vid tolvtiden mitt på dan så började jag känna av vad som liknade mensvärk i ryggen, efter allt man har hört om att förstagångsföderskor går över tiden så blev jag lite förvånad eftersom att det var fem dar kvar till BF. Det var svaga förvärkar som kom med en halvtimmes mellanrum ungefär. Jag ställde in mig på att få gå runt såhär i några dygn nu. Jag började plocka ihop lite grejer till BB-väskan, som min syster hade tjatat på mig i månader att packa ! Vi tog det lugnt hela dan och värkarna gjorde inte ont, men kom ganska regelbundet en gång i halvtimmen. Mot kvällen så kom dom lite oftare med ungefär tjugo minuters mellanrum och hade börjat kännas lite mer men det var mera spännande och ganska coolt än smärtsamt. Vi slappade i soffan och jag försökte att inte bli för nervös.

Jag tror att slemproppen lossnade nån gång på kvällen när jag var på toaletten. Vi började ta tid på värkarna vid klockan elva på kvällen och dom kom med ungefär tio minuters mellanrum. Jag ställde mig i duschen och spolade varmt vatten på ryggen och det var ganska skönt även om det inte hjälpte så mycket mot smärtan, men det gjorde fortfarande inte så ont. Vi gick och lade oss vid halv två ungefär men det var ju svårt att sova (vi ska ju föda barn snart!!) så vi låg mest och pratade. Jag andades lite hur som helst vid värkarna, jag hade ju självklart glömt vad vi lärde oss på föräldrakursen om andningen.

Vid klockan två så känner jag hur det börjar rinna fostervatten mellan benen och jag springer (!) mot badrummet och ställer mig i duschen. Daniel får byta lakan (smart med det plastade frottéet i sängen dock) och torka upp på golvet hela vägen mellan sängen och badrummet. Jag sitter i badkaret och masserar ryggen med duschen ett tag och går sen och ringer till förlossningen. Sköterskan jag pratar med undrar lite om fostervattnet var färgat och hur ofta värkarna kommer, jag säger att fostervattnet var klart och att värkarna kommer med tio minuters mellanrum ungefär. Jag får veta att det är fullt på KS just nu, hon föreslår att jag ska ta en alvedon och avvakta till morgonen eftersom att jag är förstagångsföderska och då brukar det ju ta lite tid.

 Jag hoppar in i duschen igen eftersom det rinner fostervatten vid varje värk och det verkar mera praktiskt att stå i duschen än att drälla vatten över hela lägenheten. Nu börjar värkarna göra mera ont och jag känner att jag måste ligga ner ett tag, jag lägger mig på soffan med en massa handdukar under mig och vi försöker att glo lite på tv. Nu börjar jag bli trött och slumrar lite mellan värkarna som fortfarande kommer med ungefär tio minuters mellanrum och nu börjar göra ont. Vid kl fyra känner jag att det börjar bli riktigt jobbigt och jag ringer in till förlossningen igen som säger att det fortfarande är fullt men dom ska kolla upp andra sjukhus. Jag känner att jag hellre är kvar hemma en stund till än åker till t.ex uppsala så jag flämtar vidare på soffan ett tag till. Klockan fem så känner jag att jag inte orkar längre utan vill åka in och få nåt mot smärtan, nu är värkarna riktigt smärtsamma. Daniel ringer in igen och sköterskan säger att det fortfarande är fullt men att dom ordnar plats till oss ändå, sweet! Jag ringer till min pappa som ska skjutsa oss till BB, han kommer på en gång och vi tar oss ut till bilen. Jag ligger på en handduk i baksätet och flåsar och kvider som bara den och pappa blir lite svettig och kör mot rött i första korsningen, tur att det inte är så många ute på vägarna vid kvart i sex på morgonen. Vi bor inte så långt ifrån Karolinska så det går rätt fort ändå.

Vi kommer fram klockan sex och väl framme får jag en värk precis utanför dörren till BB så jag står och flåsar hängandes på Daniel en stund innan vi kan gå in. Vi blir invisade till ett undersökningsrum och dom vill att jag ska lämna ett urinprov, hur lätt är det när man har sjukt smärtsamma värkar? Men jag lyckas klämma fram några droppar ändå (fast det bestod nog mest av fostervatten och blod) och får på mig en jättebinda, sjukhusets übersexiga nät-trosor och en sjukhusrock. Sen tar dom ett ctg, men det är lite svårt att få kontakt med bebisen men när dom väl får det så låter det bara bra. När dom ska kolla hur öppen jag är så blir vi förvånade när sköterskan säger att jag är öppen nio centimeter. Jag trodde att vi skulle bli hemskickade med en karta alvedon eller nåt! Coolt, nu ska ju ungen ut när som helst! Vi får vänta en stund i undersökningsrummet för att personalen håller på att städa undan i förlossningrummet vi ska in på. Nu gör värkarna riktigt ont och jag undrar om jag kan få nån smärtlindring. Jag får en nål i handen i förebyggande syfte men sköterskan låter tveksam om ryggmärgsbedövning kommer att hinna verka. Vi får träffa våran barnmorska som ska vara med under förlossningen. Nu känns det som att det börjar trycka på när värkarna kommer.

Vi får komma in på förlossningsrummet klockan halv sju och jag ställer mig mot sängen och flåsar under värkarna. Jag är nu helt öppen. Det är jobbigt att krysta ståendes så barnmorskan föreslår att jag ska ställa mig på knä i sängen och luta mig över huvudändan som dom fäller upp. När jag väl har klättrat upp i sängen på äkta kassaskåpsmanér så introduceras jag för lustgasen. Jag glömmer bort all min rädsla för att kräkas, eftersom jag har hört att många blir illamående av lustgas, och suger i mig bäst jag kan. ( Min största rädsla innan förlossningen var att spricka och att kräkas, jag har spyfobi.) Jag vet inte om jag tycker att lustgasen hjälper så mycket mot smärtan men det var ganska skönt att ha nåt att koncentrera sig på under värkarna. Mellan värkarna känner jag små vindpustar av mint hela tiden och tycker att det luktar fräscht! Daniel står brevid hela tiden och hejar på och ger mig vatten när jag vill. Det trycker på mer och mer och jag är ganska slut mellan värkarna. Nu sätter barnmorskan en skalp-ctg på bebisen. Mitt i en värk så är det barnmorske-skifte och Daniel får vara den som tar hand om artigheterna och hälsa, jag ligger över kanten på sängen och håller hårt i lustgasmasken. När värken är över så hälsar jag på den nya barnmorskan som heter Åsa och verkar jättetrevlig. Hon föreslår att jag ska lägga mig på rygg och försöka att inte skrika när jag krystar utan att hålla andan och koncentrera mig på att trycka på istället. Lite jobbigt när man flåsar som en gris och försöker att inte hyperventilera vid varje värk.

Nu gör det verkligen jätteont (PAIN!!) och jag säger till Daniel att jag inte orkar mera och att jag går sönder! Han säger att jag är jätteduktig och att det inte är långt kvar nu. Jag känner att jag måste hålla emot med handen för det känns verkligen som att jag går sönder nu och jag stoppar ner handen och får känna på toppen av ett slajmigt huvud. Daniel tar bort min hand och håller i den istället. Nu säger barnmorskan att om jag tar i och krystar en gång till så kommer huvudet ut! Ok fine, nu jävlar!!! Jag krystar en gång till och så kommer bebisen, hela på en gång! Barnmorskan hinner knappt med att fånga upp henne. Jag hör ett litet skrik och bebisen läggs på mitt bröst och barnmorskan lägger en handduk ovanpå.

Ungefär en timme efter ankomsten till BB så kom hon, klockan tio över sju på morgonen. Våran underbara sötnos Livia med hockeyfrilla! Hon var 50 cm lång, vägde 2910 gram och apgar var 10-10-10.

Det som luktade mint under hela förlossningen var Daniel som det sista han gjorde innan vi åkte in till sjukhuset var att ta en näve polkagrisar och stoppade i fickan. Dom stod han sen och knaprade nervöst på hela tiden.