Jag visste att det skulle bli jobbigt... men inte så olidligt

Jag vaknade på söndag morgon den 5:e augusti kl 05:00 av att värkarna började. Jag andades mig igenom värkarna men dom var inte så starka så jag tänkte att de snart skulle avta. Jag hade gått 9 dagar över tiden och var rätt trött på att vara gravid. 

Timmarna gick och värkarna fortsatte och blev intensivare. men det kändes inte som det var dags. Sambon var nervös och klockade värkarna och sa flera gånger att jag skulle ringa förlossningen eller åka upp men jag ville inte åka in och bli hemskickad. Än var det inte så jobbigt att jag inte klarade av att andas mig igenom värkarna. När klockan var 23 så hade jag haft värkar hela dagen från det att jag vaknade och nu var det 2-5 mionuter i mellan men det var inte för jobbigt. Jag var supertaggad och laddad för att föda vårt barn. Innan jag skulle lägga mig ringde jag förlossningen och dom tyckte jag skulle komma in. Sagt och gjort. Vi slängde in förlossningsväskan och åkte. Pirrig i magen var jag och spänd av förväntan. Snart skulle vi få se och träffa vår lilla skrutt som låg i magen. 

Vi kom till förlossningen strax innan 12 på natten, Barnmorskan kände efter hur öppen jag var och satte en CTG kurva. Det var 6 minuter mellan värkarna räknade dom ut och jag var öppen 2cm. Men hon tyckte vi skulle gå ut och gå en timma och se om jag öppnade mig något mer. Vi traskade runt sjukhuset mitt i natten och jag fick stanna när värkarna kom och hålla i sambon, benen skakade och det började göra ganska ont. Jag sa hela tiden till sambon att snart har vi vår skrutt hos oss och de här klarar vi. 

När vi kom tillbaka hade jag öppnat mig 3 cm så jag skrevs in. Fick förlossningsrummet med badkar så jag lade mig i ett bad en timme, sen var det dags att känna efter och ta hål på hinnorna så vattnet gick. 

Vid 5 på morgonen den 6:e så var jag såååå trött och det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick då epiduralen satt och sen kunde jag stå en stund. Det var ju underbart att slippa smärtan. Enligt barnmorskan så skulle vår skrutt födas kl 11. Lång tid tyckte vi men deT skulle vi klara. 

Men något hände, efter en timme med epiduralen så kom smärtan tillbaka bara på vänter sida i magen. Jag försvann in i en annan värld, andades lustgas som en tog när värkarna kom. Narkosläkaren kom och fyllde på med bedövning men dom satte aldrig om den, varför vet jag inte för den tog snett så all smärta kom på vänster sida. Tiden bara flög förbi och jag minns inget av de kommande 8 timmarna. Sambon satt och så bekymrad ut. Har små minnesbilder av hur han sitter och tittar på mig och försöker hålla min hand och peppa mig. Jag minns att jag kommer till medvetande vid några tillfällen och skriker att jag dör eller så dör vår bebis. Jag trodde verkligen att det skulle sluta illa. Sen försvannn jag in i dimman igen. Vid 16 tiden så hade allt stått stilla i tre timmar, då ökade dom det värkstimulerande droppet till max *AAAJ* inte skönt. Det gav inget resultat mer än att jag fick fruktansvärt ont. Tillslut skulle dom prova med sugklockan. Fick den i metall, barnmorskan plockade fram saxen ifall dom skulle behöva klippa. Jag blev vansinnig och sa att dom inte skulle klippa mig. 

När dom väl fått sugklockan på plats så sa doktorn att jag skulle säga till när jag fick krystvärkar. Visst tänkte jag, men jag fick ju aldrig några. Så hon drog ändå. Kändes som ryggraden skulle komma ut. Jag blev medveten om smärtan och skrek till doktorn att sluta för det går inte och att jag dööör. 

Sambon bryter ihop och rummet fylls med läkare och barnmorskor. Dom tröstar sambon och säger att det blir operation. Snabba ryck på med kläder för sambon och en snygg mössa på mig. På några minuter hade dom rullat mig till operationssalen. Det kändes som en evighet. Jag sa bara att dom skulle söva mig för jag orkade inte mer. Men dom satte ryggmärgsbedövning. Jag var så nervös att den inte heller skulle ta eftersom epiduralen tog snett. Men helt plötsligt säger narkosläkaren att nu är dom inne i magen. "Skönt tänkte jag...jag känner inget". 

Tog en minut så var hon ute. Dom tvättade rent henne och lindade in henne i filtar och gav vår prinsessa Linnéa till världens stoltaste pappa! Jag kunde röra mina armar så jag kunde klappa henne. Tårarna bara rann av glädje. Lyckan var total. När dom sytt ihop mig så fick vi komma til ett rum på förlossningen innan vi fick åka upp till BB avdelningen. 

Sambon var det bästa stödet jag någonsin kunnat ha. Och han hade nog en mycket jobbigare förlossning än jag eftersom jag inte minns så mycket vad som hände men han känner av varje minut och får se mig skrika, gråta och säga att jag skulle dö. Han trodde verkligen han skulle mista mig.

De första veckorna efter förlossningen sa jag ALDRIG mer. Men nu är Linnéa 5 månader och jag skulle absolut göra om det och fler barn vill jag ha!