När vår son föddes

När vår son föddes, 12 april 2005


Vaknade den 10:e april klockan 5 på morgonen, behövde gå på toaletten, min vanliga rutin...
På väg tillbaka sovrummet känner jag något rinna ner för benet, jag tittar, går tillbaka till toa och det rinner lite till, sätter mig på toa och ler stort för mig själv och tänker detta måste vara fostervatten, men som bara visade sig vara en extremt vattnig flytning. Tog på mig en binda och satte mig framför tv'n med en kopp te och en skål choklad puffar. Gick tillbaka till sängen försökte somna om men Guuu vad det var svårt. Fick lite ondare förvärkar, inte så farligt onda men ändå starkare än tidigare. Somnar om och vaknar som vanligt vid nio tiden. Dagen går som vanligt.
Förvärkarna kommer oregelbundet men det är ju ett tecken på att bebisen är på G!
Den 11:e april – Vaknar klockan 5 och klockar min förvärkar, det är 7-8 minuter mellan dem och så håller de på hela dagen, ibland går de till och med ner till 6 minuter emellan och vänder upp till 10 minuter. Är ute och går promenader, springer i trappan, dricker hallonbladste, dansar bugg i vardagsrummet med Johan men förvärkarna retas bara och håller sig med sina 7-8 minuter.
Klockan 22:00 ger jag upp och går och lägger mig. Är sur på kroppen att den inte vill samarbeta.

Den 12:e april – Vaknar klockan 3 på natten utav värkarna, jag tar tiden och då är de med 8 minuters mellanrum, halvtimma senare har de gått ned till 5, då väcker jag Johan, ringer förlossningen. De ber mig att ta ett varmt bad och ta tiden mellan värkarna.
Lägger mig i badkaret och oj vad skönt det var! Johan sitter med mig hela tiden, tar tiden på hur långa värkarna är och hur många minuter som är mellan dem. Det onda i värken håller i sig i 40 sekunder medans själva värken är ca 1 minut och 4-5 minuter mellan dem. Efter badet ringer jag förlossningen igen och säger att jag vill komma in nu och visst får jag det.

Klockan 05:30 åker vi och kommer fram klockan 06:00 till Näl.
När vi kommer dit blir vi placerade i ett rum där de kopplar upp mig på en ctg maskin. Värkarna kommer glesare och jag nästan skäms att vi har åkt in.
Ligger på britsen i 30 minuter sedan kommer en trevlig sköterska läser av kurvan av ctg maskinen och kollar hur mycket jag är öppen, 4 cm.
Vi blir visade till ett vårdrum, där sitter jag och Johan och undrar vad som ska hända. Efter en stund så bestämmer vi oss att det kanske är bra om jag är uppe och rör på mig så vi går till kafeterian för att handla lite frukost. Vägen dit var oerhört lång då värkarna börjar göra ondare för varje gång de kommer.
Väl tillbaka på rummet var jag helt slut, jag var hungrig men kunde inte riktigt äta. Efter frukosten blev jag alldeles känslosam och började gråta och beklaga mig ”är jag verkligen redo för detta?” och min kärlek för Johan rann över, det brände i bröstet på mig, jag grät för att jag var så lycklig för att jag har Johan och rädd för framtiden. Efter mycket tröstande från Johan lugnade jag ner mig.
Tiden gick och jag började få ondare värkar, kunde inte stå upp, ville inte stå upp, jag avskydde det. Barnmorskan kom in och satte på ctg, fick ligga där i ca 30 minuter. Alla värdena såg bra ut. Barnmorskan föreslog att jag skulle ta lavemanget nu så att vi kunde förflytta oss till förlossningsrummet. Sagt och gjort så tog ja lavemanget.. ingen vidare mysig känsla. 15 minuter senare får jag springa på toaletten i väldans fart! Jösses vad förvånad jag blev när jag satte mig på toan, min första tanke va ”Jösses, hade jag såå mycket i mig?!” Tänkte inte speciellt mycket mer på det. Gick tillbaka till vårdrummet för att sedan bli flyttade till förlossningsrummet.
När vi kom in i förlossningsrummet fick jag lägga mig ner och fyy vad ont jag hade..
Sköterskan kopplade på ctg’n och även den värkstimulerande droppen och där fick jag ligga en stund.
Sköterskan visade mig lustgasen och förklarade hur jag skulle använda den, jag provade och usch usch vad illa mående jag blev! Den slängde jag bort direkt! Då hellre står jag ut med värkarna. Detta var vid lunchtid. Johan blev lite hungrig och då frågade han om det var okej för honom att gå ner till restaurangen att äta och det tyckte jag att han gott kunde göra även fast det gjorde ”liiite” mindre ont att klämma på hans hand ;) Han behövde ju också bränsle för att orka med att ”springa ett maraton” /förlossning så klart.
Undertiden Johan var borta låg jag i värkar och fy vad ont det gjorde. Sköterskorna kom och gick hela tiden, kolla till mig, gav mig vätska och berömde mig. De tyckte att det var oerhört smart att vi tog med fruktsocker att suga på så jag fick energi (plus att det var faktiskt rätt gott att suga på en sådan när värkarna gick in).
Johan kom tillbaka och då var det dags att ta av ctg’n och sätta fast den lilla ”sonden” som mäter bebisens hjärtljud på huvudet, det gick inte helt problemfritt, hon fick fast den på 3:e försöket.
Ensamma i rummet låg jag där och höll i Johans hand, jag vägra släppa den för det gjorde så ont!! Då började pipa i apparaterna inne på förlossningsrummet och då kommer det inte en sköterska som kollar värdena, när hon ser dem trycker hon på larmet och då rusar det in 3 personer till rummet. Alla värdena bara rasar, allt går väldigt snabbt och helt plötsligt får jag på en syrgasmask, jag tittar till vänster och ser Johan sitta ner på en stol, alldeles kritvit är han (sköterskorna sa till honom att sätta sig). Sen tar de av mig masken och förklarar att det som hände är väldigt vanligt. Vad som hände är att jag fick blodtrycksfall. Sedan fortsatte det som vanligt. Värkarna kom och gick och jag knep om Johans hand om och om igen. Timmarna gick. Johan passa upp mig med dryck hela tiden och pratade ömt med mig.
Sköterskans pass var slut och nya skulle börja. De kom in och presenterade sig och förklara läget. De skruva upp droppen så att värkarna skulle komma tätare och jag blev lite små sur då eftersom jag ville gå hem och lägga mig och inte ligga här och ha så förbannat ont!
Efter kanske en timma så gjorde det så ont så jag inte klarade av mer! I det läget önskade jag nästan att de skulle skära upp mig och plocka ut bebisen för jag står inte ut mer! Jag ville inte fortsätta! När sköterskan kom in bad jag om att få Epidural (EDA) för så här ont vill jag då inte ha! De skulle de fixa! Ja, underbart tänkte jag då! De kommer in igen och mäter hur mycket jag var öppen… 8 cm, det är tyvärr för sent för Eda. Nej men va f-n säger de! För sent!! Kan inte vara sant! Jag blir ledsen inombords och tycker att livet är bra orättvist!
Tiden går och det gör ondare och ondare, jag vill bara att det ska vara över, kan jag inte bara få sova lite, få vila mig mellan varven! Johan lindrar smärtan med att lägga varma handdukar på svanken, vad skönt det ä,r men det hjälper ändå inte mot smärtan som värkarna ger. Då bestämmer jag mig för att testa lustgasen igen.
Ligger och känner efter, för det är ju SÅ viktigt att andas in gasen då värken precis är på väg.. ANDAAAS IIN……….. och UUT… Ååååhhh vad skööönt!! Värken var inte alls så farlig som förut, vilken befrielse! Det här var skönt, ingen skulle ta min bästa vän ifrån mig, ingen!! Jag andas i den hela tiden och oj vad härligt!! Johan blir lite orolig så jag inte släpper lustgasen ifrån mig, han tycker att jag använde den alldeles för mycket, han tom försöker ta den ifrån mig! Inte en chans! Den är min, bara min!
Sköterskan kommer in och Johan frågar om det inte är skadligt att dra in så mycket som jag gjorde men nej det var det inte däremot så ville de att jag skulle använde en bättre teknik och inte släppa ut gasen i rummet utan släppa ut gasen i masken men fy det tyckte jag då inte om men jag försökte och jag kommer inte ihåg om jag gjorde dem till lags då.
De gick ut igen och jag fortsatte att andas in lustgas… det går några minuter… och några till..
Jag drar in gasen och blåser ut och aaaah, det där var något annat än en vanlig värk! Precis när jag krystar/stönar till så öppnas dörren och in kommer sköterskorna och säger ”Här händer det grejer” då jag tänker äntligen snart framme vid mållinjen!
Sköterskorna ber mig att ställa mig upp så att bebisen ska sjunka ner mer och att det går då mycket fortare. Jag ville inte ställa mig, jag ville verkligen inte det! Men det intala mig att det skulle faktiskt gå så mycket fortare om jag ställer mig upp en liten stund. En kvart klarar du allt av säger de till mig, okej, en kvart, inte mer!
Jag ställer mig upp, eller ja, lutar mig över gåstolen och suger i mig lustgas och tycker synd om mig själv. Johan peppar mig, sköterskorna peppar mig och jag har lust att be den fara och flyga. Efter en stund (som kändes som en hel livstid..nästan) vill jag inte mer, jag ville lägga mig ner men se det fick jag inte, istället plocka de fram en stol att sitta på och det fick jag med på, bättre en stol än att stå upp. Jag sitter där och har ont och Johan masserar svanken lite men slutar illa kvickt då jag fräser till lite att han inte ska ta på mig!
Krystvärkarna sätter igång 15:45 och då får jag äntligen komma upp till sängen igen. Sköterskorna tänder starka lampor ovanför mig och drar på sig gummihandskar, fäller upp sidorna på sängen och instruerar Johan att stå bakom mig så att han kan skjuta upp mig när jag ska krysta.
Jag ser äntligen slutet på denna långa tunnel jag vandrar i hela dagen…
Jag ligger där i sängen, krystvärken kommer och jag tar i för kung och fosterland, händerna kniper jag så hårt att det skulle knäckt Johans hand om jag skulle ha hållit den. Ansiktet blir rött och Johan hjälper till att putta upp mig och alla hejar på mig ”Ja, lite till, krysta en gång till!” och så avtar värken och jag faller ner i sängen igen helt utmattat men jag vilar mellan värkarna, jag är helt borta, tror nästan att jag slumrar till ibland mellan värkarna. Och så kommer nästa värk och så håller vi på i ca 25 minuter då en sköterska säger ”Nu ser vi huvudet! Mörkt hår, vill du känna?” Och nej det ville jag inte! Det kändes skrämmande att ta på vår bebis huvud när han fortfarande var inne i mig.
Jag tog i så gott jag kunde, tom så att sköterskorna fick hejda mig! Jag skulle minsann krysta 3 gånger under en och samma krystvärk! Min bebis skulle ut! Där med basta!
Jag tog i ännu en gång och de säger till oss att huvudet är snart ute, bara en gång till, en gång till! Värken avtar och jag får vänta tills nästa kommer….när den kommer så tar jag i så jag inte ens kan beskriva det huvudet är ute säger de, ta det lugnt, sluta krysta säger det, jag ligger och andas snabbt, snabbt för att bebisen inte ska komma ut för fort och sen säger de till mig att jag ska krysta igen och jag gör det och ut kommer bebisen i en väldans fart och Johan viskar till mig ”Det är en kille”. Då hör jag en liten som skriker till och de frågar om vi vill at det ska torka av honom och det ville jag. De torkar av honom och lägger honom på mitt bröst. Vilken underbar känsla! Vår bebis! Välkommen till världen vår underbara son!