Olinas födelse

En liten dotter skulle vi få, det var jag helt övertygad om. När vi fick Anton var vi bergsäkra på en pojke & jag var rätt säker i min övertygelse om att det var en flicka den här gången.

Den 3 september hade jag själv satt som datum, enligt senaste mens var det den 2 & enligt UL den 7. Har ju förutspått datum tidigare som stämt så då måste jag väl kunna förutspå även förlossningen av mitt egna barn?

Graviditeten började närma sig sitt slut & jag mådde bättre än någonsin! Simon hade börjat skolan & Anton hade gått 2 veckor på dagis igen efter en lång semester & Marcus hade precis jobbat sin sista vecka innan han skulle vara pappaledig i 2 månader. Jag njöt av att få vara hemma alldeles själv på dagarna & bara ligga i solen & läsa. Började längta efter vår lilla bebis, men var ändå nöjd över att ha kvar magen. 

Veckan innan hade jag haft värkar med 7 minuters mellanrum i 3 timmar ena kvällen & ett par timmar dagen efter. Men eftersom det inte blivit något mer av det & jag fortfarande inte kännt något mer så började jag nästan tro att jag skulle gå över tiden istället. Skjutsade Simon på kalas på lördagen & jag pratade med några andra föräldrar. Förklarade varför jag så starkt gissat att det skulle bli den 3:e men att jag nu inte hade tid på måndagen. Vi hade fått en vattenläcka på inkommande vatten & grävarn skulle komma på måndag, samtidigt som Anton fått en kallelse till röntgen för en knöl han fått på nyckelbenet & jag hade tid hos BM. På söndagen den 2 september gick jag & Marcus en lång promenad & pratade. Det var så skönt, precis så här var det jag hade planerat att graviditeten skulle vara men inte blivit. Tidigare under sommaren hade jag haft såna foglossningar att jag knappt kunnat gå överhuvudtaget. Men det var nästan borta nu, konstigt nog.

Klockan närmade sig midnatt & jag gjorde mig iordning för att sova, Marcus satt vid datorn. Plötsligt slog tanken mig att det ju faktiskt kunde vara så att jag skulle få rätt i gissandet av datum. Så jag sprang ner till Marcus med kameran i högsta hugg, jag måste få ett foto av magen ifall det här är sista natten sa jag. Marcus skakade på huvudet men fotade mig ändå. Det sista jag sa innan jag la mig var att det nog var bäst att han också la sig OM det nu skulle vara så att det skulle sätta igång.
Vaknade 02.40 & tänkte att ja kanske... Det måste vara ett tecken för exakt samma klockslag vaknade jag när det var dags för Antons förlossning. Så jag smög iväg på toaletten för att vänta på att vattnet skulle gå, det var ju det som hände sist. Kissade lite & väntade... Men inget vatten kom. Äsch, vad fånigt av mig tänkte jag & gick & la mig igen. Vaknade nu 04.10 & kunde inte somna om. Smög iväg på toaletten igen för att se om vattnet skulle gå nu då... Det tryckte på lite & jag tänkte att jag kanske är lite hård i magen. Men inget nummer 2 kom heller så jag la mig igen & lyckades somna. Vaknade än en gång & nu hade klockan hunnit bli 5. Märkligt... det måste vara något ändå tänkte jag. Låg vaken & kände efter. Det kändes lite konstigt, nog kändes det väl lite som mensvärk ändå? Efter en stund började jag hålla koll på klockan & mycket riktigt. Det var nog värkar ändå. Svaga & inte särskilt jobbiga, men de kom med ganska precis 8 minuters mellanrum. Låg kvar i sängen & tog tid på dem fram till klockan 6 innan jag klev upp. Anton vaknade också, & vi smög ner. Satte på TV´n & mös en stund med Anton innan jag ringde mamma & pappa. Pappa var på väg till Tyskland just den 3:e & skulle vara borta i 2 veckor så han hade ju hoppats på att jag skulle ha fel i mina tankar om datumet. Jag berättade att det kanske var på gång nu då, & att jag skulle återkomma senare om vi behövde ha barnvakt.
Gick för att duscha & Anton följde med. Satt på huk länge & sprutade varmt vatten mot magen. Tog god tid på mig. Blåste håret, sminkade mig & kollade över BB-väskan som jag packat veckan före. Sen väckte jag Simon. Gick in till Marcus & sa att jag visste inte om jag vågade åka till stan själv med Anton för att gå på röntgen. Marcus skulle ju stanna hemma för att träffa grävarn. Men han tyckte vi skulle avboka tiden för Anton om det var så att jag hade värkar. Eller så åker vi in båda två & kanske tar en sväng förbi förlossningen så får de kolla på mig? försökte jag. Men det tyckte inte Marcus. Ja ja, vi avvaktar väl ett tag till sa jag. Så får vi se sen hur jag känner mig.
Vi åt frukost & skickade iväg Simon med skolbussen. Satt kvar vid köksbordet ända fram till klockan 8 då min BM ringde för att höra om jag skulle komma eller inte. Hade ju sagt till henne redan när hon bokade in mig på den 3:e att jag inte kunde komma eftersom jag redan bestämt mig för att vara på förlossningen då. Vi pratade en stund, & hon tyckte att jag kunde ringa in & rådfråga förlossningen. Vi avslutade med att om jag inte dök upp så visste hon vart vi var.
Vi dukade undan, & jag gick för att vika ihop den sista tvätten. Dagen före hade vi ju storstädat & det enda som återstod nu var bara lite kläder i tvättstugan annars var allt så fint det nu kan vara i ett hus som är en byggarbetsplats. Jag hade fortfarande värkar med ca 8 minuters mellanrum men de gjorde fortfarande inte så ont så jag gjorde ingen större brådska med att ringa förlossningen. Grävarn kom så Marcus gick ut för att prata med honom. Klockan var då 8.45 &  plötsligt började värkarna komma med bara 4 minuter emellan så jag ringde förlossningen & fick prata med en barnmorska vid namn Lisa. Förklarade läget & hon tyckte vi skulle skynda oss in då hon fick höra att vi har en timmes bilväg. "Det här kan gå fort" var det sista hon sa & då började även jag känna mig lite stressad. Hittills hade jag känt ett märkligt lugn, lite som att allt ordnar sig eftersom. Försökte även ringa dagis för att tala om att vi skulle lämna Anton där så fick mormor hämta både honom & Simon där när Simon slutat skolan. Men det var bara upptaget! Tänkte precis att jag skulle ringa till Linda, min bästa väninna för att tala om att det nog var på riktigt den här gången. Det var ju hon som klockat mina värkar förra veckan, de som bara var en förvarning om vad som var på gång. Men då ringde telefonen & det var hon! Vi pratade en stund & jag lovade att höra av mig om vi inte fick tag på barnvakt, eller när allt var färdigt.
Ringde röntgen & avbokade Antons tid. Klockan var nu 9.15 & det är fortfarande upptaget på dagis. Började fundera om vi skulle strunta i dagis eftersom det ligger 15 minuters bilväg åt "fel håll". Då ringer mamma för att höra hur det går. Jag berättar att vi är på väg in, & lyckades nog stressa henne rejält när jag berättade att det var 4 minuter mellan värkarna & vad BM hade sagt. "Men herregud Sandra, du kommer ju föda i bilen!" Jag bara skrattar åt henne & säger; "ta det lugnt, vi hinner" Ber henne kolla mobilnummer till dagisfröknarna eftersom jag inte hittar vår lapp. "Men strunta i dagis, Anton kan vara här hos mig på jobbet" säger hon. Då kommer Marcus in & jag berättar även för honom att förlossningen vill att vi ska komma in så han går för att göra sig iordning. Hittar tillslut mobilnumret till dagisfröken, & ringer. Där svarar dem. Tydligen hade någon varit ute på internet & antagligen glömt att koppla från modemet.
Marcus plockar undan disken från diskstället. Vi tar med oss väskan & bär ut babyskyddet. Tar även med mig plastad frotté att lägga på sätet om vattnet skulle gå eller om det blir förlossning i bilen. Konstigt nog är jag så himla lugn, förutom den där pirriga känslan i magen man känner när det är något roligt som ska hända. Precis när jag ska till att sätta mig i bilen får jag en värk som gör ONT! Ånej, ska jag sitta i bilen närapå 1,5h med så här onda värkar tänker jag. Klockan är nu 10.00 & vi styr kosan mot dagis. Marcus & Anton går in, men jag känner inte att jag har tålamod till att sitta kvar i bilen så jag kopplar lös Antons bilstol & bär in den & Simons bilkudde. De ska ju mamma ha när hon ska hämta dem på eftermiddagen. Anton känner nog på sig att det är något som ska hända för han gråter & säger gång på gång; "Du ska väl inte lämna mig mamma? Lämna mig inte!"
Han vinkar till oss i fönstret & vi far vidare in mot stan & förlossningen. Värkarna fortsätter att komma med 4 minuters mellanrum, men det är bara ungefär var 4 som gör riktigt ont. De andra är mer bara, "nu är det en värk". Så jag hinner väl få ungefär 4-5 stycken som jag måste andas mig i genom innan vi slutligen ser förlossningen. Klockan har hunnit bli 11.20. Kommer på att vi glömt ringa svärmor & svärfar. Så jag ringer svärmor medans Marcus ringer hans pappa. Utanför förlossningen, på den tillfälliga parkeringen är det fullt med bilar & jag har inte så ont så jag säger åt Marcus att jag kan följa med medans vi letar en parkering. Allra längst ner på parkeringen finns det en plats, dvs allra längst bort från entreén. Marcus undrar om han inte ska köra mig till dörren ändå. "Nej" säger jag. Det gör inget. Vi diskuterar en stund om vi verkligen ska gå in redan. Vi kommer ju få bli kvar det förstår jag, men vi vill inte ligga inne hela dagen om det drar ut på tiden. Men kommer underfund med att vi inte kan komma på något annat att göra, dessutom satte jag bara på mig mina slitna mysbyxor & de vill jag inte springa runt med på stan. Så vi tar väskan & börja knalla upp mot entrén. Möter en massa människor & jag tänker att här går dem, helt omedvetna om att vi är på väg in på förlossningen. Eller är de det? Några sneglar mot min mage & ler.
Vi blir mottagna av Lisa, barnmorskan som svarade när jag ringde. Får helt plötsligt 2 täta värkar som gör riktigt ont. Hon vill sätta ett ctg men jag klarar inte av att lägga mig ner nu. Vill bara stå. Är så kissnödig oxå. Jag får gå & kissa så ska hon göra ett nytt försök med ctg efter det. Men då kommer nästa värk & hon tycker inte att det är någon idé att vi ska bli undersökta i intagningsrummet. "Det syns att det är på gång här, så ni kommer få bli kvar" säger hon & visar oss ett förlossningsrum istället.
Nu klarar jag av att lägga mig en stund & hon kopplar på ett ctg. "Ni har precis missat lunchen" säger hon, men erbjuder oss en kopp kaffe istället. Så medans jag ligger med ctg dricker vi varsin kopp kaffe med vetelängd att doppa. Efter en kvart kopplar hon bort ctg´n. Precis som jag sagt så kommer värkarna med 4 minuters intervall & mycket riktigt så är det bara ungefär var fjärde som är stark. Hon undrar om jag vill ha lustgas, men det vill jag vänta med. Så jag inte börjar med smärtlindringen för tidigt. Än är det inte så jobbigt. Jag berättar att jag tror att jag är lite hård i magen & undrar över lavemang. Med Anton var det aldrig något jag hann tänka på, men det kanske är något jag ska ta nu? Hon frågar hur länge jag kännt det så & jag svarar att jag kände det första gången vid 4 på morgonen. Hon ler & säger att det låter intressant & att det ska bli spännande att se vad undersökningen visar. Jag är kissnödig igen, men det tror hon inte på. Men tillslut går hon med på att jag kan få gå på toaletten, bara hon får göra undersökningen först. Hon håller på länge därnere att jag börjar fundera över om vi verkligen gjorde rätt som gick in så tidigt. Men tillslut säger hon; du är 9 cm öppen & huvudet är snart färdigroterat. Så gå på toaletten så tar jag hinnorna sen så kan du börja krysta sen! Va?! Är det sant? Det har ju knappt gjort ont än! Berättar att jag sa till Marcus att det här skulle vara färdigt vid 13, men att jag skämtat & inte alls trott på vad jag sa.
Marcus sitter fortafarande i fåtöljen när jag ropar från toaletten, du måste ta kort! Vi har inte tagit ett enda kort än! Vi har alldeles glömt bort kameran!
När jag är färdig kommer det in en undersköterska & de börjar göra iordning för förlossning. Sätter på värmelampan ovanför skötbordet, lägger fram en blöja & lite kläder. Klockan är nu 12.20 & vi har varit inne på förlossningen i 50 minuter när hon tar hål på hinnorna & det varma vattnet sipprar ut. Kommer inte så mycket men vi sätter oss för att vänta på att krystvärkarna ska starta. Hon gör en sista undersökning & jag är nu fullt öppen & huvudet står på bäckenbotten, redo för att komma ut!
Lisa frågar om vi vet vad vi ska få. Vi gissar på en tjej säger vi. Alla som kommit in de senaste dygnen har gissat på pojkar berättar hon, men alla har fått flickor. Jaha, säger jag. Då får väl vi en pojke då, men känner mig inte helt övertygad ändå.
Krystvärkarna sätter in & jag kämpar några värkar innan jag hittar det rätta sättet att krysta. Just ja, det var så här det kändes tänker jag. Det gör ont när huvudet ska ut! Jag får ta i & blir alldeles varm & svettig. Minns de blöta kalla handdukarna från Antons förlossning & undrar om jag inte skulle kunna få sådana på pannan, & vart är saften? Mina önskningar uppfylls & de undrar om jag vill ha lustgasen. Nu är det nära & BM ber mig att hålla emot nästa krystning så huden får töjas lite. Det känns som om jag ska spricka sönder men BM försäkrar att så inte är fallet. Jag tackar nu ja till lustgasen & undersköterskan skyndar för att ge mig den. Jag får masken över ansiktet & tar två djupa andetag innan den sista krystvärken kommer som får ett litet huvud att glida ut samtidigt som undersköterskan febrilt vrider på alla knappar & säger att hon inte får igång lustgasen. Men det bryr jag mig inte om för nu ligger det en liten kropp på min mage. "Det är en liten flicka" säger jag till Marcus som nu dragit fåtöljen alldeles intill. Han tar hennes hand & pussar den. Sen ser vi på varandra & ler.

En underbar förlossning, men vi båda kunde inte skaka av oss känslan av att "jaha, nu var det här avklarat, vad ska vi göra mer idag då?"
Barnmorskan säger att hon tidigare aldrig upplevt en förlossnig som verkat så enkel & jag har inte spruckit någonting, det syns inte ens att jag fött barn! Det känns verkligen inte som så heller. Det gör inte alls ont & jag är inte det minsta öm. Allt känns nästan overkligt. Men en sak är då säker & det är att blir det några fler barn kanske jag inte ska vara så lugn utan skynda på lite istället. För hade vi inte gått in hade jag aldrig trott att det var så nära!