Ninja kom nästan 1 mån före BF.

Dagen innan förlossningen hade jag haft mycket värk i höfter och svank. Och ett par dagar innan hade slemproppen lossnat lite grann. Men jag tänkte inte mer på det när jag vaknade på natten den 22 Maj (BF 18 Juni). Klockan var då ca 01.20 och nu värkte det även i magen. Det brände och hade sig så pass att jag inte kunde somna om.

Gick och kissade ett par gånger och tog två alvedon. Sista gången jag gick upp och kissade var runt kl 03. Torkade mej och tittade -varför vet jag inte- på pappret. Blod ! Jag blev jätte rädd och tittade ner i toan. En hel del blod där med och i mitten låg det som en rund ring, resten av slemproppen ?
Jag började tänka hemska tankar som att moderkakan var på väg att lossna och väckte sambon. Berättade att jag blödde och hade ont och han frågade oroligt om det var farligt. Jag sa att jag inte visste men att vi måste ringa in till Förlossningen. Så jag ringde in dit och hon som svarade tyckte att vi skulle komma in på en koll. Hon lät inte alls orolig men jag var fortfarande rädd. Tänkte att nu är det kört. Vårt barn har säkert redan dött.
Men även positiva tankar kom konstigt nog upp; att man brukar väl blöda massa mer om moderkakan lossnat. Och jag kände trots allt små buffar från bebisen.

Sambon ringde sin mamma som åkte hem till oss så fort hon kunde, för att passa Star. Under tiden gick jag och försökte packa BB-väskan någelunda klar men det var svårt. Hade inte tvättat så jag fick inte med mej några kläder till mej själv förutom de jag hade på mej. Hade dock tvättat bebiskläder som tur var. Sen packade jag ner kamerorna + filmrulle, journalen, leg, amningsinlägg, sminkväskan, hårborste och tandborste & tandkräm. "Kamera, kamera, kamera.." rullade i mitt huvud.

När sambons mamma kom så gick vi ut till vår bil. Jag tog med en handduk att sitta på om vattnet skulle gå. Sambon var orolig över att vi skulle få åka hem igen men jag sa att jag inte tänkte åka hem när jag hade så ont som jag hade.
Just då var värkarna rätt oregelbundna så jag kunde skratta lite mellan dom. Det kändes helt stört faktiskt. Det var 26 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag skulle inte föda nu, inte än. Jag var inte redo alls. Men det var jag tvungen att bli.

Vi parkerade bilen och funderade en stund över hur mycket vi skulle lägga i för. 12 timmar - var det för mycket ? Tänk om vi skulle få åka hem igen efter nån timme ? Men vi la i för 12 timmar och gick sen mot éntren. En barnmorska kom ner och öppnade åt oss och visade in oss till vårt rum. Jag fick lägga mej ner och hon satte CTG runt magen. Frågade lite hur täta värkarna var, om blodet, hur långt gången jag var. Sambon frågade om det var nån fara om bebisen kom nu men hon svarade att det var det inte. Vissa kunde ev. ha lite problem med att hålla kroppstemperaturen första dygnet och behöva lite extra mat.
Jag fick dricka vatten för att väcka bebisen, för att få en bra CTG-remsa. Ligger med den ett tag och det börjar göra riktigt ont. BM kollar om jag är öppen och det gör såå ont. 1-1½ cm har jag öppnats och det är ju alltid en början.
Här omkring är det rätt luddigt eftersom det tog en hel del tid att öppnas och klockan gick, så jag har ingen direkt tidskoll även om jag försökte minnas klockslag.

En läkare kommer in med en UL-maskin för att se om moderkakan sitter långt ner, eftersom jag blöder. Men det gör den inte utan sitter i bakväggen lite mot vänster sida. Han visar oss bebisens läppar och hur den ligger. Sen slår han och BM vad om när bebisen kommer. Han säjer på förmiddagen.
Vid kl 7 är det skiftbyte och det kommer in en ny barnmorska + en barnmorskeelev. Då hade jag jätteont. BM frågade om jag ville testa akupunktur och visst, aldrig testat det så bring it on.
Jag fick stå vid en sån där gå-stol när de satte dit fyra nålar i svanken och en på vardera höft. Sen en mellan ögonen och en mitt på huvudet. Haha.. kände mej som ett ufo. Fick för mej att jag fick huvudvärk av dom så de fick inte sitta där allt för länge. Jag får då börja andas lustgas efter ett tag och oj oj haha, den satt skönt även om inte värkarna blev mildare men jag kunde garva efter varje i alla fall. Den höll jag hårt i.

Hade väldigt ont i höfterna och svank, så BM rekomenderade mej att prova TENS. Visste inte alls hur en sån funkade, hade bara sett den på bild. Jag önskar att jag hade fått testa den när Star föddes för OH MAMA vad skönt det var ! Burrade och surrade på alla onda ställen under värkarna, precis som att nån skulle stå och gnugga med knogarna.
Sambon tyckte att det var varmt i rummet och försökte öppna fönstret men det var låst. Sa till honom att det kanske inte är så konstigt för då skulle man väl ta livet av sig under förlossningen. BM öppnade där ändå till slut och det var underbart med
sval luft.

Provade att ligga på sidan med ett ben upp i fotstödet, funkade rätt ok. Blev lite mer utrymme för bebisen att komma ner till. Mot slutet fick jag jättekonstiga värkar, med två toppar. När ena toppen hade försvunnit och värken nästan var slut så kom en ondare direkt efter ! Det var hemskt ! Slängde av mej lustgasmasken och bara kämpade för att kunna andas. Det kändes som jag skulle gå under av smärta.
Tvingade mej själv att stå upp mot gå-stolen för att skynda på allt, även om jag fick dubbelt så ont då än när jag låg ner.
Ett tag "stördes" CTG-remsan av att bebis hade hicka, vilket var kul att få höra och inte bara känna.

Nånstans här kände de igen hur öppen jag var och BM provade med en annan "kräm" för vissa kan reagera med smärta mot den vanliga. Och det funkade bättre ! 6 cm var jag öppen då, måste varit runt lunchtid. Jag började gråta under tiden och sambon fick hålla mej i handen. Det gjorde så ont av värkarna.
Hon sa att det är upp till 5-6 cm som det går segast så nu borde det rulla på mer. Egentligen uppfattade jag inte så mycket pga värkarna men man vill ju ändå försöka fånga upp allt för att minnas efteråt.

Det började trycka neråt mer och mer efter en stund. Inte jättemycket men det kändes. BM kollade hur hinnorna såg ut och de buktade ut under värkarna. Det kom in ett par läkare/sköterskor då och då och kollade hjärtljuden för de åkte upp och ner och var väl inte helt perfekt enligt dom. Så de bestämde att hinnorna skulle tas av BM.
Det var en underlig känsla, att helt plötsligt känna massa varmt vatten rinna. Efter det blev värkarna tätare och trycket neråt blev allt större. No turning back.

Bebis hjärtljud sjönk massor när jag låg på rygg så de fick snabbt vända mej till sidan igen en stund. Jag vet inte hur eller när men jag låg sen på rygg igen, fast då kanske mer sittande ? Nä jag vet inte.
Trycket började bli riktigt läskigt och BM sa att jag är öppen 10 cm nu och får trycka på. Då hade jag redan krystat till nån gång och det kändes som en tv skulle ut. Minns fortfarande paniken. Smärtan.

Hjärtljuden dalade fortfarande, de försvann tydligen helt en gång, och BM och sambon sa åt mej att krysta. Men det gjorde så ont, jag ville inte ta i, fast krystvärkar kan man  knappt hålla emot för hela kroppen krystar. Jag skrek rätt ut i masken nån gång och BM höll i mej för jag spretade emot.

6 min krystvärkar senare och bebisen kom ut ! Sambon sa att den hade navelsträngen runt halsen och att de snabbt tog bort den. BM log glatt och la upp bebisen på min mage och la sen på en handduk på bebisen. Sambon fick ta fram en mössa att ta på direkt för att bebisen inte skulle bli kall. Och sen klippte han navelsträngen.
Bebisen låg tyst där ett tag och bara tittade på oss. Det var lite speciellt, för Star skrek en del så man hann liksom inte koncentrera sig på stunden. Sen skrek bebisen till och BM blev nöjd. H*n bara låg där med sina två mörka fina ögon och kikade. Med fosterfett i pannan.
Sen tittade vi efter vad det blev, vilket jag nästan visste för jag såg minsann ingen snopp när den las på magen. Jäpp, en tjej. En till liten prinsessa.

Och där låg hon nu, vårt efterlängtade barn. Som vi kämpat så för att få.

Ninja.
3020 gram & 47 cm,
v. 36+1.
060522, kl 14.46.