Logga in med Facebook

När Viggo kom till världen

Allt började på måndagmorgonen den 5/11-07.
Jag klev upp runt halv 7 tiden för att säga hejdå till min älskade som skulle åka till jobbet.. Hade bara morgonrocken på mig och plötsligt kände jag hur det sipprade något varmt efter benen. Krill sa att jag skulle ringa till förlossningen men eftersom att jag hade ringt dit 2 dagarinnan för samma sak så ville jag vänta tills värkarna satte igång. Älsklingen ville stanna hemma men nej tyckte jag, han kunde åka på jobbet så skulle jag gå och lägga mig igen. Sagt och gjort.
Runt klockan 3 så kom Krille hem från jobbet och undrarde om det inte hade satt igång än.. Nej det hade det juinte och jag började tappa hoppet om attdet verkligen var fostervatten som hade sipprat på mogonkvisten. Tiden gick och vi åt middag och åkte och handlade lite. När vi kom hem igen så bestämmde jag mig för att ringa till förlossningen iallafall för att höra vad dom sa.
Barnmorskan jag pratade med var jättetrevlig och ville att jag skulle komma in på en koll. Åhh tänkte jag, det är ju 20 mil tur och retur till förlossningen så jag ville ju inte bli hemskickad igen.
Klockan var då kring 8 på kvällen och vi tog det lugnt.. Hade ju ingen anledning att stressa eftersom att jag inte hade ett dugg ont eller så förutom en massa sammandragningar.
På vägen dit så stannade vi och köpte korv och jag funderade i mitt stilla sinne att det absout inte skulle komma någon bebis idag. Jag var ju förstagångsföderska och hade 3 dagar kvar till bf så nej, sån tur kunde väl inte jag ha så lillskrutten kom ut nu?
Iallafall så kom vi fram till förlossningen vid 9tiden och dom kopplade ctg på mig för att kolla om mina sammandragningar var regelbundna och det var dom.. Jag fick ta på mig en binda och vagga runt i korridoren på förlossningen för att se om det kom mer "fostervatten". Efter en halvtimmes vaggande så fick jag komma tillbaka och träffa en annan barnmorska (skiftbyte vid 10) hon ville se min binda och kunde inte riktigt avgöra om det var vattnet eller inte, så vi fick stanna kvar över natten för att se om det hände något.
Vi fick ett fint rum med tv och dubbesäng och när vi väl lagt oss för att sova så gick det naturligtvis inte. Jag var ju så uppspelt att vara här efter 9 månaders väntan.
Älsklingen somnade nästan på en gång medans jag låg vaken och kollade på CSI Miami i repris.
Rätt som det är så säger det pang i magen och sen forsar det ut en massa vatten i sängen.
Jag blir ju hysterisk och skriker rätt ut åt Krille att nu har vattnet gått.. Hans yrvakna min är obetalbar och han börjar famla efter larmknappen. Det kommer in 2 sköterskor som byter sängkläder och ger mig såna där skitsnygga nättrosor och en jättebinda.
Sen går dom och säger att jag ska försöka sova tills värkarna sätter igång.
Vadå sova? Sova nu? ALDRIG att jag kunde koppla av.
KLockan var nu runt 23.30 och jag låg vaken och stirrade i taket. Försökte verkligen känna efter om det kom några värkar men nej jag inbillade mig aäkert bara.
Runt 00.30 så var det ingen tvekan om att det var riktiga värkar. Runt 01.00 så väckte jag Krille och vi larmade personalen som kom och satte ctg på mig och jovisst, värkarna var regelbundna med ca 4 minuters mellanrum.
Fick ligga där med ctgn till runt 02.00 då dom konstaterade att jag var öppen 2 cm. Nu hade jag ont och det enda jag ville var att få sova lite.. Bm föreslog en morfinspruta som jag var väldigt tveksam till men tänkte att om den får mig att slappna av så jag kan sova så visst.
Sagt och gjort. Runt 02.20 så fick jag sprutan och 20 minuter senare så var jag härligt yr och NÄSTAN omedveten om värkarna. Men jag kunde inte sova. Jag var som i ett drömläge mella vaken och sömn och efter ett tag så skrämde det mig rejält när jag tillochmed behövde hjälp för att ta mig till toan. Min älskade fanns givetvis där och ställde upp hela tiden.. Han drack powerking efter powerking för att orka hålla sig vaken.. Vi hade ju trots allt inte sovit på 24 timmar ungefär (natten innan hade vi ett jättebråk)
Skulle jag få välja om så hade jag nog struntat i morfinet. visst, det hjälpte ju att ta bort toppen av värkarna men heljävlar vad dåligt jag mådde.
Tiden gick mellan sömnläge och vaken och runt 04.30 så hade jag riktigt hemska värkar och morfinet hade avtagit så då var dom ännu värre. Fick massage av älsklingen och dom konstaterade att jag var öppen 4 cm.. Men jisses tänkte jag, har jag såhär ont redan, hur f*n ska det bli sen då?
Klev upp ur sängen och satte mig i en hetdusch och ohh vad skönt det var, men efter ett tag så blev jag rastlös av att sitta där så jag gick tilolbaka till sängen. Blev masserad och klockan 07.30 så kom barnmorskorna som började arbeta för dagen in och presenterade sig. Just då hade jag så ont att jag trodde att jag skulle dö. Den nya barnmorskan vill undersöka hur öppen jag var nu och fick till min stora förvåning reda på att jag var 6 cm öppen. Nu hade det gått snabbt.
Hon tyckte att vi skulle förflytta oss till förlossningssalen så jag fick lustgasen. Jaha tänkte jag, bara jag blir av med smärtan.
När vi kom dit så skulle hon undersöka mig en gång till och då var jag öppen 7 cm.. då hade det gått ungefär en halvtimme sen jag var öppen 6 cm.
Jag fick lustgasen och andades som en tok i den.. Hade bestämt mig för att skippa EDA:n. Värkarna kom och gick och ont hade jag. Tror att jag skällde ut varenda banrmorska där på avdelningen. Krille fick sig också några utskällningar. Själv fick jag blåmärken på armarna ftersom att jag slog omkring mig så mycket. Nästa gång dom undersökte mig vr jag öppen 9 cm och då skulle mina jättegulliga barnmorskor iväg på ett snitt och jag tänkte hur i h*lvete ska jag klara det här nu då?
Jag fick återigen en ny barnmorska som var närmare döden och jätteotrevlig. Såhär i efterhandså har hon fått smeknamnet bulldoggen eftersom att hon just såg ut som en sån. Jag skrek till henne att jag vill krysta men när hon undersökte mig var jag fortfarande öppen 9 cm och hade en kant ivägen. Jag vart skitförbannad och vill bara döda henne. Vid det här laget så använde jag inte ens lustgasen längre utan nu klarade jag mig endast på ren och skär vilja.
Jag visste ju vad jag kände och min känsla var att jag ville krysta. På en gång!
Men nej, det fick jag inte.
Tillsist så kommer mina älsklingsbarnmorskor in igen efter deras snitt och jag skriker än en gång att jag vill krysta. Min jättegulliga barnmorska undersöker mig och hon konstaterar också att det finns en kant där. MEN jag kan få krysta ändå. Så i nästa värk så krystar jag och känner att det faktikt händer någonting. Barnmorskan hjälpte mig genom att "trycka undan" kanten som var ivägen för bebisens huvud. Rätt som det var så sa barnmorskan att nu skulle jag krysta på i varenda krystvärk för nu skulle barnet ut! WOOOHOO vilken känsla att äntligen få göra nytta istället för att bara ligga och ha ont. Trycket när barnet pressar sig neråt är hemsk.. Trodde jag skulle gå av på mitten och jag skrek tills jag nästan tappade rösten. Men 10 minuter senare så känner jag hur hans kropp bara glider ur mig och all smärta är över på 1 sekund. Han kommer direkt upp på mitt bröst och jag frågar vad det var för kön men det hade dom inte hunnit kola så jag tog mig en titt och sa förvånat att det var en pojke! Tittade på Krille som satt med tårar rinnande neför kinderna och log det bredaste leende jag någonsin sett en människa le.
Lyckan var total och smärtan var någonting jag skulle kunna göra om 100 gånger bara för att få tillbaka den stunden.
Barnmorskorna vart så impade av att jag klarade mig utan EDA och körde på ren vilja istället.. Dessutom sprack jag ingenting. *Stolt* Det var någon som påpekade att om jag hade gått över tiden så hade han förmodligen inte kunnat tagit sig ut den "rätta" vägen. Är så glad över att han passade tiden
Han var ute på ca 12 timmar sen vattnet gick. Välkommen till världen Lilleman.
4150 gr och 52 cm lång.