Natten då Star föddes.

Kl 00 den 16 Okt vaknade jag av att det rann nåt ur mig när jag skulle vända på mig i sängen. Jag tänkte genast "Är det blod ?" (hade fortfarande missfallsrädsla) men det var det inte.
Jag kämpade mig ur sängen och försökte att knipa så att det slutade rinna, det gick inte så bra. Jag satte mej på toan och förstod inte alls vad som hände. Det kunde inte vara vattnet, bebisen skulle inte komma nu ! Jag var i v. 38+2. Var helt säker på att jag skulle gå tre veckor över tiden och få bli igångsatt. Förstföderskor går över tiden, det säjer ju alla..

Torkade av mig och satte mig på en handduk i sängen och tänkte. "Är det verkligen vattnet som gått ?!" Väckte sambon, sa att jag trodde att vattnet hade gått. "Vaddå, vill du ha vatten ?" sa han. "Nej, vattnet har gått.. tror jag." Då fattade han. "Vad gör man då ?" Jag svarade att man brukar ringa till Förlossningen och höra om man ska åka in. "Men du kan fortsätta sova, det är säkert inget" sa jag. Men det ville inte han. Då fick jag de första värkarna. Klockan var ca 00.10.
Kalle ringde till sin bror och frågade om numret till Förlossningen. Sen ringde vi in. BM hörde att jag hade värkar och sa att vi var välkomna in direkt.
Jag försökte att klä på mig och packa klart BB-väskan samtidigt som jag kämpade mig igenom värkarna. När vi skulle ut till bilen kändes det som att magen skulle ramla av..

Kl 00.40 ca var vi inne på Förlossningen, äntligen. I hissen upp kunde jag knappt stå upp pga värkarna. Trodde jag skulle få gå i korridorerna i flera timmar innan det var dags på riktigt.
Fick lägga mej på en säng och klä av mej & ta på mej en sjukhusskjorta. BM frågade flera gånger om jag var säker på att vattnet hade gått. Ja, det var jag ! Blev irriterad. BM satt ett CTG på magen för att kolla bebisens hjärtslag och mina värkar. Hon kände om jag var öppen något och det var jag, 4 cm redan. Då var klockan 01.00.
Hade värkar med 2-3 min mellanrum. Jag provade lustgasen men den funkade inte ens lite grann till min besvikelse. Har hört att för andra var det deras bästa vän när dom födde. BM erbjöd en varm vetekudde som funkade i ungefär 10 min.
Jag bad om EDA och en narkosläkare kom efter en liten stund. Jag skulle luta mej framåt vilket självklart inte alls funkade bra pga stor mage + att jag hade värkar konstant. Så, det misslyckades att sätta. Efter ca 5-6 stick gav vi upp.

Kl 02.30 var jag öppen 6 cm och hade jätteont. Andas fort och vill inte alls vara med längre. Sa flera gånger att jag vill hem och sova. Sambon tycker jag är konstig.
Kl 03.29 var jag öppen 10 cm och jag får krystvärkar. Känns ungefär som att jag ska skita på mej.
Huvudet åker fram och tillbaks ett bra tag. Känns lönlöst, händer ju inget tycker jag. BM sätter en skalpell-elektrod på bebisens huvud så jag slipper CTG:t på magen. Hon säjer att bebisen har massor med hår. Jag ler lite men det glöms snabbt bort. Känns inte som att bebisen ska komma ut.

Jag får värkstimulerande för att krystvärkarna inte är så starka längre. Efter nästan två timmars krystande är huvudet halvvägs ute och BM säjer "Krysta inte mer nu. Huvudet ska vara där lite för att töja". Det gjorde SÅ ont, kändes som jag skulle gå sönder upp till hakan och jag skrek rätt ut flera gånger. Krystade till och BM säjer "Nej" igen. Bebisen börjar glida ut och BM säjer återigen "Nej, krysta inte !" och jag säjer "Men jag gör ju inte det !" och så.. 05.09 föds vårt första barn !
Får en lättad känsla i hela kroppen i samma sekund. H*n skriker efter 2-3 sek och innan dess hinner sambon tänka "Skrik då..!" men jag hinner inte reagera alls.

Får upp den kladdiga varelsen på magen och jag har svårt att förstå att det faktiskt kom ut en bebis. Jag klappar lite på h*n och sambon räknar fingrar & tår. Bebisen ligger och kikar på oss och skriker ibland. BM frågar vad det blev och vi kollar.. en FLICKA! Den underbaraste lilla flicka som finns är VÅR !

Star.
3915 gram & 49,5 cm,
v. 38+2.
021017, kl 05.09.