När Max Hardy Erik Bengtsson kom till världen...

Det hela började redan tisdagen den 21:e november på morgonen. Jag hade åkt ner akut till Ystad på söndagen den 19:e då min mammas man sedan 17 år tillbaka och tillika min extrapappa hastigt avled i hjärtinfarkt. Skulle åka hem igen till Lammhult på tisdagen eftersom vi hade en tid till barnmorskan. Vaknade på morgonen och när jag skulle gå till toaletten så kände jag hur något rann till och det blev rätt blött i trosorna. Trodde att det möjligtvis skulle kunna vara slemproppen som släppt och tänkte: "Detta ska jag höra med min barnmorska idag."
Satte mig i bilen och körde hem, kände av lite mol/mensvärk men inget distinkt. Pratade med min barnmorska och hon var lite osäker på om det kunde vara vattnet eller slemproppen, visade inget protein på urinstickorna och det brukar det göra om det kunde vara vattnet. Hon undersökte mig och det visade sig att jag var 1-2 cm öppen och livmodertappen var 50% utplånad. Hon gjorde en hinnsvepning för att se om det skulle starta igång något.
Mitt blodtryck var högt igen (kunde vara stressrelaterat med tanke på helgen) men hon ville ha en ny kontroll på torsdagen.

Resten av tisdagen och fram till torsdagens kontroll kom det rätt mycket slem och även vätska, som jag tolkade som väldigt vattning flytning. Fick byta trosskydd relativt ofta men tänkte: "så här kan det vara i slutet och det är nog normalt."
Vid torsdagens kontroll var fortfarande blodtrycket högt och jag fick med mig urinstickor hem som jag skulle kontrollera dagligen så jag inte började läcka protein. Gjorde jag det så skulle jag ringa till förlossningen direkt så man kunde utesluta havandeskapsförgiftning.

På fredagen kom min pappa och hans fru upp på besök som vi hade bestämt innan. Hämtade de vid tåget i Alvesta och sedan åkte vi hem. Kände mig skum hela den dagen men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var så på kvällen kollade jag med stickorna och då visade de protein i urinen. Ringde till förlossningen och berättade hur veckan hade varit. De ville jag skulle komma in för kontroll och se om det var vattenavgång eller inte så vi åkte in. CTG kördes och det visade på relativt regelbundna sammandragningar. De kändes men var hanterbara. Barnmorskan kände på huvudet och tyckte det kändes fixerat och medans hon gjorde den undersökningen så gick vattnet, det gick inte att ta miste på det.....det bara forsade ut. Magnus fick gå ner till bilen och hämta ombyte eftersom det talades om att vi skulle få åka hem och avvakta värkarna. Under tiden han var borta kom läkaren in och skulle känna och då tyckte han att huvudet inte alls var fixerat utan rörligt. Detta innebar att jag inte fick kliva ur sängen alls eftersom det tydligen finns risk för att navelsträngen kan slinka igenom om inte huvudet är fixerat. Vi blev inlagda på BB och fick där avvakta värkarna istället.

På kvällen började jag känna mig lite frusen och febrig, så det togs lite prover och de visade att jag hade fått en infektion och man satte in antibiotika. På lördagsmorgonen satte man igång förlossningen med gel då man tyckte att det var dumt att vänta längre med tanke på mitt tillstånd. Fick gel vid två tillfällen under lördagen och CTG kördes kontinuerligt för att kontrollera så inte älsklingen började bli påverkad av min infektion. Fick igång ett relativt ok värkarbete på natten mellan lördagen och söndagen och lyckades få älsklingen från rörlig till nästan fixerad men sen på söndagsförmiddagen så bara stannade allt av. Värkarna försvann och man testade med gel en gång till men det blev ingen riktig effekt. Då beslutade läkaren, barnmorskan, jag och Magnus att det var dumt att fortsätta med gel och så kanske det hade slutat med akutsnitt eftersom älsklingen skulle bli påverkad av min infektion, så det vore bättre att snitta i "lugnt läge" istället.

Tack vare att beslutet togs så tidigt som det gjordes så blev det nästan som ett planerat snitt, fick träffa narkosläkaren i lugn och ro...prata med barnmorskan om vad som skulle hända och så fick jag möjligheten att vara vaken under själva snittet. Dessvärre fick inte Magnus vara med eftersom de håller på och bygger om på operation så han fick inte plats men barnmorskan lovade att komma ner med älsklingen så fort hon bara kunde.

Personalen på operation var helt underbara och jag kände mig i trygga händer. Spinalbedövningen lades och det var en verkligen skum känsla. Kändes som hela underkroppen svävade i luften. Man kände ingen smärta alls utan bara lite lätt beröring när de plockade ut honom.

Klockan 18.40 söndagen den 26 november 2006 hördes det mest underbaraste ljudet för första gången - Max skrik! En lite lätt blå och kletig herre visades upp för en glädjegråtandes mamma innan han fick komma ut till barnläkaren för kontroll. Efter någon minut kom barnmorskan in igen med honom så jag fick snuffa och pussa lite på honom. Hon berättade att barnläkaren ville behålla honom på neonatalavdelningen över natten och ge lite antibiotika för säkerhets skull med tanke på den långvariga vattenavgången. Magnus följde med och så fort jag var färdig på operation körde de ner mig dit också så jag fick hälsa ordentligt. Fick honom till bröstet och han högg direkt, sög jättefint och var verkligen pigg och alert.

Vistelsen på neo blev inte långvarig, och på tisdagsförmiddagen skrevs han ut till oss. Jag återhämtade mig förvånansvärt snabbt efter operationen, trodde man skulle vara mer handikappad efteråt men blev positivt överraskad. Var uppe på benen redan på måndagsmorgonen och sedan blev det bara bättre och bättre så på onsdagskvällen efter PKU-provet var taget så åkte vi hem.

Trots att min förlossning inte alls blev som jag hade tänkt mig och föreställt mig så är jag så nöjd ändå. Det blir aldrig som man hade tänkt sig och jag känner att det var ett helt rätt beslut med kejsarsnitt. Var inte alls fit for fight och hade nog aldrig orkat med en vaginal förlossning ändå och då hade det slutat med akut snitt ändå fast förmodligen mer akut än det blev så jag är helnöjd! Kan man vara något annat när man får något så bra, underbart och perfekt ut av det???? Tror inte det.