En Ängel Får Ett Syskon

Bebisen i magen, som gick under arbetsnamnet Skvimp, var beräknad till den 18:e april, storebror Valdemars namnsdag exakt två år efter att jag plussade med Valdemar. Dagen med stort B kom och gick, inte den minsta känning. BF+1 kom och gick, likaså BF+2 och BF+3.

Söndagen den 22:a april 2007 ringde klockan vid 8 på morgonen. Vi åt frukost, och körde till Varnhem för att gå tipspromenad. Halva släkten och en bekant var med i tipspromenadgänget, och min svägerska undrade vid andra frågan om jag hade känt något än? "Nej" svarade jag lite buttert, "det blir nog ingen bebis före midsommar"

Strax därefter kändes det som om jag kissade på mig litegrann, men jag var ju förkyld tre veckor tidigare och hostade fortfarande lite, och är man höggravid så håller man inte så tätt om man hostar. Vid fjärde frågan kom det lite till, men nu hostade jag ju inte? Jag började känna efter, och visst kändes det som om jag läckte vätska? Jag drog undan maken, och frågade om det såg ut som om jag hade kissat på mig, för själv såg jag ju näppeligen vad som försiggick under magen. Jo, jag såg lite nedkissad ut. Alltså läckte jag nog vatten. Maken blev helstissig och ville hämta bilen, men jag ville gå färdigt tipspromenaden. Fast det var lika bra att gå tillbaka. Klockan var vid tio.

Halva släkten meddelades att de fick svara på resten av frågorna åt oss, för vi skulle nog föda barn! Vi åkte hem, och jag var så glad att vi hade en mekklädsel i bilen just ifall vattnet skulle gå. Väl hemma gick vattnet med ett *splasch* och jag ringde förlossningen, som nästan lät som om jag ringde i onödan - vattenavgång men inga värkar, det kan ju ta tid. Jag skulle höra av mig om det startade och jag kände att det var dags, alternativt långt senare om inget hände. Klockan var vid elva.

Maken skickades iväg till den närbelägna mataffären för att köpa lunchingredienser - det fanns ju gott om tid att laga mat, för jag hade ju inga värkar. Under tiden han var borta började jag känna sammandragningar, som nog hade hållit på en stund men varit för diskreta för att störas. De kom tätt, tätt, och blev aningens starkare för varje. Jag satt med en bärbar dator och surfade på toaletten, för jag läckte vatten. För skojs skull började jag klocka mina värkar, för jag visste inte om jag skulle gå på råden för först- eller omföderska; första barnet föddes ju med katastrofsnitt. 5-6 sammandragningar/värkar på 10 minuter, och nu började det bli småjobbigt. Om de kom så här tätt kanske det var dags att åka in? Jag ringde förlossningen, och fick klartecken. Klockan var vid tolv.

Jag ringde maken och meddelade att "Om du vill hinna duscha innan vi åker så får du komma hem NU." Han hade handlat färdigt, men det var bara att slänga in matvarorna i kylen, ta BB-väskan och åka. Vi stannade till på McDrive för att köpa mat, jag visste att jag behövde äta i alla fall, jag hade ju inte ätit sedan frukosten vid åtta på morgonen. Maken beställde mat i luckan, och jag flåsade mig igenom värkarna, hängandes i handtaget i taket. Maken lyckades att köra bilen och äta sina hamburgare, utan att spilla så mycket som en salladsbit. Själv väntade jag tills vi om in till förlossningen. Vi parkerade utanför, och jag väntade ut en värk innan jag släppte takräcket för att gå in. Vi ringde på dörrklockan, och en barnmorska öppnade nästan omgående. Jag fick vänta ut en värk innan jag kunde följa med in på intagsrummet. Jag satte mig på britsen, och fick en värk. Så fort den var över famlade jag efter en hamburgare, vecklade upp pappret och skulle precis bita i burgaren – då fick jag en värk. Maken fick mina hamburgare.. Klockan var vid ett.

CTG-kurva skulle tas, men pappret satt fast. Två BM och maken försökte hitta felet, och jag vred mig i värkar på britsen. En ny CTG-maskin rullades in, jag hade värkar, värkar, värkar. ”Vi kanske skulle kolla om du har öppnat dig?” undrade en BM. ”Ja tack” tyckte jag. ”Hoppsan, 5cm, du vill nog ha smärtlindring va?” Jag rullades in i ett förlossningsrum, bytte säng, och Hej lustgas!

Nu börjar minnesbilderna att bli liiite luddiga. Jag vet att jag började vråla i masken under värkarna, det lättade liksom på trycket. Jag vet att jag några gånger bad den BM som för tillfället var i rummet att kolla hur öppen jag var. Enligt maken bad jag om detta MÅNGA gånger..Det ser på kurvan ut som om jag öppnade mig ca 1cm per timme. Jag hade förklarat, både i mitt förlossningsbrev och för de som jobbade, att jag var nålrädd, så de satte inte nål i handen förrän jag var upptagen med värkar och lustgas. Jag hade sett fram mot att få vanka av och an i korridoren, hängandes över ett gåbord, jag hade tänkt prova förlossningspallen, men mina värkar var för starka och för täta, jag orkade inte stå upp. Maken, som var en del i min smärtlindringsplan, borstade mitt hår och baddade mig med kallvatten. Vid något tillfälle fick jag en varm vetekudde, men den slängde jag all världens väg. Vid ett tillfälle frågade en BM om jag inte villa ha EDA, för ”det verkar jobbigt nu”, och jag övervägde faktiskt. Så frågade jag hur öppen jag var, och då blev svaret ”6-7cm” och jag tänkte som så, att plågar jag mig med nål/slang i ryggen nu, ja då hinner den väl inte verka ens innan det är över. Så jag avböjde. Med facit i hand var det ett klokt beslut, fast just då ville jag slippa att bli stucken i onödan. Någonstans mitt i alltihop börjar krystvärkarna, och jag är fullt öppen. Klockan är 18:34

Ena stunden ligger jag och försöker komma ihåg vad jag ska göra, och i nästa stund är det fullt av folk i rummet. Någon trycker mitt högerben mot kroppen, någon annan gör samma sak med mitt vänsterben. Förlossningsläkaren, samme som förlöste Valdemar, står mellan mina ben och beordrar bort lustgasen för att jag ska klarna till så att jag kan samarbeta. Maken får instruktioner för att hjälpa till och fälla fram min rygg, som en fällkniv. Det gör O-N-T, och jag fattar ingenting. Det enda jag vet är, att eftersom förlossningsläkaren är där så är det något som inte är som det ska, och därför får de hållas med min kropp – de vet säkert bättre än jag vad som ska göras. Men det gör ont, något fruktansvärt. Till slut vrålar jag och undrar vad de håller PÅ med?? ”Barnet måste ut nu” får jag till svar. Sedan hör jag frasen ”Var är saxen?” och då SKITER jag i vad läkaren vill eller inte vill – jag ska ha gas! Jag drar åt mig masken och suger ett par djupa andetag. Så blir jag tillsagd att krysta – ta I nu! Det gör ont-ont-satans-ont, och så släpper trycket en kort stund, och då är huvudet ute. Läkaren talar om det, men det kände jag väl! Det gör ont igen, ONT! Bebisen har fastnat med axeln, ajajAJ, och så försvinner det enorma trycket. Jag vet inte ens om jag har fått en pojke eller en flicka, mitt barn och nästan all personal försvinner ut ur förlossningsrummet, och jag skickar maken efter dem. Klockan är 18:38.

Jag är helt avtrubbad när barnmorskan ska börja sy ihop mig. Min andra förlossning, och för andra gången ligger jag nyförlöst utan barn. Den här gången var jag visserligen vaken (nåja) under förlossningen, men jag har inget barn hos mig. Det känns helt overkligt att jag har fått barn, jag vågar inte lita på att det verkligen är sant. Jag börjar klarna till i huvudet, och jag ställer frågor för att reda ut vad som hände egentligen. Bebisens hjärtljud började dippa när värkarna blev kraftigare. När krystvärkarna kom försvann hjärtljuden nästan helt, på ett sätt som inte var normalt. Mina värkar såg ut att bli lite svagare, och verkade behöva lite hjälp på traven. Förlossningsläkaren larmades, och han misstänkte att moderkakan höll på att lossna. Det blev bråttom, bråttom, och eftersom jag var fullt öppen med krystvärkar så fick jag värkstimulerande dropp, yttre press, ett klipp och sugklocka lagd. Moderkakan kom efter ca 6 minuter, så den var inte orsaken till hjärtljudens störtdykning.

Det visar sig att en bedövningsspruta gjorts iordning inför klippet, men den hanns inte med. Hade barnmorskan sagt att jag blev bedövad så hade jag trott på det, för jag kände aldrig när hon klippte. Jag sprack invändigt också, så totalt blev det 13 stygn. Jag fick frågan om jag ville duscha direkt, eller om jag ville upp till Neonatalavdelningen först. Jag kände mig helt slut i kroppen, ofräsch som få, och helt plötsligt kände jag hur nedkyld jag var efter allt baddande. Jag tänkte att vår son (en BM råkade skvallra) hade det bra med sin pappa, så jag kunde lika gärna duscha först. En lång, varm dusch blev det. Så ville barnmorskan att jag skulle sätta mig i rullstolen för att bli upprullad till Neo, men se det ville jag INTE. Hon fick gärna ta med den utifall att, men jag hade legat i en säng sedan klockan ett, så det var skönt att stå på benen.

Uppe på Neo mötte jag maken i korridoren, och han skjuvade en bebisbalja framför sig. Han var inte förvånad över att jag vägrade rullstolen, sa han när barnmorskan ”skvallrade” på mig. Maken rapporterade vad mätningarna hade gett vid handen: 4835g och 55cm. Det hade jag kunna gissa, det kändes inte som om han var liten när han fastnade! Förlossningsläkaren, en människa som jag bara inte TÅL, sa att ”Ja det där vill du väl aldrig mer göra om!” Han är världsbäst på det han gör, men enligt min mening ska han inte träffa vakna patienter. Jag tittade ner i baljan, där vår son låg och försökte vänja sig vid att finnas till. ”Jo då!” var mitt svar.

Vi fick aldrig någon definitiv förklaring till varför hjärtljuden sjönk, men troligast är att han trasslade in en fot i navelsträngen. Första natten ville Neo ha honom kvar på observation, jag och maken skulle få sova i Sviten på förlossningen. När fikabrickan kom, efter nio på kvällen, var jag utsvulten, för jag hade fortfarande inte ätit sedan frukost. En barnmorska kom in och meddelade att vi fick ha vår son hos oss, mot att Neo fick komma och ta prover på honom under natten. På morgonen blev Alvin, som vi kom fram till att han hette, utskriven från Neo. Jag ville åka hem redan på måndagen, men maken ville att jag skulle stanna en natt på BB. Den natten var hemsk; jag fick dela rum och jag hade helt plötsligt ensamt ansvar för en liten människa. Men jag tror att det som gjorde det värst var att jag var innerst inne rädd att inte få med mig en bebis hem denna gången heller.

Tisdagen den 24:e april 2007 checkade jag och Alvin ut från BB. Maken hämtade oss, och vi åkte till storebror på kyrkogården innan vi åkte hem. Tårarna bara rann. Till sist fick vi med oss ett barn hem.

------------------------------------------------------------------------
http://www.familjeliv.se/Vantar_barn/Min_forlossning/a32.html
http://www.familjeliv.se/Vantar_barn/Min_forlossning/a156.html