Välkommen lilla Linnéa

Så hade alla åkt hem som skulle hem efter att ha öppnat alla paket på julaftonskvällen. Efter att ha hjälpt mamma med att plocka undan lite och slänga julklappspapper gick vi till slut och la oss, jag och Micke. Klockan var väl runt tolv.
Somnade gott och vaknade till strax innan klockan 01.00 på natten den 25:e och kände bara "nu kissar jag på mig"! Bad Micke att hämta en handduk och så tog jag mig in till badrummet och inte hade jag kissat på mig inte. Det var vattnet som gått. Först rann det lite lagom och efter att ha tagit mig in till badkaret forsade vattnet! Efter att ha duschat av mig och fått på mig rena trosor och binda ber jag Micke hämta telefonen så vi kan ringa till förlossningnen. Inga värkar så här långt och inga på gång, så samtalet till förlossningen gick som en dans. Fick tid för kontoll inne på förlossningen klockan 11.30 senare på dagen. Barnmorskan tyckte att vi kunde få sovmorgon om nu inte värkarna kommer igång innan dess.
Jag gick och la mig i sängen igen och förkyld som jag var, hostar jag ju i princip konstant. Efter varje hostning fick jag en sammandragning och efter ungefär 10 minuter kom de regelbundet med två minuters intervall och höll i sig ca 60 sekunder. Micke tog tid och jag insisterade på att det var hostan som orsakade sammandragningarna, inget annat... Försökte övertala honom "man behöver riktiga värkar för att föda barn"!
Började få mer och mer ont och använde mig av profylaxandningen som fungerade bra. Vid 02-tiden kände vi båda två att vi kanske skulle kunna åka in för en kontroll iallafall nu när det ändå gjorde så pass ont och jag hade regelbundna sammandragningar. Vi väckte min mamma som fick hjälpa till att packa väskan lite snabbt, om vi skulle bli kvar på förlossningen. Micke hämtade bilen och jag skulle försöka få på mig lite kläder. Efter mycket om och men tog vi oss ner till bilen.
Vid 02.45 kom vi upp till sjukhuset och in på förlossningen med hjälp av britsen (!), kunde inte ta mig ur bilen och ännu mindre gå och ingen rullstol fanns tillgänglig. Kände mig lätt fånig och skämdes lite för att inte kunna gå för egen maskin. Tanken slog mig att "tänk om det nu inte har hänt nånting, då lär jag få höra den här historien resten av min karriär (lite komiskt iallafall)".
Barnmorskan A och undersköterskan L tog emot oss och började med det vanliga: bltr, Hb och CTG. Var ju förkyld och hade tagit tempen hemma, då 38,3 grader och efter det tagit två Panodil så någon temp togs inte. Efter att CTG var klart (ca 30 min) så valde BM att känna efter hur mycket som hade hänt, trots vattenavgången då hon bedömde att förlossningen var igång: jag var redan öppen 6 cm! Micke stöttade mig och påminde mig om att dricka lite och att andas något lugnare än vad jag gjorde. Det jag fick ur mig när det väl gjorde som ondast var "aj aj aj, ojoj, ajajajaja...."
När man nu jobbar med det man gör (är BM) så började jag att räkna och tänkte snabbt att "ja, det är ju fyra timmar kvar ungefär" och jag orkade verkligen inte ligga och ha så ont som jag hade i fyra timmar till. BM föreslog lustgas men jag mådde så illa så det gick inte, då föreslog hon EDA och jag nappade på det. De båda, BM och USK, gick ut för att förbereda dropp och hämta in vagnen med instrumenten som behövdes för rygbedövningen. Jag fortsatte att andas och Micke baddade pannan med en kall handduk: så skönt!!
När de 15 minuter senare kommer in för att börja pyssla med sitt och förbereda bedövningen kan jag inte hålla emot längre och börjar spontant att krysta! BM vill ju självklart känna igen för att se om det verkligen är dags och mycket riktigt: jag var retraherad och huvudet stod redan vid bäckenbotten! Så någon bedövning hann vi inte med att få.
Började alltså att krysta aktivt på eget initiativ och med guidning av BM och bra stöd av Micke gick det fint framåt. Krystade i ca 15 minuter och sen tittade fröken ut! Hon föddes med höger hand uppslagen på kinden och gnydde redan innan hon var helt ute!!!
Så födelsedagen blev den 25 december, 2oo7, kl. 03.43. Alltså tog förlossningen allt som allt ca 2 timmar och 45 minuter!

När jag väl fick upp vår efterlängtade älskling på magen efter förlossningen så var det som om jag aldrig hade haft ont i hela mitt liv, helt otroligt hur smärtan kan försvinna bara så där! Att få se och känna det lilla livet man burit på i 9 månader kändes overkligt. Så känslostormande, omtumlande, fantastiskt och helt underbart!!!