När våran älskade Rasmus kom till världen

Någon gång under lördagen den 14 april, berättade jag för Daniel att något i kroppen kändes annorlunda. Värkarna hade ännu inte börjat, men det var något som fick mig att förstå att
snart skulle Rasmus vara med oss.

Sammandragningarna började komma oregelbundet fram på eftermiddagen och bortåt sen eftermiddag/kväll kom de med 15-20 minuters mellanrum. Vid 22-tiden ringde jag och förvarnade min mamma om, att något kunde vara på gång, eftersom vi bestämt, att hon skulle vara med oss under förlossningen. Daniel satt under tiden och klockade värkar med 10 minuters mellanrum, sammandragningarna var ännu inte särskilt kraftiga, men mamma beslöt sig ändå för att komma ner (från Vallentuna) för säkerhets skull. Klockan 23.30 var mamma här och då hade värkarna avtagit lite för stunden, så vi satte oss och kopplade av framför tv´n. Efter en stunds slötittande, gick vi till sängs, jag med tron att ingenting skulle hända under natten.
Klockan 01.40 vaknade jag igen och då hade jag betydligt kraftigare sammandragningar,
jag gick upp och kissade, kände efter och nu var det ingen tvekan, ÄNTLIGEN
hade det satt igång på riktigt! Klockan 03.00 väckte jag Daniel, som med byxorna i hand gick in och purrade mamma. Hon sov denna natt i Emelies säng, eftersom Emelie var hos sin älskade moster Cornelia. Vi klockade lite värkar och nu var det stundtals endast 5 min emellan. Daniel ringde sina föräldrar, som kom över med en gång. De bor ju bara 30m. ifrån och var i förväg tillfrågade att passa Saga, som denna natt sussade i vår säng. Nu tog sammandragningarna i ordentligt, vi klädde på oss och ringde förlossningen i Södertälje. De sa att eftersom jag varit med förr, fick jag bestämma själv och självfallet var vi välkomna när vi ville, med eller utan mormor. Klockan 03.15 var vi på väg, vägen var nästan tom på bilar och 03.50 blev vi vänligt mottagna på Södertälje förlossningsavdelning av en undersköterska. Vi fick komma in på ett litet mottagningsrum och en CTG-kurva kopplades. Värkarna kom då med ca 10 minuters mellanrum och var etablerade, men inte särskiljt jobbiga att ta sig igenom. Efter en stund kopplades CTG´n bort och en BM (barnmorska) undersökte mig och fann, att jag då var öppen 4-5 cm. Därefter var det skönt med en dusch och eftersom jag undertiden stod upp en längre stund, blev värkarna mer intensiva. Efter duschen fick jag komma in till Daniel och mamma, som redan hade installerat sig i vårt förlossningsrum. Där fick jag lägga mig och vila en stund och då upptäckte jag att jag själv kunde styra värkarnas intensitet och frekvens avsevärt genom att endera ligga ner eller vara uppe och gå. Under några timmar föredrog jag att ligga, det kändes bättre att vila och ha de stillsammare sammandragningarna ännu en stund medan natten lämnade över till gryningen. Daniel tog också igen sig, han somnade helt okonstlat en stund i stolen bredvid min säng – bra att ladda batterierna inför de kommande prövningarna.
Strax före klockan åtta blev vi erbjuda frukost i matsalen, så vi promenerade dit
med glupande aptit. Efter en ungefärlig, trevlig halvtimme med en kopp te, ett glas juice och tre mackor ändrade sammandragningarna karaktär. De blev betydligt kraftigare och längre; det började bli obehagligt att sitta och flåsa bland de andra matgästerna, så Daniel och mamma föreslog att vi skulle gå tillbaka till rummet. På väg mot rummet fick jag en mycket kraftig värk och var tvungen att ta stöd mot väggen. Daniel kom fram och stöttade, medan mamma hittade en rullstol, som hon sen förde mig till rummet i. Med hjälp av Daniel och mamma kom jag upp i förlossningssängen. Värkarna var då både kraftiga och smärtsamma, men jag kände ändå att jag behärskade dom och inte tvärtom. Efter ytterligare några värkar hämtade mamma BM (Annelie). Hon undersökte mig och se - nu var jag öppen 7 cm och jag kände hur huvudet trängde på. Då var klockan ungefär 08.40. BM frågade nu om jag eventuellt hade behov av smärtlindring, men jag tackade nej. Jag ville fortsätta att låta kroppen tvångsfritt hantera värkarna, då min avsikt var att försöka genomföra förlossningen utan eller med så lite smärtlindring som möjligt. Runtomkring mig började undersköterskan och BM att förbereda inför förlossningen.  Klockan 08.50 gjordes en ny undersökning, som visade att jag nu är helt öppen och personalen hade nu iordningställt för förlossning. Här tappade jag kontrollen över värkarna lite grann, men blev då erbjuden lustgas och strax därefter sa BM att jag fick börja krysta. Jag inledde lite försiktigt, men det kändes inte som om det gav något resultat, trotts att mamma berättade att hon skymtade håret på bebisens huvud. Ett tag blev jag lite uppgiven och skällde ut bebben: ”Jäkla ungen, kan du inte komma ut någon gång!” Fast jag menade egentligen inte så illa som det lät. BM frågade om jag ville ha en spegel, så jag därmed själv kunde se bebbens hjässa och att
det faktiskt hände något. Spegeln hade sin avsedda effekt. När jag själv fick se barnets huvud, så fick jag nya krafter att krysta. Efter bara några värkar så var hela hjässan framme och man såg att det var en mörkhårig liten gosse som knackade på. Nu sa BM åt mig att sluta krysta, för att jag skulle slippa bristningar. Sista värken fick fram hela huvudet och omedelbart därefter resten: En våt, liten kropp. Strax därpå placerades han på min tomma mage. Äntligen fick jag för första gången krama om vår lilla Rasmus. Nybakade trebarnspappan, Daniel, klippte navelsträngen. Lyckan var total!

Så här långt var allting bra...  Berättelsen härunder är skriven av Rasmus mormor, min mamma (som själv är sjuksköterska), eftersom jag nästan förlorade medvetandet och bara minns vissa fragment: 

Moderkakan lossnade snällt som den skulle strax efter att Rasmus kommit ut. Men sen såg jag på BM att något inte stod rätt till. Jag backade ner några steg och såg att Moa blödde kraftigt. Jag mimade till BM: ”Blöder hon?” och hon mimade ”Ja” tillbaka. Det bara flödade! Senare visade det sig, att på ca. fem minuter blödde hon 2,1 liter, vilket är ungefär hälften av vad en person med Moas kropp ska ha i sin kropp, eftersom hon är en liten och smärt människa. Nu inträdde en hektisk aktivitet i rummet. Plötslig var vi 8-9 personer. ”Jag vill ha en nål satt”, sa BM, ”så jag kan spruta i.v. (intra venöst) och sätta dropp”. Eftersom min plats var vid Moas sida, såg jag nu hur hon bokstavligen vitnade inför mina ögon i samma takt som blodet rann ut. Jag sänkte huvudändan av sängen, för att blodet skulle prioritera hjärnan. En tryckte hårt på Moas livmoder för att stoppa det akuta blodflödet, medan en annan satte en nål. Någon hämtade medicin (injektioner), någon hämtade ett Ringer Acetat 1000ml och en Glykos 1000ml (dropp). Hon förlorade mer eller mindre medvetandet och var knappt kontaktbar under ca. 15minuter. Det blev väldigt turbulent ett tag. När man, rent medicinskt, vet vad som händer, är det inte lätt att som mamma, bara stå bredvid och titta på. Att se sitt eget ”lilla” barn nästan försvinna är en chockartad upplevelse. Jag försökte dock uppträda lugnt, för att inte skrämma Daniel och i fall Moa skulle märka något. Innan Moa tuppade av bad hon att vi skulle ta Rasmus från hennes mage, så hon inte skulle tappa honom. Jag lindade in honom i filten och sa åt Daniel att ta honom. ”Kan jag det, han är så liten?” frågade han. ”Klart att du kan”, sa jag.

 

BM kunde sin sak, tack och lov. Hon ingav både en känsla av stor kompetens och inte minst viktigt: Trygghet.  Jag kunde följa hennes och resten av den tillkallade stabens arbete och kunde samtidigt, efter hand som de arbetade, konstatera: Ja, nu sätter de en nål för i.v. injektioner. Ja, nu sätter de ett dropp för att ersätta den förlorade blodvolymen och därmed hålls blodtrycket under kontroll. Ja, nu ger de Syntocinon för att livmodern ska dra ihop sig. Ja, nu ger de Cyklokapron för att blodet lättare ska koagulera. En jourläkare som tillkallats ville att Moa skulle amma Rasmus mitt i allt ihop (för att sugandet stimulerar livmodern att dra ihop sig), men Moa värjde sig så gott hon kunde: ”Nej, jag orkar inte!” stönade hon förtvivlad. BM och jag höll med Moa och läkaren fick ge sig. Det här påvisar ett typiskt exempel av skillnaden på hur sjuksköterskor (barnmorskor är vidareutbildade sjuksköterskor) och läkare reflekterar – läkaren tänker på det fysiska, på hur kroppen arbetar. Sjuksköterskan tänker på helheten: Hur kropp och själ fungerar tillsammans.

 

När Moa fått Syntocinon i.v. mådde hon lite illa och kräktes och det var smärtsamt för henne, eftersom magmusklerna var ganska ansträngda av förlossningen. Dessbättre gick det snart över. Efter 1 timme med dropp och medicinering återvände Moa till oss, Rasmus, Daniel och mamma (mormor). Hon var nu åter fullt kontaktbar och vi kunde andas ut, den nyblivna pappan och jag. Jag har stor respekt för barnmorskan, hon kunde sin sak, i rätt tid och i rätt ordning – Tack Annelie, för att du räddade min dotters liv!

 Jag blir på samma gång imponerad av att se, hur snabbt en, i övrigt, frisk, ung kvinna kan återhämta sig från ett allvarligt risktillstånd. Samtidigt skänker jag en sorgsen tanke åt alla friska kvinnor i u-länderna, som föder friska barn och därefter förblöder till döds. Detta livshotande tillstånd är den största orsaken till kvinnors död i samband med förlossningar, när inte den medicinska hjälp som vi förfogar över, finns snabbt tillgänglig.

Sist vill jag tacka Moa och Daniel för en oförglömlig upplevelse. Att få vara med under en förlossning är en underbar händelse. Att få vara med när ens egen dotter föder ens lilla barnbarn är bland det största man kan vara med om. Jag älskar er