Mina prinsessor!

Först så vill jag bara säga att det här är ingen kul läsning. Egentligen så är det mig i ett nötskal - saker som kan gå fel men sällan händer - det lyckas jag dra på mig. Jag vill absolut inte skrämma någon och jag vill inte ses som en martyr, men det här är nåt jag behöver skriva ner för egen del. Sen om nån vill läsa - visst, inga problem!
Då kör vi.
Åkte alltså in till Östra och Specialförlossningen måndagen den 20:e februari på morgonen kl.8. Vi var båda inställda på att allt skulle kunna ta tid och förväntade oss att vara föräldrar senast onsdag två dagar senare.
Vi togs emot av bm Kerstin 40 minuter senare och blev inskrivna i rum 105. Ctg sattes, jag undersöktes och var endast öppen 0,5 cm. Undersökningen gjorde jävligt ont, för det var svårt att komma åt livmodertappen då den var så omogen. Halv tolv fick jag en dos gel och två timmar senare började jag känna kraftiga mensvärkar, vilket vi var jätteglada över! Tänkte att nu börjar det hända grejor, det här går ju fint!
Men sen dog allting, fick en ny bm, Linda, och slutligen permission att åka hem över natten och sova eftersom vi bor så nära. Mycket snopet, jag trodde jag skulle föda barn vid det laget ju! Men vi packade ihop hela skiten och åkte hem. Åt några äggmackor och tog en dusch. Då gick vattnet! Hurra, nu är vi på G igen! Grannen kom och körde oss till sjukhuset, så vi skulle slippa tänka på parkering. Fick tillbaka "vårt" rum (ostädat). Nytt ctg, fick lavemang (vilket var enormt roligt just då av någon anledning )
Sammandragningar var 4-5 minut, men inget mer. Fick en sovdos och sov som en stock i drygt tre timmar. Skönt!
Tisdag morgon kom bm Kerstin tillbaka och redan då hade vi bestämt att om henne tycker vi inte! Hon var fipplig, ville inte lyssna på hur tvillingarna låg när hon skulle sätta ctg och en halvtimme senare sa hon att: jaja, pappa har rätt! Käring...
Läkare bestämde att syntetiskt dropp skulle sättas efter lunch, om inget annat hänt innan.
Redan här var vi väldigt besvikna. Enligt pappren vi fått innan, så skulle två doser gel appliceras första dygnet (om inget hände emellan) och sen skulle dropp sättas på morgonen dag 2. Så var ju inte fallet här direkt...
Vi tog en promenad ner till cafeterian och tog en fika med våra kompisar Anna och Glenn och sen upp igen. Då fick jag dropp äntligen och klockan var halv tolv. Klockan tolv bestämde sig bm Kerstin för att göra en ny undersökning samt sätta skalpelektrod på tvilling 1. Undersökningen visade inte mycket bättre resultat än tidigare, öppen 1 cm bara. Då försökte hon sätta skalpelektrod i alla fall, fast det inte var mycket att måtta på. Första gången lyckades hon sätta den i mig istället och ingen kan ana hur känslig livmodertappen är förrän nån är där och pillar! Djävulusisk smärta - det är bara förnamnet! Hon ringde efter hjälp, jag fick lustgas som jag andades in tills det ringde i hela huvudet men inte fan försvann smärtan. Hon försökte en gång till och när jag nästan krossade alla ben i Christians hand, så hörde jag långt borta liksom att han sa att nu fick hon faktiskt ge upp! Och det gjorde hon.
Hon klappade mig på handen och sa att hon varit elak mot mig och jag kunde dödat henne där på fläcken om jag hade haft ett bra vapen!
Droppet höjdes hela tiden och vid skiftbytet kom bm Linda tillbaka. Hon ville undersöka mig och jag vägrade! Jag sa att jag alltid tyckt att jag har haft en hög smärttröskel, men om jag inte ens klarade en skalpelektrod utan att få dödslängtan - hur skulle jag då fixa en förlossning? Men hon sa att det är en helt annan smärta och inte ens jämförbar. Hon satte tre akupunkturnålar och droppet höjdes ytterligare. Halv fem gick jag med på en undersökning och hon var väldigt varsam, men dessvärre hittade hon inte och fick hjälp av en kollega, som INTE var lika varsam dock. Strax före kl.18 var droppet på högsta fart (120 ml/tim) och vid sju hade jag riktigt ont. Men vid nästa undersökning var jag fortfarande bara öppen 1 cm och när de stängde av droppet strax efter åtta, så bara grät jag av besvikelse! Vad var det för fel på mig? Varför ville inte min kropp hjälpa till? Jag reagerade på alla andra sätt med vattenavgång, teckenblödning, sammandragningar/värkar ju. Så det blev en ny sovdos och väntan till onsdag morgon då droppet skulle sättas på kl. 06 igen.
Men tidsscheman är ju till för att brytas och 7,15 hittade Christian bm Linda i korridoren som sa att hon strax skulle komma och sätta ctg. Äh, sa Christian när han kom in i vårt fortfarande ostädade rum, det fixar jag själv. Och det gjorde han! Bm blev mäkta förvånad när hon kom in, men imponerad! Jag berättade då att fostervattnet luktade lite illa och att det var gulbrunt. Det är helt normalt, sa hon, efter att ha kollat en binda.
Dropp sattes igen och två timmar senare hade jag sammandragningar var tredje minut. Vi fick träffa läkare och jag envisades om att idag måste det vara dagen D! Jag sa att jag orkar inte mycket mer och om det inte händer nåt - hur ska jag då orka med en vaginal förlossning? De förstod mig och det bestämdes att om jag inte öppnat mig mer kl.13, då skulle det bli ett snitt senare på eftermiddagen. Så då började vi hoppas på det istället - att jag inte skulle öppna mig mer! Bara för att se ett slut på det hela. Jag sattes på vätskedropp på en gång för säkerhets skull och fick inte äta nåt. Och vad hungrig man kan bli då helt plötsligt! Bara för att man inte får...
Ny undersökning visade fortfarande att jag bara var öppen 1 cm och det efter ungefär 60 timmar. Otroligt, men äntligen skulle nånting hända i alla fall! Halv tre fick jag akutduscha och en kateter, för kl.15 skulle jag snittas. Lite panik i lägret, men jag hann inte bli särskilt nervös i alla fall. Tio i tre fick de in ett akutfall och jag fick vänta. Suck, det som var så nära. Jag lyckades sova en stund och halv sex var det dags. Christian var stiligt klädd i blå operationskläder och satt vid min huvudända. Alla pratade och skrattade och tyckte det vara fantastiskt att jag gjort så många försök och att det äntligen var min tur nu att få bli mamma! Någon rakade mig och jag skämtade om att jag äntligen fick busken ansad!
Så var det dags för spinalbedövning. Narkosläkaren missade och vänster ben sköt rakt ut när han träffade en nerv. Han missade tydligen en gång till, enligt Christian (jag kommer inte ihåg), men tredje gången satt den. Men då var Christian färdig för hispan och fick luta sig tillbaka en stund och hämta andan, stackarn.
Nu skär vi, sa dem och strax efter hördes ett sugande ljud av fostervatten. Klockan var 18,08 när tvilling ett lyftes upp ur magen och det ljudet av barnskrik är det vackraste jag nånsin hört!!! Både jag och Christian grinade och en rumpa visades fram. En tjej!!! Tvilling två lyftes upp, ytterligare ett underbart barnskrik, ännu en rumpa och vi hade helt plötsligt två döttrar!!! Vilken lycka - min högsta önskan hade på ett ögonblick besannats!
Den nyblivne fadern fick följa med in i rummet bredvid, när flickorna skulle vägas och mätas och de började sy ihop mig. Då började bedövningen släppa... Jag visste inte först om det skulle göra ont, så jag sa ingenting. Man är väl viking! Men efterhand blev det mer och mer outhärdligt och tårarna rann. Jag fick lite mer bedövning som inte hjälpte och fick till sist välja själv: stå ut de minutrarna som var kvar eller sövas ner helt och hållet. Jag valde att stå ut, för jag ville inte bli helt mosig i skallen i vem vet hur många timmar. Men den smärtan hoppas jag ingen mer behöver utstå, för det var fruktansvärt! Och som sagt, jag som trodde att jag hade en ganska hög smärttröskel. Och det kanske jag ändå har?
Christian ville följa med mig till IVA, men jag fick övertala honom att följa med våra små prinsessor istället. Men känslan när jag rullades iväg ensam var hemsk. Jag var ju för farao en nybliven tvåbarnsmamma och hela min familj var nån annanstans! Så de två timmarna på IVA kändes som typ tre år! Jag fick låna en telefon och ringde mamma och hon nästan dog av lättnad, för hon varit så orolig. Så underbart bara att kunna säga: hej mormor!
Slutligen så kunde jag dra upp benen och en vaktmästare hämtade mig och körde upp mig till SpecialBB. Strax efter kom Christian med en liten tjej i armarna. "Det här är Cassandra, sa han. Hon är sötast och mest lik mig!" Eh, ok, var är den andra då? "Jennifer är mest lik dig och hon ligger uppe på neonatal, för hon har fått en infektion av illaluktande fostervatten." Ha, var det inte det jag sa till bm på morgonen? Jodå, men det var ju helt normalt. Pyttsan! Tur att snittet blev när det blev - vem vet vad som kunde hänt annars?
"Dessutom så saknar Cassandra en vänsterarm, men det gör ingenting, för vi hade ju behållt henne ändå, eller hur?" Och så var det med den saken. Hon har en liten kort stump med ett finger på, men vi resonerar som så att hellre det än att hon saknat ett ben eller en kromosom i huvudet. Inget ont om de barnen, men det här är liksom lättare att leva med. Och då menar jag för hennes skull! Som en god vän sa: det är föräldrar som klarar av att ta hand om handikappade barn som får dem! Så vi känner oss utvalda och speciella! :-)
Klockan var nu närmare nio på kvällen och jag ville upp till Jennifer på en gång, så Christian tog min säng och körde upp mig till henne. Och där låg Jelena Junior och sov. Jag fick hålla henne en stund, men de behöll henne däruppe för att hon var satt på antibiotikakur.(Två dagar senare fick vi ner henne till oss och blev äntligen en komplett familj.)
Tillbaka på vårt rum ringde vi äntligen resten av familjen och berättade att det äntligen var klart. Runt midnatt åt jag en halv macka och drack äpplejuice. Då var jag helt slut.

Så slutligen då kan jag äntligen svara på den stora frågan: var det värt alltihop? 13 års väntan, 12 IVF-försök, 3 missfall, en otroligt lång och jobbig graviditet med alla dess krämpor för att sen avslutas med ett snitt efter en igångsättning på ca 60 timmar som inte gav nånting?
Herregud, JA!!!!!!!!!!!! Jag fattar inte att man kan känna en sån omedelbar kärlek till ett litet barn som man inte känner. Ett enormt behov av att värna och beskydda. En överväldigande känsla, vill jag lova. Men denna enorma moderskärlek finns bara där latent och exploderar i samma ögonblick man hör sitt hjärtegryn för första gången - i mitt fall gånger två!